Sensaia, katten från Lund

Senesaia, det var en hona. En Manxkatt, kort svans och längre bakben. Året vår 1972 och jag bodde i Lund. Namnet, Sensaia, kom från att jag tränade karate ganska hårt på den tiden, två pass om dagen, några dagar i veckan. Jag tyckte mycket om det.

Kort sagt höll det mina nerver på plats.

Vi bodde på tredje våningen i ett trähus. I samma hus bodde den sköna kvinnan som en dag upplät sin operaröst för mig på Konsum. Ett ögonblick där allt stannade, något jag aldrig glömmer. En röst så vacker och stark och med tiden kom hon att resa med rocknrollers och sjunga med dom.

Hon bodde under mig. Jag kommer inte ihåg så riktigt men anledningen till att jag kom till Lund berodde på att jag en kväll gick in på Grand hotell i baren, kom i snack med henne och hon sa att Lund var en bra stad, mycket rocknroll och revolution.

Givetvis reste jag då till Lund för att studera ekonomi. Jag har alltid rest dit det är rocknroll och revolution. Hyran i min anskrämliga lägenhet var 49 kr. Kallvatten, dass på gården och med tiden denna söta, elaka, lilla katt.
Hon med operarösten, brukar alltid påminna mig om att katten var ilsken.
Katter kan vara ilskna, fan de dödar ju andra djur.

Huset i Lund, det gistna trähuset, blev en scen för rocknroll och lite revolution. Jag läste Majakovskij och Heman Hesse och skrev omöjliga böcker, men mest skrev jag brev. Massor till min kompis i Stockholm som sparade alla brev och varje jul fick jag en skokartong med alla brev i ordning, sedan satte jag in dom i en pärm o läste igenom allt. Fantastisk läsning, tre ämnen, kvinnor, fotografi, pengar, samma ämnen som förföljt mig i hela livet.

Sängen stod i hörnet längst från väggen, på vintern blåste det rakt genom väggen och jag fick täcka den med billiga mattor jag spikade dit. Skitsamma, det var ända rocknroll och revolution. Siktet var klart, jag skulle bli fotograf, universitetsstudierna var bara ett sätt att upprätthålla livhanken, studielån och sedan nattjobb på mentalsjukhusen, dårhusen, som man sa på den tiden. På det värsta, Vipeholm tog jag med mig kameran in och blev avslöjad och fick sparken. Det berättade en kvinna jag träffade på krogen 30 år senare. Jag hade glömt bort det hela, så fungerar min hjärna, gillar jag inte grejer, så begraver jag dom. Jag hade redan en död farsa och morsa så inte så mycket bet på mig. Jag var seriös och det seriösa var rocknroll och revolution.

Det tog några, tre, kanske fyra, innan jag flyttade från Lund. Det var kollektiv, kvinnor, bilder och rocknroll blandad med revolution. Jag satt i det lilla fönstret i det dragiga rummet på tredje våningen och under gick hon, operasångerskan, och sjöng.

En dag försvann katten, det var som en kärlek som försvann. Jag gick på nätterna och letade efter henne men hon var borta. Då reste jag till Stockholm igen. Jag hade hört att det återigen var rocknroll och revolution där och sådant kunde man inte motstå.