Bergsgatan 32

Bergsgatan 32 B, som var vår nya adress, var en tegelkåk i tre våningar. I vardagsrummet som sällan användes, det var ju den gamla skolan i början av sextiotalet, vardagsrummet hade man mest till att fika i då det kom besök, man satt oftast i köket, men i vardagsrummet hade Bertil en lådkamera och på ovansidan var det en glasbubbla där man såg motiven. Den där manicken lockade mig så mycket att jag till slut köpte en egen begagnad kamera, något billigt som såg ut som en Leica. Inte för jag visste vad en Leica var då men jag köpte i alla fall den där kameran, efter det köpte jag en begagnad förstoringsapparat och satte på badkarskanten och jag hade plötsligt mitt eget labb. Det var ju temporärt, jag satte upp det då jag skulle kopiera och bilderna var i formatet, 9 ggr 12 cm. 

Man kan säga att jag är en självlärd fotograf. Jag såg en film om Boubat, den franske fotografen, hur han labbade i ett trångt utrymme.Labb behöver verkligen inte vara några märkvärdiga grejer, arbetet sker ju i apparaten, sedan är ju de olika baden en formaliserad procedur, i alla fall på nybörjarnivå. 

Jag gjorde mina första bilder som femtonåring. Jag var fullt uppe i min karriär som hockespelare, skidåkare och cyklist, men nu kom fotografiet in i mitt liv och skulle snart ta över helt. När jag åkte till Uppsala för att plugga ekonomi så visste jag redan att pluggandet var bara en bisyssla. Jag skulle fotografera och resa och göra äventyr. Svårare än så var det inte och ändå stannade jag tre år på universitetet  och pluggade allt från nationalekonomi, juridik, statistik till sociologi, pedagogik, drama, teater film och när jag var klar med universitetet så tog jag aldrig ett fast jobb. 

Jag har aldrig haft ett fast jobb, en anställning, i hela mitt liv. Däremot tog jag många olika påhugg, på posten, sjukhus, porrklubb, sålde annonser, lärare, timmerflottare, pappersbruksarbetare, men alla påhugg var lika jävla tråkiga och meninglösa Det enda jobbet som dög var att vara fri. Man kan säga att hela mitt arbetsliv har gått ut på att inte ha ett jobb.

Första jobbet fixade min farsa åt mig. Han sa åt mig att gå ner på Hakonbolaget, det som idag är ICA och försöka få ett kontorsjobb. Jag gjorde så och fick en slags vaktmästaranställning. Första dagen på jobbet gick jag in till mitt skrivbord, där låg det gummiband och prylar. Jag skulle bland annat sköta posten.  Sedan gick jag ut på bryggan där latsbilarna kom med varor, hoppade ner på gatan och lämande jobbet för att aldrig komma tillbaka. Några dagar senare mötte jag Bertil på stan då jag stod i solen i Sundsvalls centrum.

Är du inte på jobbet, frågade han?

Nej, jag skippade det, sa jag och tänkte att nu får jag väl skäll.

Gör vad du vill, sa han. Se bara till och skaffa ett annat jobb.

Dagen efter ringde jag pappersbruket och fick börja jobba där ett tag. 

Ortvikens pappersbruk var en speciell arbetsplats. Treskift, och jag kom att jobba där i olika perioder. Den längsta var nog fyra månader. Jag började med att sortera timmer, sedan gick jag igenom de flesta arbetsmomenten på fabriken. Jag ska inte säga att jag vantrivdes för det gjorde jag inte, men jag kunde inte heller se mig bli kvar på fabriken någon längre tid. Alldeles för inrutat liv, men det var fina arbetskamrater och spännande miljö att jobba i.

Jag cyklade då och läste om doping, Dianabol, ett dopingmedel som jag sedan hittade i Fass då jag kollade. Jag tänkte att jag prövar och gick till läkaren på Ortivkens pappersbruk och sa att jag kände mig svag, behövde bygga upp mig.

Läkaren tittade lite konstigt på mig då jag sa att jag tror Dianabol skulle funka för mig.

Ja, sa han, det kanske det gör. Vi kollar det, sa han och skrev ut en bibba mediciner.

Jag började käka dessa Dianabol, gick upp två kilo muskler på nolltid under vintern och på våren kände jag mig starkare än någonsin. Min kompis Leo, vars farsa var läkare, blev inspirerad och började också käka Dianabol. Hur han fick tag på det vet jag inte, kanske förfalskade han farsans recept, för efter sex månader såg han ut som värsta biffen. Själv cyklade jag och efter tag kom det fram att jag dopade mig och det hela slutade med ett års avstängning. Det kanske var lika bra. Jag hade hört att potensen gick ner på dessa dopingpreparat och det var väl ungefär det värsta man kunde tänka sig i dessa tider. Jag slutade med Dianabol och slutade med cyklingen samtidigt. Nu var jag åter tillbaka i fotografin, litteraturen och musiken.