Fotograferna

En gång i tiden skrev jag Fotograferna. Det var 2005. Nu finns inte boken längre och många frågar efter den så jag lägger ut mitt manus här på bloggen. Väl bekomme.


Fotografen och minnets poesi.

Mina morgnar är likadana. Jag vaknar vid åtta, tar en kopp kaffe i sängen, läser tidningen.
Solen dyker upp. Jag plockar på mig Leican, och  börjar dagen med att gå ner till Nytorget.
Jag går förbi  restaurang El Mundo. Det är ett ganska hippt ställe med män och kvinnor i giftastagen. På dörren ser jag Elofssons bild från Argentina.
Jag minns när han tog den för omkring 20 år sedan. På åttiotalet delade vi labb tillsammans. Vi jobbade i en gammal fiskaffär på Skånegatan. Det var en liten lokal på 35 kvadratmeter, som vi  inrett till mörkrum och kontor. Hela området omkring var minerat med olika labb. På Erstagatan fanns Maud Nycander, Håkan Pieniowski, Ewa Stackelberg, Mats Bäcker, Robert Blombäck och några till. I hörnan mot Bondegatan fanns ett annat gäng, längst upp mot Klippgatan satt Gunnar Smoliansky. Nedanför Sofia skola fanns Roger Stenberg, Neil Goldstein och Thomas Wester. På Borgmästargatan satt Anders Petersen och Olle Lindstedt.  Den tidiga Fotoskolan som hade Christer Strömholm och Tor Ivan Odulf som lärare, hade också haft lokaler på Klippgatan. För att inte tala om Christers träkåk i Vita Bergen, som med tiden skulle bli tillhåll för Planketsfesterna.

Som vanligt på morgonen, var jag ensam i labbet någon timme. Det var den bästa tiden. Solen som smekte fönstret mot  Skånegatan, ljudet av barnen som gick till skolan. Det var en tidsangivelse, både för dagen och tiden. Vi var alla unga, men inte så  unga. Ingen hade barn, eller få av oss i alla fall. Jag framkallade lite film i mörkrummet. Elofsson dök upp vid tolvtiden.
- Hej, hur har du det? Han  satte sig i en av stolarna kring skrivbordet. Han var lätt rödskäggig och rökte starka utländska cigaretter. Det var märkligt hur han förändrat sig sedan jag träffade honom första gången.

I slutet av sjuttiotalet startade vi en tidning som hette Metropol, en radikal tidning för dom som bodde i  Stockholm. Ett gäng frilansare flyttade in i gamla bokcafeets lokaler i Götgatsbacken för att jobba med tidningen och min kompis Stefan Lundström, var journalist och redaktör.
En dag dök Elofsson upp på redaktionen för att visa bilder. I slutet av visningen klämde han ur sig att ha inte hade någonstans att bo. Lundström behövde någon att dela hyran med och på det viset kom dom att  flytta ihop. Elofson hade kommit till Stockholm för att arbeta som kopist åt Christer Strömholm.  Den unge västkustbon var en beskedlig kille som varken drack eller rökte. Det blev snabbt förändringar på alla plan, framför allt genom Lundströms legendariska fester som grundades med fri sprit från en hembränningsapparat. Det var fruktansvärt dricka, men  gick alltid åt.

