Pennti

När jag började fotografera var 18/24 den stora bilden, sedan kom 24/30 och blev ett standardformat på bilderna. Efter det ökade vi till 30/40, ngn gång 40/50 och det största 50/70. Det sistnämnda 50/70 gjorde man väldigt sällan, för dyrt och småbilden klarade inte riktigt det, oftast.

Sedan kom perioden då konstnärerna började arbeta utifrån fotografier. De flesta konstnärer var urusla fotografer men de la till element i bilderna, typ de gjorde dom mycket större och la på röd färg osv,,,de gjorde målningar av fotografierna och en utställning med måleribilder kunde vara fem stora bilder. Det var något nytt och eftersom konstvärlden är som den är, det skrivs om konst, så blev det ett ganska populärt grepp.

Sedan kom fotograferna att följa efter i takt med att den digitala tekniken utvecklades. Det gjordes större och större bilder och kvaliteten på den fotografiska bilden blev bara sämre. Även i den digitala tekniken så kändes bilder över 30/40 som något annat än bild. Det blev mer affisch och plakatutställningar. Man tappade helt enkelt bort den fotografiska intimiteten, fotografiets starkaste vapen. Det blev mer braka på, mer störst är bäst.

Den bästa utställning jag sett de senaste 15 åren är Imogen Cunningham på kulturhuset. Runt hundra bilder, knappt ngn större än 30/40. Fantastisk utställning. Analog teknik.

Pennti Sammallathi är som Cunningham. Analog, mindre bilder, stor intimitet. Han återför fotografin till sin spilta, sin storhet. Han älskar att stå i mörkrummet. Den mest kända bilden, den med hunden som står på traktorn, har han gjort minst 200 analoga kopior av. Han älskar som sagt mörkrummet.

För mig är den här utställningen på Fotografiska en av de få som lyckats inspirera mig och det handlar om att äntligen kom det en utställning med mänskliga dimensioner. Den får mig också att förstå att mitt största misstag i min fotografiska karriär är att jag gick över till det digitala. Man kan snacka mycket om det, men Pennti visar var skåpet ska stå. Intimitet, närvaro, skönhet och dimension är nyckelorden.

I övrigt är det ganska intressant att se hur många yngre fotografer har börjat arbeta som konstnärerna med sina printar. Både Markus Jenemark  och Martin Bogren har gått ifrån det perfekta och söker en  mer konstnärlig touch i sina kopior genom att välja mer bedagade papper, inte så perfekta. Det är snyggt, väldigt snyggt, läckert, men ibland kan jag undra om det är att gå över ån efter vatten? Om man hade nått lika långt med mindre intima kort? Svårt att säga, saker och ting måste prövas, tycker dock att både Bogrem och Jenemark har lyckats i sitt sökande med annorlunda printar.