Något jag inte kan greppa...

Det är något jag inte kan greppa! När jag är nöjd med mina bilder får jag ett lugn. Oftast blir jag orolig. Jag tänkte på det då jag lyssnade på Miles Davis, såg filmen med all rasism, hur han drogade ner sig, reste sig, spelade, gick ner igen och sedan lirade tills han dog i 65 års ålder. Jag läste vidare om killen som spelade congas, som dog då han var 66 år, men som spelade så himla bra congas och trummor på samma gång.

Vilka musiker. Jag gillar inte jazz, men då det kommer på den här nivån med Miles och co, så hindrar inte komplexiteten flödet. De får till ett helvetiskt ös utan att det stoppar upp. Det är vad jag kallar musik, komplexitet med ös.

Man kan överföra det på alla konstarter, komplexitet med ös, en slags enkelhet där kunskapen ligger som ett lager utan att bromsa. Det är oftast det som saknas, komplexiteten eller öset. Det måste vara båda.

Jag behöver ro. Jag behöver lyssna. Trots att jag bara har en låg pension så behöver jag inga pengar. Inte nu i alla fall. Jag behöver mer sjunka. När det kommer till bilder så tycker jag om det som inte är så perfekt och konstruerat. Om man tittar på en massa gatufotosajter så är de pinsamt lika varandra. Det känns som folk försöker krångla till så mycket som möjligt, grafiskt hit och dit, då man bara vill ha något känsligt och enkelt och rakt på sak. Och ofta är det också så tekniskt hårt laddat med svart och vitt.

Ro, lite ro lite grått kanske. Lite som Patti Smiths böcker. Hon är ju en värdelös fotograf, skriver bra, tyvärr lite för ofta för krångligt, studentikost, men då hon är bra träffar hon en och hennes böcker blir märkligt fina med de där skitbilderna, som på något märkligt sätt i sin ödmjukhet fungerar som små stopptecken på sidorna och det är också så bra att trycket är dåligt så allt det misslyckade förstärks på ett fint sätt.

Tycker om det. Förr i tiden fanns det en fransk kvinnlig fotograf och konstnär som påminner om Patti Smith. Hon gjorde undersökningar på hotellrum, jobbade som städerska. Hon var också en kass fotograf men fick till känslan. Sophie Calle, skitbra.

Så, kan det vara. I mitt sökande hamnar jag någonstans på en gammal Camera, från 70-talet, med lite gulnade tidningssidor, lite inte perfekt retuscherade bilder, lite oskärpa, typ Strömholmsnumret. Starka saker. Lite skrapat och skavt.

Bilden ovanför är från Kanarieöarna. En strand där min dotter skulle bada men utlandsvindarna och suget var så starkt att lokalbefolkningen förbjöd oss. Från denna lilla Kanarieö kom sedan en Nobel pristagare i litteratur och jag brukade tänka på landskapet som var helt ökenaktigt och som så väl stämde med hans texter.