Reflektioner...
Jag går med en bambustav. Det är viktigt med en stav då man går. Det ger en rytm och säkerhet och i värsta fall kan man klappa till för närgågna hundar i huvet.
Jag tänker på två saker: Vad vill jag göra och var vill jag bo?
Jag tänker på " När taggar man ner"? Jag förstår inte den tanken. Att tagga ner är ju samma sak som att lägga sig och dö. Jag känner i vissa lägen, typ åka skidor i branta backar, att det med ålderns rätt ska tas lite lugnt. Ett fall för en över sjuttio är oftast inte så bra, visst, minska farten lite, men inte mer. Jag tänker på Anders P, som i sjuttiofem års ålder gör sin värsta arbetsinsats, monsterutställningen på Liljevalchs. Jag vet inte om den tog livet av honom, men han gjorde den.
Jag ställer inte ut längre, helt enkelt för att inget det jag gjort sedan 2006, då jag lämnade det analoga, kan jämföras med det jag gjorde innan. Först nu tycker jag att fått ihop det hela med nytt material. När jag blir som mest deppig så tänker jag att jag ska bli minst 87, att jag har tiden för mig.
Det är ändå märkligt. Jag visade en länk med gamla gatufotobilder och alla fotograferna var över 65 eller döda. Vad beror det på att modernt gatufoto är så himla tråkigt? Är det städerna som helt har förändrats?
Jag tycker mycket av den nya fotografin är inne på ett helt nytt spår, oftast drivna av kvinnor och det är mer lust och livsstil och miljötänk. Det är som det ska vara, en ny tid, ett nytt tänk, men gatufoto, eller att plåta på gatan har helt fallit bort. Jag är ändå lite förvånad med tanke på att de moderna mobilerna är perfekta för att plåta bland folk, man kan ju komma hur nära som helst bara genom att vara människa, inte fotograf. På korta distanser är ju mobilen nästan överlägsen allt annat.
Jag vandrar på. Vissa dagar mår jag inte så bra. Det har varit så hela livet. Min mamma hade samma problem, troligtvis något genetiskt. Mår lite illa helt enkelt. Enda lösningen är att äta mat och träna. Jag går runt dalen för att jag har haft tre sådana dåliga dagar, känt med lite ledsen och lite sänkt över Covid och Gud vet fan allt.
Var vill jag bo? Det är den andra frågan som susar i mitt huvud. Stora städer är helt borta ur min räkning. Det är som med gatufoto. Stora städer har helt tappat sin mening hos mig. En gång i tiden var min dröm, på sjutiotalet, att bo runt Plaza Real i Barcelona. Jag älskade torget. Idag är det ju helt förstört med massturismen. Det är ju samma med Stockholms Söder, Nytorget, som jag älskade en gång i tiden, idag är det ju hopplöst att gå dit. Det har förvandlats till någon slags bunker för idioti.
Jag såg Jens Assurs fina Instasajt. Like roligt att han en gång sa att jag bara fotograferade mina vänner, min familj. Hahaha, jojo, han gör nu samma, väldigt bra och spännande. Han har också anammat den nya sortens fotografi, att man berättar om det liv man lever, inte så mycket om hur andra lever. Jag tycker det är bra om man gör det så begåvat som han gör det. I alla fall, Assur flyttar norrut. Det är vad jag skulle vilja göra också, halva året på Naxos och den andra halvan i fjällvärlden, typ Riksgränsen eller Åre eller någonstans där det finns vinter och hav kanske, kanot och segling. Jag skulle kunna tänka mig att bo vid havet i skärgården också, men allt annat går bort. Alla städer, alla mindre städer, allt utom berg och hav.
Det enda som är viktigt är kärlek, en partner och några fina vänner som man kan fika med varje dag. Lika viktig som käppen är vid vandring, lika viktigt är det att vara social några timmar om dagen, snacka skit helt enkelt.
När jag kommer hem, svetttig, springer den svarta katten framför mig och krumbuktar sig. Jag gör en kopp kaffe lyssnar på vinden och försöker ta tag i dagen.
Kommentarer
Skicka en kommentar