Fotografisk poesi

Jag kan inget om poesi. Skulle nog gärna vilja kunna det. Jag skriver snabbt o kort, som låttexter men de har ju en annan uppläggning än mina texter. Lyssnade just på gamla Eldkvarn, verkligen fina texter av Plura och bandet. Ett klassiskt band.
Jo, poesin inom fotografin. Agnes Sofia Sandström, står verkligen i en klass för sig. De har den där enorma kvaliteten som är medfödd. Min frus dotter Signe Siemsen Rundberg, har också den där kvaliteten, men inte riktigt på samma oskyldiga, omedvetna sätt, men en otroligt sensuell kvalitet.

Det är ovanligt med denna sensuella poetiska kvalitet. Det är ingenting man kan snacka sig till. Gerry Johansson, detta mirakel till fotograf överraskar, jag kom över en bok om konstnärer och trädgårdar. Nog fan hade Gerry plåtat den och den var riktigt, riktigt bra.

Det man inte vet något om, vet man inte något om. Fotografi är en sådan löjlig sport, det krävs ingen utbildning, det krävs inte heller någon utbildning för att skriva. Det är bara trams, det som krävs är självförtroende och en själ som förhåller sig öppen och ett medfött sinne for organisering av bilden eller texten och det får man genom övning. Att gå i skola är bara ett sätt att få ett grepp om marknaden och ett sätt att få hjälp på traven med det ideologiska och historien. Hur kan det annars komma sig att de bästa fotograferna och skrivarna arbetar som barn, som öppna barn, som människor som precis sett något och precis tappat begreppet om allt. Det största och säkraste garantin till att inget kunna och inget kunna uttrycka, är att tro på något annat än ingivelsen och barnasinnet och leklusten.

Så var det sagt. Denna Agnes Sofia Sandström plåtar som ett nytvättat barn, pudrad i stjärten, med klarögda ögon och jag kan garantera o vet att hon knappt vet vad som är bak o fram på en kamera, men Herre Gud, hon har en blick som en gnistrande stjärna som fallen ner mot klotet i sin alldeles egen bana.