Axel och Klara
Det är verkligen ett speciellt liv. Jens Assur är inne på något liknande på sin Instasida. Det är resa med barn, skidåkning och jag minns då han sa att jag bara plåtade mina vänner och mina barn. Jag tycker nog att han numera ligger lite i samma fålla och det är verkligen ingen dålig fålla. Jag har alltid varit vänner med dom jag plåtat. Det har lett till vänskap då jag kommit med min kamera.
I alla fall, lite avundsjuk kan man ju allt bli på dessa surfare och det gick så långt att jag sa till min fru: Jag köper ett teleobjektiv så kan jag plåta surf på Naxos. Hon såg chockad ut och sa att det är nästan så jag måste skriva en blogg om det, men nu har jag nog gett upp telet. Det blir så jävla trista bilder med tele. Ingen sport liksom. Om man står på ett avstånd och plåtar tex skidåkare eller surfare så är det otroligt mycket enklare än att vara nära med vidvinkel för det långa telet gör att allt går som i ultrarapid, man hinner plocka allt som kommer. Med vidvinkel blåser det liksom bara till så är det borta.
När jag ser hur många följare det en surfsida har så förstår man hur mycket drömmar om ett annat liv det finns. Fråga Greta som åkte segelbåt med ett sådant par, vackra, unga människor som lever på att beskriva sin ganska extraordinära livsstil, men även där finns frågorna om barnens skolor, ångest över ekonomin osv,,,ungefär samma liv och drömmar som en frilansfotograf ständigt bär på.
Nog om det. Tittar ut, ja inte är det surfväder precis, men det kommer. En dag ser ni mig glida ner mot stranden, brädan på taket och livet har en ny mening.
