Mirakel finns
En stilla brand över Slussen. Såg just en fantastisk kvinna som sjöng i band utan att höra något. Hon plockade tonerna genom vibrationerna. Det var ett mirakel och hon sjöng bra. Det påminde mig om Lund. En dag stod jag på posten, det var på den tiden man stod i kö och min granne, den blinde mannen kom in med sin vita käpp. Han ställde sig i samma kö som mig och vi snackade.
Han frågade mig hur det gick med fotografin och berättade också att han tyckte om att fotografera och då vi kom fram till kassan lämnade han in två rullar som skulle skickas på framkallning.
Jag blev oerhört imponerad över hans livsvilja, hans förmåga att ta itu med sitt handikapp. Det fanns mycket att lära där.
I den här tiden måste man söka efter det som inspirerar. Georgia O´keeffe har alltid inspirerat och framför allt hennes hem, hennes livsval, att hon valde att bosätta sig där ute i vildmarken i Taos. Jag kan tänka mig hennes liv. En slags kreativ ensamhet i en natur, i ett skapande drama. En annan kvinna som inspirerade mig är denna japanska kvinno. Vilket hem hon byggt.
Det är något med de där kvinnorna som imponerar så sanslöst. De gör grym konst men de gör också livet, hemmet, omtanken, världen så vacker. De är inte några tråkiga elitidrottsmän eller politiker som är stendöda i pallet och bara tänker på en sak. De här kvinnorna tar till sig allt i sin känslighet, i sin konst, i sitt livsbyggande. Jag måste säga att den tanken är rent omvälvande härlig och radikal. Att man bygger ett liv på bra konst, arbete, hem, kost och umgänge. Det är något fulländat över det. Att det sedan är kvinnor som gör det är inte förvånande.
Det finns män som inspirerar på det sättet också. Robert Frank är en, i sin livstil, men han byggde aldrig ett så vackert liv som de här kvinnorna. David Alan Harvey är en annan man som bygger ett vackert liv, men inte lika sensuellt som de här kvinnorna. Strömholm en tredje med sina boenden, sin livstil han förflyttade hela tiden.
Det som skiljer de här kvinnorna från resten är att de bygger innifrån, bygger själva, låter tiden bygga konsten och hemmet och umgänget.
Kort sagt: Det är så sensuellt och det är så inspirerande.
Han frågade mig hur det gick med fotografin och berättade också att han tyckte om att fotografera och då vi kom fram till kassan lämnade han in två rullar som skulle skickas på framkallning.
Jag blev oerhört imponerad över hans livsvilja, hans förmåga att ta itu med sitt handikapp. Det fanns mycket att lära där.
I den här tiden måste man söka efter det som inspirerar. Georgia O´keeffe har alltid inspirerat och framför allt hennes hem, hennes livsval, att hon valde att bosätta sig där ute i vildmarken i Taos. Jag kan tänka mig hennes liv. En slags kreativ ensamhet i en natur, i ett skapande drama. En annan kvinna som inspirerade mig är denna japanska kvinno. Vilket hem hon byggt.
Det är något med de där kvinnorna som imponerar så sanslöst. De gör grym konst men de gör också livet, hemmet, omtanken, världen så vacker. De är inte några tråkiga elitidrottsmän eller politiker som är stendöda i pallet och bara tänker på en sak. De här kvinnorna tar till sig allt i sin känslighet, i sin konst, i sitt livsbyggande. Jag måste säga att den tanken är rent omvälvande härlig och radikal. Att man bygger ett liv på bra konst, arbete, hem, kost och umgänge. Det är något fulländat över det. Att det sedan är kvinnor som gör det är inte förvånande.
Det finns män som inspirerar på det sättet också. Robert Frank är en, i sin livstil, men han byggde aldrig ett så vackert liv som de här kvinnorna. David Alan Harvey är en annan man som bygger ett vackert liv, men inte lika sensuellt som de här kvinnorna. Strömholm en tredje med sina boenden, sin livstil han förflyttade hela tiden.
Det som skiljer de här kvinnorna från resten är att de bygger innifrån, bygger själva, låter tiden bygga konsten och hemmet och umgänget.
Kort sagt: Det är så sensuellt och det är så inspirerande.