Jag tänker ofta på något...

Jag tänker ofta att jag ska göra något med tyngd och tyngden ska ligga i bilden. Inte i bildens tekniska utförande. Jag tycker Strömholm kommit längst där. Hans kopior är fyllda av tyngd och kopiorna är tunga men ändå lätta. Jag tycker mycket om det. En fotografi som Moriyama har väldigt kontrastrika bilder, mycket hård svärta och bilderna riktigt knastrar och det fungerar för honom men det är svårt att ha sådan teknik då man fotograferar människor. Det blir för omänskligt på något vis, man tar bort humanismen i bilden med det stenhårda kontrasten och det urgröpta. De flesta som kör med Moriyamas teknik plåtar inte människor, utan mer miljöer där man kan köra hårt med dynamiken.

En människa vet vi ju hur hon ser ut och jag tycker det är svårt och onödigt att förfula människor i onödan. Det kan ändå vara bra, som tex Sobols bilder på människor, men som jag ändå alltid frågar mig: Hur ser de ut med en annan kopiering? Han hade tex sina bilder på Landskrona, stora svarta saker som jag inte alls tyckte fungerade. För hårt och för långt ifrån den kärleksfulla tanke han hade med sina bilder.

Nog om det. Den där tyngden. Det första man inser om man ska jobba med tyngden är att man måste gå ner i mängd, man måste låta bilderna tala och man kanske måste plåta på ett sätt som är väldigt enkelt, rakt på sak och inte så många grejer som far omkring i bilden. Strömholm plåtar ytterst enkelt.

Tyngd i da shit. Jag ser idag en trend inom fotografi att man går hårt fram med den skräpiga, den råa kontrasten. Var tid har sin grej. När jag började var det magiskt att kunna köra 1600 asa, att kunna plåta i mörker och taskigt ljus o nu kan man med vilken skitkamera som helst skruva i 6400 asa men jag envisas med att köra 1600 asa, som en sport och som ett sätt att tänka, dvs som ett sätt att se var ljuset finns.

Det är mycket man kan fundera på, men tyngden är nog det viktigaste och lugnet. Lugn och tyngd knäcker det mesta.