Bok eller blogg..
JH och Anders, två som gör många och bra böcker. Igår fick jag ett mail från en polare som gjort en ny bok, en slags dagbok om en del av sitt liv. Underbart vacker bok. Jag funderade lite i olika banor efter det. Ska jag göra böcker eller ska jag lägga min energi på bloggen. Det är ovanligt att en bok säljer mer än fem hundra ex. Mycket ovanligt då det kommer till sk fotoböcker. På min blogg har jag runt 1000 läsare om dagen, sedan jag började skriva blogg, 2007 så har mer än tre millioner varit inne och kollat. Det är ganska fantastiskt med bloggen men böcker är också fantastiska.
Jag vill att böcker ska vara små o hemliga. Min polare bok ser ut som en vanlig bok men hans dagbok, en svart, klassisk sak med filtpenna, ger mig små rysningar av välbehag. Jag tror det var Man Ray som sa att det räcker med en läsare. Oftast skriver man för sig själv. för att undersöka sina egna tankar, flytta dom framåt.
Min polare skriver i sin bok, de tankar jag tänker idag. Han är sju år äldre och han har gått igenom vad jag går in i. Det är mycket det saken handlar om. Någon går före och man följer efter o känner igen sig.
Ofta skriver jag för att förflytta tiden. Då jag blir nervös skriver jag om hur nervös jag är och då jag är glad eller ledsen skriver jag om det. Ett samtal ut i luften helt enkelt, ett samtal som om det träffar en annan läsare kan betyda ett möte i samma känsla. Man behöver bara en läsare, om det träffar rätt.
Jag sitter på gymmet och pendlar i en kadens på 79 tramp i minuten. Det är perfekt för hjärnan, pulsen går inte upp speciellt, men den här morgonen sitter jag bara som för att pendla till ett jobb, lyssnar på jazz som spelar Jimi Hendrix, ibland blir det grymt bra. Cecilia Norby är inte dålig, de gör en superbra liveversion av Purple Haze, den tyske trummisen är helt genomjävlig. Spotify: Hendrix in the spirit of Jazz.
Jag vill att böcker ska vara små o hemliga. Min polare bok ser ut som en vanlig bok men hans dagbok, en svart, klassisk sak med filtpenna, ger mig små rysningar av välbehag. Jag tror det var Man Ray som sa att det räcker med en läsare. Oftast skriver man för sig själv. för att undersöka sina egna tankar, flytta dom framåt.
Min polare skriver i sin bok, de tankar jag tänker idag. Han är sju år äldre och han har gått igenom vad jag går in i. Det är mycket det saken handlar om. Någon går före och man följer efter o känner igen sig.
Ofta skriver jag för att förflytta tiden. Då jag blir nervös skriver jag om hur nervös jag är och då jag är glad eller ledsen skriver jag om det. Ett samtal ut i luften helt enkelt, ett samtal som om det träffar en annan läsare kan betyda ett möte i samma känsla. Man behöver bara en läsare, om det träffar rätt.
Jag sitter på gymmet och pendlar i en kadens på 79 tramp i minuten. Det är perfekt för hjärnan, pulsen går inte upp speciellt, men den här morgonen sitter jag bara som för att pendla till ett jobb, lyssnar på jazz som spelar Jimi Hendrix, ibland blir det grymt bra. Cecilia Norby är inte dålig, de gör en superbra liveversion av Purple Haze, den tyske trummisen är helt genomjävlig. Spotify: Hendrix in the spirit of Jazz.