Florens, Stöveln och Roxy

Längst ner i Södern träffade vi på hunden Roxy. Han älskade oss, följde med överallt. Italien var som en död kuliss. Vi, eller i alla fall jag, rymde från Florens på min Bianchi. Hur ska man stå ut i en stad där alla gick som skolklasser bakom en guide. Hur mycket konst som helst, men omöjlig att ta åt sig då horderna med krimskramsförsäljare fick en att baxna.

Jag rymde till den stora parken där jag snirklade runt med gubbarna på racercyklar. Det var knappt trevligt att cykla utanför Florens, trafiken var så hård och vägarna så smala. Det var bäst i Södern, där tystnade det lite grann, där var vägarna perfekta och man kunde andas, men också kände man mörkret i de tunga italienska byggnadera. Det var en tyngd som inte gick att komma ifrån, om den nu kom från maffian, kyrkan eller fascismen, en tyngd var det.