What to do?
Det är ju ett enkelt faktum att jag varit konstant missnöjd med mina printar sedan jag började med det digitala. Det kanske inte ser ut som skit, men känns som skit. Om jag bläddrar bland mina bilder så känner jag direkt när det kommer en digital bild och det känns som skit. Fjellis, den gamle räven, så samma sak till mig då jag körde bildspel, att då de digitala kommer tar det liksom slut. Helt sant och det gäller alla fotografer i min ålder som börjat med analogt och gått över till digitala. Jag säger inga namn men digitala kopior utstrålar inte ett skit känsla som kan jämföras med då vi gjorde analoga printar. Jag skulle kunna gå så långt att säga att en fotograf som Strömholm inte skulle vara häften så bra om han kört digitalt för en stor del av hans storhet är de råa printarna med sitt Tri-xkorn och känslan i dom. Det skulle aldrig kännas så digitalt.
Så vad gör man? Troligtvis måste jag sluta plåta. Sedan 2006, då jag började med det digitala, har jag bara upplevt att mina bilder ser ut som skit. En möjlig väg är att skippa det svartvita för i färg spelar det ingen roll, där känns inte det digitala.
Jag gick in i ett mörkrum 2015 o gjorde en trettio 24/30. Det var svårt efter tio år utan mörkrum men känslan var fantastisk. De printarna är de enda jag någonsin kollar på manuellt. Utskriftsprintar kollar jag aldrig på för de gör mig av någon underlig anledning helt deprimerad. Det saknas något. Och det som saknas är själ i materialet. Det saknas en rondör, en känsla av liv och den känslan är för mig livsviktig.
Och vad det gäller nya unga fotografer så lyckas sådana som tex Theo Elias, Martin Bogren och någon till, bättre än andra för deras analoga printar tillför något. Till och med Elias kalkfläckar på printarna, fläckor som handlar om att man inte torkat av flmen rätt, tillför något, kalkfläckar är ju något som inte skulle ha accepterats på 70-talet, skulle ha setts som slarv, men i våra rentvättade tider så är det skönt med något som skaver.De som kör rådigitalt förlorar något. Jag tycker till och med negscanning är skitdåligt. Ta bara Salgado, Anton Corbijn, mfl som gjorde underbara analoga printar och sedan kommer de med digitala som ser ut som skit.
Det är är en slags teknisk diskussion som en del inte gillar, men det är som att spela gitarr, allt ser bra ut, MEN tonerna som kommer ut blir aldrig riktigt rena, förmedlar inte den rätta känslan. Kan man då spela på den gitarren om man ständigt känner sig less på ljudet? Knappast. Fotografi är inte som ett dåligt äktenskap, det ska vara en smärtsam njutning.
Här kommer i alla fall en del grekbilder. Jag lägger upp dom här för jag måste titta på dom med en blick som kommer utifrån. Och givetvis ser jag att de digitala är mycket sämre än de analoga.
Salve, m
Så vad gör man? Troligtvis måste jag sluta plåta. Sedan 2006, då jag började med det digitala, har jag bara upplevt att mina bilder ser ut som skit. En möjlig väg är att skippa det svartvita för i färg spelar det ingen roll, där känns inte det digitala.
Jag gick in i ett mörkrum 2015 o gjorde en trettio 24/30. Det var svårt efter tio år utan mörkrum men känslan var fantastisk. De printarna är de enda jag någonsin kollar på manuellt. Utskriftsprintar kollar jag aldrig på för de gör mig av någon underlig anledning helt deprimerad. Det saknas något. Och det som saknas är själ i materialet. Det saknas en rondör, en känsla av liv och den känslan är för mig livsviktig.
Och vad det gäller nya unga fotografer så lyckas sådana som tex Theo Elias, Martin Bogren och någon till, bättre än andra för deras analoga printar tillför något. Till och med Elias kalkfläckar på printarna, fläckor som handlar om att man inte torkat av flmen rätt, tillför något, kalkfläckar är ju något som inte skulle ha accepterats på 70-talet, skulle ha setts som slarv, men i våra rentvättade tider så är det skönt med något som skaver.De som kör rådigitalt förlorar något. Jag tycker till och med negscanning är skitdåligt. Ta bara Salgado, Anton Corbijn, mfl som gjorde underbara analoga printar och sedan kommer de med digitala som ser ut som skit.
Det är är en slags teknisk diskussion som en del inte gillar, men det är som att spela gitarr, allt ser bra ut, MEN tonerna som kommer ut blir aldrig riktigt rena, förmedlar inte den rätta känslan. Kan man då spela på den gitarren om man ständigt känner sig less på ljudet? Knappast. Fotografi är inte som ett dåligt äktenskap, det ska vara en smärtsam njutning.
Här kommer i alla fall en del grekbilder. Jag lägger upp dom här för jag måste titta på dom med en blick som kommer utifrån. Och givetvis ser jag att de digitala är mycket sämre än de analoga.
Salve, m