Elofsson började jobba åt Christer Strömholm, spelade sin småbandsjazz och bytte livsstil.
Efter någon månad dök hans flickvän från västkusten upp för att besöka honom. Hon tittade på honom och utbrast.
- Men Håkan, vad har det blivit utav dig?
Hon återvände snabbt till Västkusten . Vi hörde aldrig mer av henne och Elofsson fortsatte i sin nya livsstil. Elofsson  hade rykte som toppkopist. Han gjorde mjuka, mörka kopior. Själv gjorde jag mörka, hårda, skitiga  kopior.
Vi försökte leva på våra egna projekt. Det gick hyfsat  för mig, medan Elofsson alltid hade en massa brödjobb som kom i vägen. Han jobbade till och med i reklamsvängen vilket jag blånekade att göra. En gång hade han lyckats få ett jobb av en stor byrå. Han skulle plåta en kräftskiva på Djurgården. Det var bra pengar och Stefan hyrdes in som chaufför. Bilen packades full med grejer och dom drog till Djurgården. Ett  stort antal människor väntade; statister, stylister, makeupartister, frisörer och allt som man anser reklambilder behöver.
Det drog ut på tiden och blev allt mörkare. Elofsson sprang omkring med sina små Olympuskameror, men inga bilder blev tagna. När det var dags att plåta hade det  mörknat  ordentligt.
- Kan du ta några bilder i det här mörkret? Har du inget ljus med dig? Representanten från byrån var lite skärrad.
- Jag arbetar bara i befintligt ljus, sa Elofsson kallt.
Trots allt var det snart för mörkt för att plåta. Vad göra?
- Kör fram bilarna och sätt på helljuset, kommenderade Elofsson. Bilarna kördes fram, ljusen tändes och på något vis fungerade det. Elofson hade visat var skåpet skulle stå.

Det var vårvinter. Jag hade ännu inte startat mitt arbetsschema som jag fått från den tjeckiske fotografen Koudelka: plåta hela våren, sommaren och hösten och stå i labbet någon månad på vintern. Jag var frilansare och tog vad som gavs. Det innebar också att det aldrig fanns någon ordning i dagarna eller jobben. Vid lunchtid slog jag på tv-n som stod på skrivbordet. Det var ett litet svartvitt missfoster som visade en kanal hyfsat. Den andra kanalen såg ut som en överframkallad, grynig Tri-X-film.
Elofsson satt tyst med sin cigg och kollade på tv-n. Det var skidstafett, tredje sträckan. Sverige, Ryssarna och Norge var loss.
- Kom igen, skrek Elofsson och hällde upp det stinkande kaffet.
- Vem är siste man i Sverige, frågade jag? Är det Gunde, eller vem är det?
Då ringde telefonen. Elofsson tittade på mig och skakade på huvudet. Nio samtal av tio var till honom. Åtta av dom var problem.
Jag lyfte på luren. En hysterisk kvinnoröst.
- Är Elofson där? Jag tittade på  Elofsson som såg svettig ut och skakade på huvudet
- Nej, sa jag, har inte sett honom.
- Men, skrek hon, det är märkligt. Modellerna är klara och han skulle ha varit här för en timme sedan. Vad skall jag göra?
Jag beklagade eländet och la på. Elofsson tuggade  på bullen och vi återvände till stafetten. Gunde avslutade med en kanonspurt och vi mådde bra.

