Rainy day women...tisdag 12 maj
På tal om bilar, så körde jag ju rally som ung, var en slags kartläsare och reservdriver. Jag var också med om att köra målaren Bengt Lindströms Caddilac, som hade bromsar på bara en sidan och fick vild slagsida då vi skulle stanna... ja, sådana minnen.
Men, det värsta och mest pågående bilkörningen skedde då vi var 16, 17 och inte hade körkort. Några nätter varje vecka klev vi upp vid tvåtiden och gick ner på bakgården. Där stod min kompis farsas Merca, en snygg Merca av senaste sorten. Gubben var handelsresande och bilen var i toppskick. Vi rullade ut den ur garaget, fick rull nerför en backe och sedan startade vi den. I början hällde vi i lika mycket soppa som vi körde upp men efter ett tag trodde vi gubben började misstänka något så då hade vi en drillborr och skruvade tillbaka mätarställningen till den som var då vi startade nattens episoder.
Vi körde ofta och en helg anmälde vi oss till en backtävling i Sundsvall, Södra Berget. Jag minns det som igår. Vi kom trea, vann gjorde en Merca med måsvingar 300 sl och tvåa var Icanhandlarn med sin franska Renault Gordini. Ett monster till bil. Trea var vi med med Mercan, handelsresandens Merca. Och vi var 17 år.
På måndagen öppnar brorsan Tidningen. På framsidan ser man en snygg bild på Mercan som flyger över ett gupp och jag tittar ut genom fönstret med min papphjälm på huvudet.
- Kolla Micke säger brorsan. Ni är på framsidan.
Det framkallade mitt livs första panikångestläge. Nu skulle vi åka dit och jag låg hemma hela dagen och väntade på att gubben, handelsresanden, skulle ringa och snacka.
Han ringde aldrig och sedan körde vi inte så mycket mer med Mercan, vi skaffade två egna bilar som vi dolde för våra päron. I alla fall slutade det med att vi körde av vägen med den ena, polarn åkte dit och jag rymde från snuten och sov på vinden den natten.
Efter det tog jag körkort och då kunde jag köra hur mycket som helst.
Det regnar, minnena peakar. Jag har alltid älskat bilar. Det är en sorg att bilen har blivit ett transportmedel. Förr, för mig, var bilen en drömfabrik. Ingen kan ana hur många tusen gånger jag drömt om att bo i en husbil, leva i en husbil. Det kommer aldrig att ske, nu är det för sent. Soppan för dyr, bilen utskälld och alla bilar ser ut som tvålkoppar och knappt det.
Grekland är desperat, människorna desperata. Ekonomin i botten, måste ha in turister. Från 1 juni kan man räkna med att kunna åka dit. Det känns kluvet, nu känns allt kluvet.
Ser på Kunskapskanalen. Vilken jävla höjdare. Indien, Kashmir, Srinagar, Dal lake, helvetestrippen. Jag låg i en husbåt och höll på att dö i flera dygn för jag petat i mig värsta penicillinet. Det var hårda bud.
Politiken har inte tagit fart. Det är märkligt så segt det är, men man kan väl se några saker. Att tanken på Medborgarlön borde lanseras starkt. Vi kan ju inte återgå till det som var, känns ju som en stor förlust. Nu måste vi bygga en ny ekonomi, mer hållbar, mindre konsumtion, kanske mindre pengar att röra oss med, jobba mer för att vi tycker om saker och ting.
Gick på Kebaben, tänkte på klassmedvetandet. In kommer tre snubbar, svetsare och elektriker. Alla köper kebab och Cocacola. Sedan kommer en till knegare. Köper Kebab och Cola, tänker på min morbror, knegare, som alltid dricker Cola. Klassmarkör. Knegarmarkör. 200 meter bort, mot Nytorget, den kulturella överklassen hittar du inte en jävel som dricka Cola, utan då är det en fruktmix för 94 kr. Jag säger bara, inom ett vargtjut finns skillnaderna.
På tal om vargar, på hundra år har det skett ungefär 6,7 överfall från varg på människor, i hela världen. Inte fan är dom arga på människor inte, men får gillar dom. Men, då kan man skaffa sig fårhundar som växer upp med fåren, bitiga hundar, som inte gillar människor speciellt, verklig brukshund och som bor och lever med fåren och försvarar fåren då vargen kommer. En fantastisk lösning.
Ja, den här bloggen, den här bloggen, vet man aldrig var man har.
Vilken textpärla!
SvaraRadera