Vardagar 4...

Katarina Wikars, den underbara kvinnan på P1, ett sant geni, så otroligt begåvad, säger om Lundells Vardagar 3, att han kanske inte ska skriva en Vardagar 4, utan gå tillbaka och skriva om sin barndom, sin far, arbetarklassens, allt det han aldrig kommer att komma ifrån.
Hon har så rätt och hon kunde lika gärna snacka om mig. Det är ju givetvis det vi ska göra. Både Lundell och jag, födda samma år, arbetarklassbakgrunder, han otroligt framgångsrik, jag betydligt mindre, men har ändå lyckats överleva på mina bilder och mitt berättande i femtio år, men lika förbannat: Vi båda, och de flesta med vår unika  bakgrund för kulturklassen, är lika hårt märkta av vår barndom, vår arbetarklass, vår klassvandring, vår ensamhet.

Lundell och många andra, eller de ytterst få andra, från arbetarklass som klarat sig i medelklassens kultursfär är få, så få, så ytterst få. Och lika få av oss har förstått och mått bra av denna medelklass, men vi har inte heller förstått och mått bra av den arbetarklass vi lämnade. Vi hamnade i en mellanklass, konstnärsklassen, en klass utan rötter och utan himmel, där allt bara är ett gungfly utan säkra förankringar.

Skriv inte Vardagar 4. Du har skrivit ur dig nu. Samla dig till ett stort sista projekt om barndomen, grunden, den grund som kom att driva dig framåt.  Jag kan bara tala för mig själv. Min far försvann innan jag föddes, min mor fick mig som 18-åring, gifte sig med en annan man för att få trygghet, vilket snabbt gick åt helvete. livet blev en dröm som aldrig gick i lås. Jag växte upp med drömmar som ingen annan hade i min släkt,( tack litteraturen) och vred mig ur arbetarklassgreppet men även medelklassgreppet, blev en solitär. En slags vildkatt som bara litade på mig själv och om sanningen ska fram, knappt det. Vem ska man lite på och vem ska man tro på?

Och hur ska man beskriva det här med att man inte fixar medelklassens snygga manér då det är de enda manér som erbjuds en efter man klivit ur och lämnat sin barndoms grepp. Man gick från en trygghet som aldrig var en trygghet, bara en broms till något som inte heller var en trygghet men i alla fall inte en broms. Det var där det startade, med möjligheten att slippa en broms. Nästa steg var att bli berömd, accepterad, sedd som en som lyckats ta sig upp, fram, bort. Alla dessa rörelser som bara förstärkte ensamheten och otryggheten, Efter ett tag var det bara att acceptera otryggheten som livsval. Vi kan säga att det var där som det startade den andra gången.
Och när föräldrarna dog var arvet några lakan och några blommor, resten gick inte att använda. Det var då oceanen öppnade sig, simma eller drunkna.

Skriv inte Vardagar 4, bara skriv.