måndag 11 maj

En liten morgonpromenad. Tänkte cykla men det blåste djävulen. Mustangen var så snygg, tänkte på Zlatan och hans Ferrari som han körde omkring med häromdagen. Troligtvis  en PR-kupp, men det lutar ju allt mer åt att han spelar i Hammarby om ett år. Han har sina barn i skolan här och det måste väl vara den enklaste lösningen för hela familjen. Och när han har tråkigt kan han åka upp till Åre och skjuta lite i skogen.

Blir nog bra. Jag har väl berättat historien då jag hade en treväxlad Volvo och jobbade som Stockholmsredaktör på Musikens makt? I alla fall så åkte jag på ett jobb i Kramfors. En schysst kille som jobbade på fabriken var också en slags ordförande i den lokala musikföreningen och det var anledningen till att jag var där. Snacka musik.

På den tiden var jag galen bilförare, bodde, sov och älskade i bilen. Ingen fattar hur skönt man sover i en bra bil och hur häftigt knullat är, även om det var en treväxlad Volvo. ( med tiden kom jag att köpa större bilar som man sov o knullade bättre i).

I alla fall, killen i Kramfors hade en superläcker japansk sportbil och jag var sugen på att få köra den. Och ögonblicket kom då han sa att hans två barn kom med tåget i Härnösand, fem mil från Kramfors och han inte kunde hämta dom för han skulle jobba nattskift på bruket. Jag sa att jag kan låna din bil o hämta dom. Deal direkt.

Jag drog iväg, nästan midsommarljus, som mitt på dagen och sportbilen gick som ett skott. Jag planerar omkörning då bilen framför mig tvärnitar. Alltså, tvärnitar, mitt i ljusa natten och inte en annan bil i sikte. Inte ens en älg eller rådjur.
Rakt in i häcken på den andra bilen, båda bilarna ut på en åker, den andra bilen upp och ner och sportbilen tämligen tilltygad.

Kvinnan som körde den andra bilen hade fått solen i fejan och tvärnitat: I say no more.

I alla fall, polisen körde mig till Härnösand. Vi hämtade upp barnen och sedan körde dom oss tillbaka till Kramfors. Av sportbilen återstod bara ratten som jag hade med mig hem till mannen då han kom från nattskiftet.
Det var ett av mina värsta ögonblick då jag skulle förklara att hans ögonsten var skrot, men han sa bara. "Oroa dig inte, vi är ju kamrater i kampen".