Hälsan, kärleken, vännerna..
Jag vet inte om jag är en kämpande människa? Jag mår som bäst då jag är förbannad och det är inte svårt i dagens samhälle. Ibland, snarare ofta, förstår jag inte varför jag fotograferar och skriver, men det är denna klåda som håller mig vid liv. När jag ska göra något jag är rädd för, ja, då skriver jag om det i mina små böcker. Det är som jag talar med mig själv, som om jag fyller mig med ro genom skrivandet. Kort sagt: skrivandet ger mig kraft. När jag vill gråta skriver jag och blir på bra humör, så en penna och ett block är som en granatkastare i livet. Eller som en mjuk varm filt över huvudet som gör att det mörknar o man får ro.
Jag är ingen modig människa, men jag har instrumenten som gör mig lite modigare. Jag är en människa som klarat allt i mitt liv ensam, mina föräldrars död i tidig ålder, mitt klassvandrande, min karriär, i princip allt, en del har jag rymt från. Det är vackert med stöd men då det är skarpt läge vill jag också vara ensam. Det ger mig handlingsutrymme.
För många låter det konstigt. För mig är det normalt. Att åldras är att tappa motivationen. Jag är en människa som har fått göra allt jag velat eftersom jag bestämt själv hela livet. I princip finns det inte mycket som lockar mig. Jag vill mest bara vara, klottra i en anteckningsbok, dricka en kopp kaffe och sova långa siestor. Förr var det meningen att det skulle ha en mening, en idé, ett resultat. Jag har förstått att det betyder ingenting, i alla fall inte nu, i detta mitt sena skede av livet, för om du inser att döden tar dig en dag så betyder ett resultat ingenting. Det som betyder nu, nuet, att du vilar i nuet.
Jag tittar på japansk fotografi. Rent ut sagt förstår jag inte ett skit av bilderna, men just den aspekten, att bilderna är så otydliga gör dom fria och befriande, kravlösa för i botten på all röran finns det en känsla.
Varför skriver man en blogg? Man kan skriva för att dela recept eller för att odla hobbies, eller för att tjäna pengar. Jag skriver för att jag måste. Blogg är inte receptet, men jag skriver och det finns en dator och det finns en kanal ut till de andra. Jag skriver också på gott och ont. Jag ser ingen skillnad mellan privat och offentligt och jag ser heller ingen skillnad på goda och dåliga dagar, tankar eller känslor. Det finns något för alla. I mina sämsta stunder vet jag att någon också har sin sämsta stund den dagen. Då möts vi i texten. Vissa dagar har jag mina bästa dagar. Då kan vi också mötas men de goda dagarna är de enklaste. De sämsta dagarna är nog de som är det viktigaste, för de är de mest dolda minuterna i livet.
På något vis verkar det som om jag försöker koppla bort mig själv och bli ett medium. Låter hemskt och storvulet, men det finns små blommor i naturen som är vackra och som man faktiskt knappt ser, men den dagen man ser dom kan man bli kär. Utanför mitt fönster reser sig solen plötsligt över taket till det hus som min polare bor i. Han flyttade dit 1969, samma år jag flyttade ut från Blekingegatan. Nu ska han få renoverat och det kommer att knäcka honom helt. De som inte orkar är chanslösa, men han drömmer sig bort i musiken och litteraturen och hoppas att det ska gå vägen den dagen det ska till.
Solen hänger blekt kvar, som en påminnelse om att vi bara är statister i något större och det påminner mig om det världsliga. En semla på Konsum. Jag stänger skärmen samtidigt som solen åter kryper tillbaka i sitt näste med en överlägsen blinkning åt oss längtande.