Några dagar senare på labbet blev jag intervjuad av en blivande psykolog.
- Hur började det här med fotografi för dig egentligen?  
Först tänkte jag berätta om min barndom, saknaden efter en far. Sedan om magin jag känt när jag kollade in i en kamera för första gången. Den förföriska känslan. Ursäkten att vara och göra vad som helst.
- Hur började allt det här?
- För min del var det i slutet av 60-talet. Jag lärde mig framkalla och kopiera i vårt badrum hemma i Sundsvall. Sedan utvecklade jag det hela när jag kom till Lund i  början av sjuttiotalet. På den tiden fanns knappt färgfilm. Det fanns en diafilm, Agfa, som man tyckte  var bra och givetvis Kodaks långsamma diafilm som användes av National Geographics fotografer. Tyvärr var filmen alldeles för dyr och långsam för mig. Jag  körde svartvitt istället.
- Var du inte inspirerad av några fotografer?
- Jag var intresserad av de fria reklam- och modefotograferna som  Silano, Hiro och Jean Loup Sieff.
 Det är svårt att säga vad som var så spännande med dom, men jag tror det var bilderna och tjejerna dom arbetade med. I slutet av sextiotalet kom ju  också politiseringen och jag följde med i den vågen.
- Vad betydde politiseringen för fotografin?
- Den viktigaste  representanten för den vågen var  bildgruppen Saftra  i Stockholm. Den startades av Anders Petersen, Kenneth Gustavsson och hade sina rötter i Christer Strömholms fotoskola. Jag var med och bildade en liknande grupp i Lund: Grupp fem. Vårt mål var att vara revolutionära, som människor och som bildmakare. Vi läste Aktuell Fotografi, Populär Fotografi och Foto. Man kan säga att vårt internationella perspektiv var grumligt. Det som tog mig mest var de svartvita testerna av Leicas 21 millimeters objektiv. Jag har aldrig sett skarpare bilder och en sexigare objektiv.  Det var  också en inlaga i Populär Fotografi med Christer Strömholms transvestitbilder som gjorde intryck.
- Hur försörjde ni er?
- Vi behövde inte tjäna så mycket pengar. Jag bodde i en lya som kostade 49 kronor i månaden. Den var omodern, torrdass på gården, kallvatten, men vilken frihet den låga hyran  innebar. Jag jobbade extra på sjukhus och som lärare, när pengarna inte räckte till.
- Vi kämpade på i början av sjuttiotalet med vår radikala bildgrupp. Det gick inget vidare. Vi fick en del jobb av Ny Dag, Vpks tidning, och även från arkitektfirmor. Hur kul var det  att  plåta trista hus när man ville vara radikal? Jag kan gott säga att en sämre husfotograf än mig har aldrig funnits.
- Du har sagt att Cartier Bresson betydde allt för dig?
- Jag försökte mig till och med på reklam, plåtade dörrar och barnvagnar.  Det var en ganska rörig tid, ända tills jag fick syn på Cartiers Bressons ”Images a la  Sauvette”. Klockorna stannade! Varken förr eller senare har jag fått en sådan fotografisk upplevelse. Vilken lätthet, grace och ändå fanns det allvar i bilderna. Bresson reste överallt och med ingen utrustning alls. Jag kände direkt att så här ville jag också leva och arbeta. Strax därefter upptäckte jag Eugene Smiths  Pittsburgsstory. Plötsligt förstod jag vad bildberättande var, hur mustig en svartvit kopia kunde vara.
- Varför slutade du med att göra jobb åt olika tidningar?
- Jag insåg att om jag ville hålla på med den fotografi som var grunden till mitt intresse så måste jag  leva på mina egna bilder.  Jag brände också Grupp fems kontakt med Ny Dag. Jag  försökte förföra reportern från tidningen. Det gick åt helvete och jag åkte ur Vpks gemenskap.
                                             

Det knackade på dörren. Utanför stod Mats Bäcker, min förste och ende medarbetare i livet.
- Jag har bullar med mig, skall vi fika?
- Självklart. Jag blev just intervjuad, känner mig lite mör.
- Kul. Själv har jag plåtat en artist i parken. Det blev skitbra.
Jag skrattade för mig själv. Varje gång Mats gjorde något blev det alltid skitbra. Han var verkligen en skön typ. Han hade ryckt upp sig från tiden i Lund då han jobbade med mig.
Då skulle framkalla  mina filmer från en resa jag gjort i Baskien. När jag kom till labbet på morgonen satt han helt tyst, blek och grinfärdig.
- Vad har hänt?
- Jag vet inte, svarade han, måste ha tagit fel på dunkarna..
Alla mina filmer var helt blanka. Tydligen hade han börjat med fixet. Han var helt knäckt. Jag orkade inte skälla på honom utan åkte tillbaka till Baskien någon dag senare och tog nya bilder.
En annan gång skulle han testa mina karatekunskaper och ville att jag skulle ta ett grepp på honom. Efter ett visst tjatande  kastade jag honom i gräsmattan. Tyvärr inte bättre än att käken gick av. Det var en sorglustig syn att behöva se honom på labbet. I sex månader satt han och sörplade soppor av olika slag med sugrör.
- Vad skall du göra med bilderna på artisten, frågade jag?
- Det är Schlager som vanligt. Tidningen går skitbra. Håkan och Thore har skrivit en hel del långa texter och jag tror nästa nummer blir topp.
- Fan, att jag aldrig kan få plåta för den blaskan mer, sa jag och kände mig lite stött.
- Du bränner ju bara upp dina filmer, sa Mats och skrattade, det är ju nästan värre än min framkallning i Lund.
- Jag gjorde ett jobb åt Schlager för några veckor sedan, men råkade få elöverslag i torkskåpet och det började brinna. Som tur var lyckades själv släcka eldsvådan. När jag ringde Håkan på Schlager så hade han svårt att tro mig. Det blir nog inga mer jobb där.

