Det banala...

Trädet. Det banala. Vilken skönhet.  Man måste ta sig tiden.

Jag cyklar, mest varje dag, på ett nytt sätt. Som en njutning i lagom tempo. Ingen körning alls, men det spelar ingen roll. Jag tänker.

Det banala. Konstigt att det ska vara så svårt att stödja de här fattiga konstnärerna. Det är för krångligt, för lång tid. Det funkar inte.

Läste om de här pengarna staten skulle låna till företag i kris. Det är bankerna som avgör vem som låna stålarna. Företag som varit framgångsrika, inga andra.

I say no more.

Pollen kommer, pollen går, men det avtar. Coronan börjar ge sig också, men det är precis som med kläder och våren. Man får passa sig för att klä av sig för snabbt.

Det är en intressant tid, det måste sägas. Trots allt lidande så tycker jag det är underbart att miljön blivit så mycket bättre, luftföroreningarna har minskat betydligt. Jag undrar nu hur de ska gå i framtiden. Kommer flygen att gå på samma sätt, kommer vi att konsumera lika mycket. Många av de här företagen som är i kris har jag ganska lite överseende med, typ klädföretag som säljer massa billiga kläder. Behöver vi verkligen dom?

Jag går på fiket, är ensam. Polarna gömmer sig.  Det är det banala, det vi ska förhålla oss till. Nu vill jag bara få testa mig så jag vet var jag står. Det vill väl alla, sedan tycker jag Tegnell faktiskt kommer med allt mer konstiga uttalanden. Han är väl så satans sliten nu att han inte riktigt håller ihop tankarna.

Vi får se, vi får se,.

Grattis till alla som kom med på Kulturhuset och Arbetets museum, men jag ställer mig verkligen frågan: Vad är vitsen?