Det dåliga samvetet

 Min racer går sönder på Naxos. Jag kör omkull och bakhjulet och växeln pajar. Campagnolo, svindyra grejer. Minns förra gången, två ekrar, gick på 1500 kr efter att jag letat ekrar över hela Europa. Hela cykeln är carbon, lätt men dyrt, fruktansvärt dyrt. Jag har fått cykeln till låns, ställer in den i förrådet. Den får stå där tills jag kommer på en lösning.

När jag var 12, 13 år i Sundsvall gjorde jag mina egna hockeyskydd. Kukskyddet sydde jag av en påse som jag fyllde med tyg och plast material. Det var inte perfekt men jag dog inte om jag fick ett skott där. Klubbhandsken, min högra handske hade ett överdrag, en platta som såg ut den den nya Slussenbron. Den plattan hade jag tagit från skoaffären och limmat och sytt fast på en vanlig hockeyhandske. Det var så det gick till. Jag hade inga pengar och mamma och pappa var inte heller täta precis. Det var värre med axelskyddet som sedan skulle förlängas med ett skydd över magen. Jag och Christer gick ner på sportaffären och klämde på det. Väldigt fint men alldeles för dyrt, men så kom vi på att om vi langade in ett par skridskor för slipning så gick gubben in i ett rum innanför disken och slipade grillorna och då kunde vi pula ner axelskyddet i den stora hockeybagen som jag hade med mig. Gubben tog grillerna och gick för att slipa och jag stod vid disken och snackade med honom och Christer försökte pula ner axelskyddet i väskan. Gick dåligt och det lät prassligt och det var nervöst, men till slut fick han ner det och gick ut medan jag väntade på att grillerna skulle bli klara.

Det gick vägen men jag hade dåligt samvete i hela mitt liv. Det var liksom inte min stil att sno grejer på det sättet. En sak att vara smart, en annan att sno.

Jag var en bra målvakt och då det drog ihop sig till TVpucken var jag en av målvakterna det handlade om. Den största konkurrenten var H, en kille som kom från ytterst rika förhållanden. Hans farsa ocn morsa körde honom till matcherna och han hade den perfekta målvaktsutrustningen. Själv hade jag hopkok och körde mina grejer till matcherna på en spark och efter matcherna brukade jag käka ett korvbröd med senap på vägen hem. Mina föräldrar kom aldrig på mina matcher, aldrig på träning. De kunde inte, affären skulle ju skötas.

På något konstigt vis var det inget mer med det. Kanske därför jag alltid räknar med att alltid fixa allting själv. Det var ju H och jag som skulle konkurrera om målvaktsplatsen i TV-pucken. Tyvärr fick jag ett slagskott i ansiktet några veckor innan och fick sy ihop mig. Jag blev skotträdd, även om jag skaffade mig en mask som var helt hopplös, så var jag fortfarande skotträdd och blev aldrig den målvakt jag var innan slagskottet prickade mig i fejan. H fick stå i TV-pucken och jag var reserv. Det var bittert och jag la av med hockey efter det.

Jag var sjutton då jag började lägga ner idrotten. Jag cyklade fortfarande men jag åkte ju dit på doping och då jag var 18 var det färdigt med idrott och tävlingar. Jag hade tränat hår i många år, alla dessa morgnar då jag sprang en mil i snö eller alla dessa dagar då jag cyklade fem gånger i veckan med klubben. Nu var det över. Det som kom och ersätta sporten var kvinnor och bilar och fotografi.