Den förbaskade dagen...

 

Den här bilden tog gamle vännen och eminente fotografen Roger Stenberg av mig. Det ser ut att ha varit på 80-talet. Jag har ju kvar håret...

Det ser ut att bli regn, det är en dag då fukten ligger på skinnet. Jag cyklade och längtade efter regn hela tiden men det kom aldrig.

Lyssnade på Marie Louise Ekmans sommarprogram. Jesus, så starkt, så bra. Att hon aldrig tappade koncepterna under Gösta Ekmans sjukdom, att hon skrev ner allt, var hans minne, det var ett sätt att förhålla sig som är så vackert och konstnärligt. Hon gjorde ju sedan en väldigt fin bok från dessa anteckningar senare.

Så ödmjukt och starkt. Tack.

En konstnärs viktigaste uppgift är att sortera, renodla, komma till kärnan och det var verkligen hennes program ett bevis på. Man söker det som är i mitten, det saken handlar om o för att komma dit måste man plocka bort. Det är tex därför det är meningslöst för en fotograf att visa  300 bilder på en utställning. Vid hundra, max 150 bilder är budskapet totalt, sedan för varje bild du lägger till, tappar du skärpan. Därför kan jag bli irriterad då folk frågar om nya bilder. Det handlar inte om nya bilder, det handlar bara om en enda sak: bra bilder. Det handlar om rätt ton, inte en massa jävla toner.

Som sagt, lyssna på Marie-louise Ekman. En sann rening för själen.