Nu och förr

Någon frågade varför jag skrev om barndomen, som jag gjort i några inlägg senaste tiden. Det handlar mest om att jag skrev om min mamma, hennes liv som blev kort, bara femtio år. Det var också en klassresa och en skildring av en kvinna som fick ett barn med en man som försvann. Barnet var jag. Vi reste i ihop i livet tills jag blev lite mer än tjugo. Min styvfar dog precis då jag fyllt tjugo och han blev bara femtio, precis som morsan. Och min biologiska farsa, såg jag aldrig, men han dog vid sjuttio har jag fått reda på.

Jag försökte skriva en bok om morsan, resan från norr till Stockholm, klassresan och döden. Jag var ju en vital del i det hela och allt har påverkat mig djupt.

Det gick åt helvete, fick inte ihop boken, orkade inte gå på djupet tillräckligt med dialoger och annat och skrev om det hela till små shortstories. Det är en del av dom jag publicerar just nu och det handlar om min barndom.

Annars handlar ju allt man skriver om förr, inte nu. Man måste uppleva, sedan kan man skriva, man måste ta bilderna, sedan kan man berätta med dom.

Den tredje fasen, som många sysslar med, är att sitta och teoritisera om VAD man ska göra men sådant har jag slutat lyssna på, det leder ingenstans. Själv vet jag vad jag ska göra  men det låter alldeles för beskäftigt att säga något och just nu orkar jag inte göra något för värmen tar bort all energi.

Jag samlar kraft, jag lämnar bakom mig, jag arbetar i nuet för framtiden, men det syns inte.

En av de viktigaste grejerna som skiljer mitt förr, min ungdom och mitt nu, är att förr var allt jag gjorde hemligt. Det tog 20 år att ta det till publicering, det tog kanske fem år innan jag visade bilder jag tagit. Idag tar jag och visar direkt. Jag har inte riktigt tid att vänta men vad det gäller mina gamla bilder, retro osv, så skiter jag i dom numera. Det kommer att visas någon gång men kanske inte då jag lever, kanske efter min död, intresserar mig varken för det ena eller det andra.

Däremot är tidsvalvet intressant, förr och nu. Om jag hade levt som förr hade jag varit med en massa kvinnor, hängt ute mycket, eller alltid, för det var och är förutsättningen för att få något gjort. Den största drivkraften har ju aldrig varit skönheten, politiken eller bilderna. Den största drivkraften har ju alltid varit ett skönt knull, en skön gemenskap, ett vackert leende, en doftande kropp, en vilosam stund men en annan människa. Så kan man inte leva i min ålder, mest för att ingen annan i min ålder vill leva så och där kommer kompromisserna in och kompromisser är alltid kompromisser och ett av valen är om du vill leva helt ensam eller om du ska försöka leva med någon. För trettio år sedan var det inget val. Livet ensam var mycket mer spännande än livet tillsammans, trettio år senare har det runnit mycket vatten under broarna. Det är tveksamt om man kan leva ensam, om man vill leva ensam, om man orkar leva för att bli kysst av en främling.

Kort sagt, detta var den teoretiska bakgrunden, den mänskliga drivkraften. En annan sak som slår mig med åldern är att om man levt som mig, så får man ett sådant otroligt livsmaterial att jobba med, att se tillbaka i, att drömma i, minnas , ett material som man måste sortera upp annars tar det över och man kommer aldrig vidare. Jag har sorterat upp och det tog mig nästan 10 år, inte dåligt. Nu är hela min historia trimmad, renodlad, kanske förljugen, förbättrad, skit samma. Det är det som kallas konst. Det finns något att lämna efter sig.

Nästa steg är att fråga sig var kompromisserna går, vad man har att berätta igen ur det nya perspektivet.