Söndag 10 maj 2020

Läser Guardian, 11 fotografer skriver om sin Coronaupplevelse, Alec Soth och några till. Inte till mycket till fotografi kan man säga, men en del fina tanker/texter. Alec Soth skrev en gång till mig o ville byta böcker. Det var snyggt. Jag tror jag måste kolla i bokhyllan om jag hittar böckerna.

Det här går inte riktigt bra. Sydkorea öppnar upp, direkt mer Corona, tyskarna samma. Verkligt deppig info. Ska vi få en ny våg direkt vi öppnar upp de länder som haft total lockdown. Då verkar ju den där totala lockdownen totalt meningslös. De enda riktigt tydliga insikter jag personligen kan dra efter de här månaderna är vad några experter säger. I slutändan samma resultat vare sig du stängt eller haft halvöppet.

Att man snackar mycket om det som hänt i långvården är ju en politisk grej. Om man rustar ner allt, skaffar en personal som ibland inte ens kan snacka bra svenska och jobbar på timme så kommer långvården, de äldre att bli sjuka. Jag menar, kan dom inte ens hålla borta Covid på Karolinska, SÖS osv med deras rigorösa system, hur ska då en halvklantigt skött äldreomsorg klara det, en omsorg som till stora delar handlar om att tjäna pengar på de gamla och där det första incitamentet till att spara pengar är att glesa ut personalen, köra timanställning och ha lågt utbildad personal utan skyddsutrustning.

Kort sagt: Ett politiskt problem. Vem är skyldig. ALLA. Alla vi som gått med på det.

Jag får ett meddelande från Naxos. Batteriet slut i vattenspridarna. Det är 25 grader varmt och går upp till 30 i veckan. Shit, vattna, vattna.

Days gone by eller In my dreams,,boktitlar,,en boktitel måste liksom rinna som en lugn å, eller vara som Strömholms Poste restante,  alla som hämtat på Poste restante vet vad det innebär. Lyckan att får ett handskrivet brev med sitt namn på kuvertet. Det är en otroligt vacker känsla. Jag fick aldrig så många brev under mina långa utlandsresor, men skrev två om dagen. Om jag fick ett i månaden var det bra. Jag har alltså vant mig vid den enkla orättvisan. Spelade ingen roll. Jag skrev för att berätta och anledningen till att jag inte fick något brev var enkel. De hade inget att berätta så varför bry sig om sådan torrbollar.

Det är alltid viktigare att ge än att få. Jag har fått en del, men gett så oändligt mycket mer. Jag skulle tro att proportionerna är 1 till 10. En del har jag fått och nio har jag gett. Jag ser det som en gåva, en givande orättvisa.

In my dreams. Vilket år, vilka år. När tar det slut? Hela min arbetsmetodik går ut på att inget göra, tills jag gör något. Och att inget göra handlar om att bearbeta det som ska göras. Det finns dom som producerar en massa, som skryter om det, som skryter om hur mycket de arbetar och hur mycket de får gjort och hur de planerat allt. Det är bra, det kan bli hyfsat. Jan G, som är en bra krönikör, en bra röst i debatten, skryter ofta om det, men hans romaner är ju lika upplyftande och träliga som ett stå o titta på en halt huggkubb. Han skulle må bra av lite poesi, lite väntan. Men, han är bra på det han är bra på. Det tar ingen ifrån honom.

Det mörknar. En dag har gått, en dag som många andra som bara går, för att bli kväll och natt, för att man ska få sova o komma ut på andra sidan.