Bäcker och jag fikade och han berättade snuskhistorier från pop- och rockvärlden. Jag kände mig avundsjuk. Varför var jag så politiskt korrekt? Nog för jag hade sex och kärlek så det räckte, men fanns det mer att få, så varför inte?
 - Jag såg att det var  vernissage i helgen. Skall vi gå dit och festa?
- Var är det? På FC?
 FC, var en förkortning av Fotograficentrum som låg på Malmskillnadsgatan. Ett galleri i tre plan. Det var ett av tidens samlingsplatser. Det var alltid bra vernissager och roligt folk på utställnngarna.
Bäcker och jag tog en öl nere på Kloster,  på Vasagatan, innan vi gick upp till Fotograficentrum.
- Är du inte hungrig? frågade han och pekade på menyn som hängde på väggen.
- Jo, som fan, har inte ätit på hela dagen.
Vi beställde två nya öl och två pannbiffar som var Klosters special.
- Har inte du ställt ut på Fotograficentrm? frågade Mats.
- Två gånger faktiskt. Första gången var väl inte så lyckat. Det var då jag kom ihop mig med Dawid och Håkan Lind. Jag var ganska klantig, den där första gången. Han och Lind skulle sätta upp sin utställning, men jag ville sätta upp mina Mullvadsbilder. Jag  sa åt dom att mina bilder var bättre och intressantare.
Mats fnissade tungt:
.- Kan tänka mig att det inte var populärt..
- Skit samma. Det var ju korkat av mig, och deras bilder var ju bra, men i stridens hetta gör man bort sig ibland. Dessutom tog Dawid revansch på mig genom ett objektiv.
- Vad då? Slog han dig med ett, eller?
- Nej, men jag köpte en trettiofemma till Leican av Håkan Lind, en glugg som han i sin tur köpt av Dawid. Enda problemet med den gluggen var att det aldrig blev skarpt. Jag tror jag plåtade oskarpt i tre år på grund av den där förbannade dawidgluggen.
Det var bra drag på Kloster. Det låg centralt och hade stans billigaste ölpriser utan att vara ett sunkställe. En timme senare kilade vi över Sveavägen och tog trapporna  till Fotograficentrum.
Det var råpackat i lokalen. Skön kubansk musik i högtalarna och massor med brudar. Konstigt att viss kultur alltid samlar mer kvinnor än annan. Gå på en bilutställning, så fattar ni vad jag menar. På sjuttio- och åttiotalet var fotografi något att räkna med. På nittiotalet började fotografin ersättas av pajaskonst, fotobaserad fotografi, märkliga gallerier, och fotografiska skitutbildningar som Fotohögskolan i Göteborg. Den här kvällen levde fotografin högt.
I ett hörn stod Anders Petersen, Maud Nycander och några andra ur Saftragänget. Anders snackade och viftade med armarna som vanligt. Hans polare Kenneth Gustavsson, skuggan kallad eftersom han aldrig sa något, stod strax bredvid med sin vassa profil  och såg ut som en revisor som hamnat fel.
Birgitta Forsell, som var kvällens värdinna, kom fram.
- Hej, trevligt att ni kommer. Gå och ta en drink bakom  baren. Jag har en speciell flaska där, samtidigt som ni kan kolla i nya Bildtidningen. Det var fullt med folk bakom baren. Ingen ordning alls på stället, och vi tog oss en riktig jamare. Mats började se så där extra glad ut,  tecknet på att han började fyllna till. Birgitta Forsells vackra dotter stod bredvid mig med sitt blonda hår och kollade i en bildtidning.
- Vad tycker du? frågade hon.
- Ser bra ut, dom gör en bra tidning. Jag gillar bilderna av Salgado, snyggt arbete och skitbra tryck.
