Viktigheten

Christiania. Jag har ganska många minnen därifrån. På något vis tyckte jag väldigt mycket om Fristaden, tempot, de otroligt vackra kvinnorna med sitt alldeles eget mode som var det vackraste jag sett, utstrålade en slags freedom, sedan kommer det ju givetvis dokumentärfilmer fyrtio år senare som säger att dom var förtryckta osv, men jag kan bara gå på vad jag upplevde.
Det var en slags skönhet som var oslagbar, men jag tyckte illa om drogerna. Jag har alltid tyckt illa om droger, de har aldrig intresserat mig. Jag har alltid varit med intresserad av närheten, doften, okej, ett glas vin eller en öl, men sedan räcker det. När folk har druckit fyra öl och ska erkänna något då går jag, känns så patetiskt.

Jag tänker på mina drömmar. Jag har några drömmar som alltid återkommer. Den värsta är att jag är fjorton, femton år gammal och blir anklagad för att ha dödat någon yngre människa. Jag vet inte om det är en tjej eller kille, men han är nedgrävd bakom en stor sten och jag kommer till rättegången och blir friad för man kan inte bevisa något. Men, jag återkommer till den där stenen och gräver upp den och hittar inget lik och ändå vet jag inte om drömmen är sann eller falsk. Det är min mardröm.

Den andra, drömmen, av mina tre tunga drömmar, handlar om att jag sitter på ett flygplan som landar någonstans. Det brinner i fjärran och jag är den ende passageraren. Jag kliver av och folk slåss för att komma på planet, komma därifrån. Jag tar min kamera och går till en taxi och säger: Kör mig till där det brinner.

Den tredje, egentligen den svagaste drömmen, handlar om ett litet hus vid en väg. Det är egentligen bara två rum och ett kök, ett stort vardagsrum, ett kök och ett litet sovrum. Jag bor där ensam, utanför står en liten motorcykel och jag bor i utkanten av en liten by vid havet. Jag har en innergård med ett stort träd, med ett stort bord och det är där jag arbetar för huset ligger vid Medelhavet. Ibland tar jag motorcykeln och åker in o tar en fika i byn, det tar några minuter, men mest är jag ensam i det där huset, med det där trädet och mina tankar. Det är en väldigt behaglig dröm och det är min positiva dröm.

Jag tror livet är en cirkel, att man återkommer till där man började, dock mer utvecklad och i bästa fall renare, enklare, ömsintare som människa. Om jag skulle gå på mina drömmar, så hade jag några i den åldern när man kunde börja tänka som en vuxen människa, inte var ett barn. Det var att fotografera, det var att resa, det var att älska, det var finnas till.

Nu femtiofem år senare, är det precis samma drömmar. Det enda som är krångligt är döden, att den finns där, att man vet att något ska göras, men att tiden kanske inte räcker till eller att viktigheten i det som ska göras inte är betydande, vilket leder till att det kanske aldrig blir gjort. Att man sitter där under trädet och bara låter vinden blåsa, åt ena hållet eller det andra, det gör inte så mycket eftersom det inte finns något att bevisa och eftersom det inte finns någon längre som tycker man ska bevisa något.