lördag 9 maj...

Jag har öppnat kommentatorsmöjligheten på bloggen så den som vill läsa den får gå direkt till bloggen. Jag kommer inte att ladda upp den på Facebook så ofta som förr, utan ni kan räkna med att jag skriver på bloggen mest varje dag och gå direkt dit.

Mina katter, mina älskade katter. Den understa bilden, den svartvita, är död. Den, och brorsan och syrran, alla rök inom ett år. Hårt att vara katt i det fria.

Det här karantänlivet är värdelöst för förhållanden, kärleken. Det är värdelöst att gå omkring på en så trång yta om man ska ha ett bra förhållande. Kärlek kräver längtan. ser att Lundell öppnat sin blog igen. Fint. Världen behöver fyrtiotalister som fortfarande kan uttrycka sig.

Det drar ett lätt vinddrag då min fru går till kolonin. Jag känner mig risig. Igår kväll var jag helt övertygad om att nu blir jag rejält sjuk i pesten. För fyra dagar sedan cyklade jag fyra mil, sedan kom två dagar då jag kände mig helt lealös och trött, trött och igår kväll gav jag upp, drog täcket över huvet och tänkte att nu fan, men i morse var det ändå liv i kroppen.

Man märker  att Covid är på väg tillbaka, man ledsnar allt mer på vad som skrivs, ids inte ta in mer, ett evigt tjatande om handtvätt. I Aten blev tre svenskar som sitter i 14 dagars karantän sjuka och en fick åka till intensiven. Unga människor. Jag funderar mest på hur de kom dit?

Jag längtar, två veckor till kanske, sedan måste det komma en öppning. Beslut måste tas. Jag kollade igenom dummies till min bok igår kväll. Nu vet jag hur det blir, sånt är fint, 200 sidor.

Lundell kommer väl med en ny bok igen, strax. Han driver på. Vad är den största lyckan? Få vara ifred?

Croneman skriver om sorgen om att inte få se någon sport och blir häcklad för det. Gör något själv heter det. Men vad fan, karln måste väl få längta efter att se sport. Läs en bok säger någon. Ja, vad är skillnaden på att känna sorg över att inte få läsa en bok eller se på sport? Ingen. Det är ett behov man har, skit samma om man sportar eller inte sportar själv. Jag kollar på boxning, MMA,  Ufc osv , även om jag det mesta med machoidealet är direkt korkat och jag vet att så många av aktörerna blir så skadade och går under i diverse mentala sjukdomar och demens osv, så är det lika förbannat extremt spännande att se på.

De sista dagarna har jag kollat på dokumentärer om Hitlers bunker. Trodde man inte, men det var mördande intressant. Jag visste att han var ett ärkesvin, men i dokumentärerna blir han ännu värre än man någonsin trodde han var. I princip en omöjlighet. Jag kollade runt på Lamottes sida, ser en del polare som gillar honom, blir lätt förbryllad måste jag säga. Jag menar, vill de bli ihopblandade med de flesta av hans anhängare som helt verkar sakna det mesta. Hans kommentatorsfält är ju något av de mest imbecilla man kan läsa. Förr, för tio år sedan, tjugo år sedan, kunde man träffa folk som utryckte åsikter som gjorde att man trodde dom var knäppa och extremt otrevliga.  Varifrån kommer alla som är sådana idag? De har ju växt upp som svampar i skogen från ingenstans.

Lyssnar på Tom Petty, vacker man, mycket vacker man var han. DN är som vanligt på helgerna ytterst tunn. Varför det? Är det inte då den borde vara ytterst tjock.