Det viktigt oviktiga

Det viktigaste först. 

Mannen i mitten är min morbror Kurt. En underbar människa som betytt så mycket för mig. Egentligen var det så att det var Kurt och Allan. De var tvillingar. Kurt var den som alltid var full i fan och Allan den som var den lite mer eftertänksamme. När jag var liten och vi flyttade från Skeppsholmen till Sundsvall så flyttade jag ju också från Kurt och Allan. De hade då en stor amerikanare och när jag blev större fick jag åka med dom mellan Skeppsholmen och Järnkompaniet i Götgatsbacken där de jobbade på lagret. De hade på sig grå rockar och såg superseriösa ut.  

I hela mitt liv har Kurt och Allan funnits. Jag var ju den förste i min släkt att studera på universitetet och Kurt och Allan brukade säga att det var ju fan att du som är så bildad ska hålla på och vara hippie o,ch fotografera, men saker och ting kommer alltid att ändras. En dag, tror det var 1979, så hade jag en stor utställning på Stadsmuseum, ett ställe där jag för övrigt ställt ut minst fem ggr, men mina bilder hängde i formatet 140/ 100 utomhus nere på Stadsmuseums gård. Jag satt där och fikade då Kurt och Allan en dag kom ner med några arbetskompisar från Järnkompaniet. De skulle kanske äta lunch och de frågade mig vad jag gjorde där? Det är mina bilder, sa jag och de sa något om att de var minsann stora, men dagen efter var de återigen nere på Stadsmuseum med nya arbetskamrater. De var då stolta över mig och minnet fyller mig med sådan värme. På bilden, som är precis nytagen, fyller Kurt 85 år. Broder Allan har gått bort för ett antal år sedan. Alla borde ha morbröder som Kurt och Allan.

När det kommer till Grekland kan jag inte bestämma mig för om det ska vara svartvitt eller färg? Solen gör att färgen känns naturlig. Solen fyller färgen med kraft, men det svartvita har en väldigt konkret kraft i sig självt. En koncentrerad känsla. Jag har alltid velat plåta färg som Miro målade. Inte registrerande eller dokumentärt utan som en målrisk dröm, som Miros gatumålningar eller hans katalanska flagga.