Egentligen så tycker jag det mesta av mitt liv handlar om kärlek och vänskap. Att man försöker var ganska hygglig som människa. Det kanske inte är något medel för att göra mästerverk men man kanske får något annat med sig i livet. Jag börjar mer och mer bli som Stig T Karlsson, att jag lämnar det här exakta, det här superkonstnärliga, för att syssla med det banala, vardagliga, försöka lyfta det vi ser hela tiden men inte värderar så bra alla gånger. Det lilla samtalet, den där blicken. Bresson var ju Mästaren på det, banala, enkla, men med en fruktansvärt exakt touch. Han satte det på millimetern utan att skruva på några andra tekniska variabler. För honom handlade det verkligen om det avgörande ögonblicket.
Om man sysslar med det banala måste man pricka det avgörande ögonblicket. Det är fotografins formel 1. Inget är svårare, inget kommer i närheten av det eftersom det inte finns något att spela på eller luta sig mot. Om man inte fixar det, och vem gör det, så kan man blanda upp det med lite mer porträttliknande saker.
Vem vet? Det banala är det mänskliga, det icke perfekta, det som är vi.
