Onsdag, regn
Sopåkarna rullar soplådorna över gården. Även jag körde sopor ett tag i ungdomen. Tungt jobb på den tiden, allt skulle bäras.
Regn. Det ska vara nyttigt och behövt. Kanske det?
Funderar på varför jag aldrig fotograferar längre? Kanske har jag tagit tillräckligt med bilder i mitt liv? Varje dag ser jag fina bilder som jag skulle kunna ta, men jag avstår. Det är nästan en smärtsam njutning med att avstå. Jag frågar mig bara: Varför skulle jag ta den? Vad ska jag göra med den? Jag tar inga bilder om jag inte har en tanke med det hela? Det gick an förr då vi hade ett arkiv där vi kunde tjäna pengar på att ta bilder, sälja dom till tidningar. Det finns inte kvar längre och då är också meningen med att ta dessa meningslösa bilder borta.
Jag har egentligen aldrig tänkt mig själv som fotograf, kanske då jag var 20, men inte senare. Att göra fotojobb har aldrig intresserat mig, blev nervös av sådant och ju mer betalt jag fick, desto nervösare blev jag. Inget är värre än att behöva gå hem till någon och ta ett porträtt, den här känslan av att man måste konstruera en bild, som blir just bara konstruerad. Det är väldigt vanligt med sådana bilder och jag har aldrig gillat dom. De passerar bara.
På fotoskolan hade vi en kväll en uppgift, plåta Akt, ni vet naket. Av någon underlig anledning hade skolan hyrt in en naken brud som stod och rörde sig framför oss. Hon var fantastisk men hela uppläget ger mig fortfarande gåshud och bilderna blev ju givetvis en katastrof. Det var nog min värsta porträttagning.
För mig är fotografi en rörelse, jag befinner migi fysisk och social rörelse, en bild uppenbarar sig och jag tar den. När jag tänker på bild så tänker jag på idén, att jag reser någonstans, ser resan framför mig och ser bilderna som kommer till, ser och känner texten, sedan bygger jag upp det. Allt detta i fantasin, inte så mycket förberedelse, mer som drömmar.
Det andra är att jag blir snabbt trött, bilderna tar snabbt slut om man sysslar med reportage. Du åker någonstans i tre veckor, första dagarna ser du bilder överallt och troligtvis tar du de bästa bilderna första dagen, sedan tacklar det av. Efter tre dagar ser du inga bilder eller du upprepar dig bara, men det är här det börjar på allvar, fördjupningen, kroppen och själens fördjupning. Du börjar ta till dig av det nya på djupet, kanske skaffar en vän, eller två, som du inte plåtar men kommer att plåta och så växer det, men ytterst långsamt. Du bygger ett hus, en bild i veckan som håller måttet och det är inte många som klarar den här fördjupningen. Det surfar hellre på ytan och upprepar sig.
Så kan det vara och det är just denna yta jag surfar på då jag går på stan och ser bilder jag inte tar. Jag inser att det är ytan, att det inte räcker, att det måste till något mer och innan jag vet vad detta något mer är, ids jag inte knäppa. Jag har redan alldeles för många bilder hemma som jag inte kan hantera, som inte betyder något.
Tiden är en faktor, om man betänker hur många bra bilder en bra fotograf tar på ett år, 10, max 15 bilder. På tio år hundra bilder, en fotografs karriär är kanske 40 år, då har du 300 bilder att handskas med i slutändan och det ska ner till max 150 för att ställas ut. Då inser man att Strömholms tanke om 250-delen stämmer. Att på en hel dag handlar det bara om en blink av en sekund som avgör om dagen blev något eller ej. I sanning ett märkligt yrke. För mig handlar det om något annat. Drömmen om att vara, drömmen om att skapa, drömmen om att få vara jag.
Trump håller på, det måste vara en tidsfråga innan hans rådgivare i Corona ryker för varje gång han uttalar sig framstår Trump som en helylleidiot. Det finns något fascinerande i det också.
Kommentarer
Skicka en kommentar