Den genererade ensamheten
Har jag fel? Vet inte, satt och lyssnade på några unga män. Så jävla tråkiga, precis som om de hade tappat allt som gör unga pojkar till män. De hade klivit in i kostymen. De kunde redan börja snickra sin kista.
Berlin sänker hyrorna. Österrike har så mycket billiga hyresrätter. I Frankrike tar det max en timme på akuten. På Naxos tar det fem minuter. I Stockholm hinner man dö och en lägenhet får man aldrig. Vilka är idioterna som skapat detta?
I det stora bergslandet med klockorna som aldrig går fel ska man folkomrösta om att det ska byggas mer billiga bostadsrätter.
I tvättstugan har den som är före mig inte städat. Det är som att sno en cykel. Sådan satans brist på respekt. Det är som att ställa fram odiskade tallrikar till middagen. Sådana enkla saker som handlar om respekt. Att öppna dörrar för kvinnor är lite fjantigt och inte nödvändigt, en handling som har att göra med att man förr tyckte kvinnan var det svaga könet, men öppna dörrar för alla är vackert. En handling fylld av respekt och vänlighet. Det finns nivåer på allt.
Cato Lein visar bilder på Gallerie Axel. Det fungerar. En som fattat vidden av att göra bilderna i format som passar i en lokal som är mindre än mitt sovrum. Polaroider. Det är fint med polaroider. Dom är oåterkalleliga. Det som är oåterkalleligt är ångestfritt, bara att acceptera eller slänga.
Staden är grå, så grå. Greken spelar på sina hästar. Han spelar på hästar hela dagarna, alla dagar. Ägaren till fiket är Turk och han säger sig hata greker, men hälften av dom som sitter på fiket är greker. Jag kallas halvgreken. Jag får komma alla tider på dygnet. De andra grekerna får inte komma på lunchen för de dricker bara kaffe enligt Turken. Och när han säger det tittar den unga söta tjejen bakom disken på mig med ett lätt höjt ögonbryn och vi har en gemensam hemlighet och i det höjda ser jag också att hon har lösögonfransar. Det kanske behövs i tider som dessa, den grå tiden.
Min fru kommer hem och frågar vad jag har gjort? Denna omtumlande fråga? Måste man göra något? Vad är livet? Jag säger som vanligt att jag inte gjort ett skit och hon ser lättad ut. Varför vet jag inte, kanske för att det betyder att jag i alla fall inte tänker utföra något djävulskap den här dagen.
Halvarsson åker skidor. Man tycker synd om honom. En kille som inte kan läsa kartan. Han kan men vet ingenting om hur man ska åka. Han väljer alltid de sämsta alternativen. Det är smärtsamt att se.
Min polare som är kirurg säger att efter sextio handlar allt om döden. Jag brukar kontra med att ungdomsåren på universitetet var de bästa åren. Sedan glömmer vi resten.
På Lesbos är det kaos, skräck med flyktingarna. Det spelar ingen roll vad man säger. Det här med flyktingvågen har inte fungerat. Det är fruktansvärt och skamligt och det kommer inte heller att fungera, någonsin. På något vis måste de resa tillbaka och göra om sina liv. Jag fasar för vad som ska ske med våra afghanska pojkar som nu åker ur sina flyktingboenden. Någon sa att de får väl klara sig som alla andra svenska ungdomar i den åldern. Om man vräker ur sig en sådan harang är man på gränsen till efterbliven. En vanlig svensk ungdom brukar ha släkt, familj, kompisar, en historia i det svenska samhället. De har inte afghanpojkarna och givetvis kommer de starkaste att klara sig men många gå under. Det är svårt att se en grupp i vårt samhälle som har så svåra omständigheter för sina liv.
Jag skriver på. Varför värderas inte en blogg på samma sätt som en bok. Lars Norens feta böcker är ju samma som en blogg. Eller Lundels Vardagar, det är ju också en blogg. Skillnaden är pärmen, fram och baksidan.
Inte mycket att be om, eller hur?
