Som förr, vid ett kafébord.

 Som förr, vid ett kafébord. Jag skrev det för jag tänkte på gatorna i Barca, de svala gatorna i november då jag gick till fiket på Plaza Real. Satt och skrev vid ett bord. Undrar vad de här killarna kommer att minnas om fyrtio år?

Hur ser världen ut om fyrtio år?

32 grader klockan tio på morgonen. Nice eller ett helvete? Man får gömma sig lite idag. Städdag. Två kaffe sedan svabba lite.

Längtar till den grekiska vintern, sitta vid kaminen, se den glöda och det vrålregnar på taket. En väldigt skön känsla. Det hänger några gamla citroner på trädet, det blåser, de ramlar snart ner och de nya är på väg att växa ut. Växelverkan.

Svart sammet och siden. Det är natten här. När jag läser beskrivningar av Grekland handlar det alltid om stranden och havet, fantastiska saker, men jag måste säga att annat kommer före, natten, siden och sammet, hösten, vintern. Sommaren är omöjlig att jobba på, för varmt, jobbigt varmt, man tappar lusten och orken men efter oktober kommer ett annat ljus, mildare, svalare, råare. Det är samma i Sverige, vem fan ids plåta på sommaren med alla fula shorts? Inte jag i alla fall. Hösten, vintern och våren är det som definierar Sverige för mig, framför allt vintern. Den svenska vintern med minus tio, sol och en jävla massa snö är fantastiskt. Sommaren brukar vara ett mentalt haveri med dessa usla svenska sommardagar, en räcka av evig besvikelse.

Nog om det. Kollar nyheterna i DN, varför är det nästan aldrig något som gör att man kickar igång. De tre systrarna som mördade sitt svin till farsa. Jag tittar på tjejerna, försöker se deras ansikten. Vad fan har de inte varit igenom? Blir dom dömda ger jag upp. Och så där rullar det på.

Jag frågar mig ofta om man kan leva och bo bättre än så här? Knappast. Jag kräver inte mycket numera och jag har också accepterat ensamheten. Det enda jag alltid saknar är en kropp, värme, sex. Det saknar jag alltid. Jag förstår inte att folk inte saknar det, att inte alla saknar det, alltid. Vad ägnar folk sina liv åt?

Egentligen borde alla människor bygga en profil åt sig själva där det viktigaste kommer först. Kärlek, sex och arbete,,,,,sedan kan man kapa bort resten. Av de tre elementen, hur mycket vill man fylla varje dag med det? De flesta människor jag känner är ganska tveksamma till sitt arbete. Jag brukar tänka mig en enkel fråga. Om du inte fick lön skulle du ägna dig åt detta åtta timmar om dagen, eller sex eller fyra. De flesta svarar nej. De som svarar ja, att de skulle ägna sig åt det de gör åtta timmar om dagen utan lön, såvida de fortfarande fick ihop till mat och hus, är lyckliga. Inte många, inte många, skulle ägna hela dagen åt sitt jobb.

Kan man dra några slutsatser av det? Att folk gör något som de egentligen inte är intresserade av! Kan man göra något åt det? Det första jag tänker är ju självklart: Varför gör man saker och ting man inte vill göra? Har man inte kraft och tro på att man kan göra något annat?

Ja, intressanta frågor. Eller hur,,,nu ska jag städa eftersom jag VILL städa.