Rakt framifrån

En slags familjebild. Jag saknar ofta det här rakt framifrån. Den stora grejen med att fotografera har alltid varit att man kan sitta och kolla på grejer i bilden. Förr, då jag var förtjust i kvinnor, då jag var ung och kvinnorna var unga, så kunde jag kolla på brudar jag plåtat i smyg, verkligen kolla in dom på bilden. Längta efter dom, och ibland så slog också denna längtan in. Just denna längtan var ju anledningen till att det blev en bild. Drömmen om något annat.

Jag tror längtan är en väldigt viktig drivkraft. I alla fall för mig. Jag går på fiket, har börjat med någon vansinnig tågordning, vaknar 0400, tror klockan är 0600 o är supervaken. Somnar om och vaknar 0500 o är fortfarande supervaken, somnar om igen och vaknar 0600 o är skittrött. Vad fan är det?

Så nu har jag siesta på morgonen vid 0900, då lägger jag mig en stund och sedan kan man kanske göra något?

Det finns en mildhet i luften. Det finns en längtan. Jag dagdrömmer hela tiden. Nu har jag dagdrömt om att jag ska använda min kamera. Det blir liksom inte av. Jag kan älska att se och minnas min Leica, som en vän, som ett kattdjur jag bar med mig. Idag är det ett litet block som är mitt kattdjur. Jag skriver ner ord som betyder en start på något. 

Jag har blivit husknarkare. Jag vet inte hur många gånger jag kollat på House for sale  in Naxs eller Paros eller Santorini eller....o jag har fan inte kunnat se ett enda hus som kan matcha det vi har. Det mesta är fyrkantiga lådor vid havet, hus utan karaktär. Jag har min dröm o min längtan. I sommar ska jag göra en story om natten i Halki. Den svarta natten, om längtan och sensualism.

Nu ska jag strax gå och köpa en lasagne på fiket. Jag älskar lasagne men den ska bara ätas på fredagar. Idag är det fredag och jag har en sådan underbart lyxig känsla av ledighet, helg, precis som om jag hade ett jobb. Det är en känsla jag har sedan jag var 16 år och jobbade i stuveriet. Helgen var makalös. Efter det har jag aldrig haft en anställning.