Vi pratade ett tag. Jag fick lite hjärtklappning av hennes skönhet.
Överallt stod det folk jag kände eller hade hört talas om. Jefferik Stocklassa stod i trappan. Stor som ett hus, en envis typ, som gjorde  egna böcker och hade japanska kamphundar som hobby. När Fotograficentrum flyttade in i lokalerna på Malmskillnadsgatan kunde man ena veckan se en röd stjärna ovanför entrén. Nästa vecka var den borta. Enligt ryktet var det Stocklassa som envisades med sätta upp den röda kommuniststjärnan. Vem som tog ned den vet jag inte. Bredvid honom stod Anders Birkeland, filmaren från Saftra. Jag hade träffat honom en gång tidigare på ett Saftramöte. Jag var lite nervös när jag gick till stormötet på Saftra. Jag hade en dröm om att få vara med i Sveriges Magnum, men det enda jag minns från mötet var att Birkeland tyckte Saftrafotograferna skulle skaffa egna bilar med namnet skrivet på bildörren.
På mellanplanet var det också fullt av folk. Anders Petersen kom drällande med en öl i näven.
- Hej, nu jävlar är det fest. Han skålade med alla. Han lyckades alltid att få alla att bli på bra humör med sin smittande livsglädje.
- Såg din mullvadsbok, såg ganska hyfsad ut, sa han och skålade med mig.
- Jo, för att ha tagit fel bilder så var den väl okey, svarade jag.
-  Tog dom fel bilder? Hur fan kan man ta fel bilder?
- Jag hade lagt upp de rätta bilderna i en hög, och skiten i en annan hög. En dag då jag var ute på lunch kom någon och hämtade bilderna på labbet. Givetvis tog dom fel hög, och ingen sa något till mig heller.
- Märkte du ingenting?
- Nej, först tre dagar senare ringde jag till tryckeriet och frågade om dom inte skulle hämta bilderna?  Då fick jag veta att dom hade redan hade tryckt boken.
- Herregud, sa Anders, det skålar vi på.
Vad skulle jag göra? Det har aldrig legat för mig att deppa över böcker. Folk tar det för allvarligt. Gör man en dålig bok, gör man en ny nästa gång. Det är bara att ösa på. Det måste finnas ett flöde. Inget är perfekt i livet. Kolla på Fassbinder eller Slas, hälften mästerverk, hälften skit, men hela tiden ett flöde. Det stora fulländade mästerverket är bara bullshit.. Anders tände en cigg och blåste ut:
- Vi har vattenproblem i vårt labb, måste stänga några dagar. Kan jag komma upp och labba några dagar hos dig?
- Det är bara att komma. Kvällarna och nätterna är bäst.
Jag gick upp på övervåningen. Bäcker var borta. Jag gick bakom disken för att ta mig en ny jamare. Det såg ut att bli en bra natt.

Jag fick min inspiration från den svenska verkligheten. Vi använde inte färgfilm. Under vissa perioder hade jag inte ens telefon. Vi hade alla labb som säkert inte motsvarade hälsomyndigheternas  krav. Jag hällde ut de använda sopporna i slasken. Fixet däremot återlämnade vi,  för man fick  bra betalt. Det blev något helt annat då myndigheterna krävde att vi skulle återlämna fixet, samtidigt som vi inte länge fick betalt. Då började vi  kasta det i slasken. Snacka om miljövård.
Våra labb var våra hem. Jag hade ett fantastiskt labb på Skånegatan. Om man ändå skall vara där hela dagen så skall man kunna se på tv och sova middag. Elofson kom alltid till labbet vid tiotiden på förmiddagen, sedan drack han  kaffe och snackade till sju på kvällen. Då började han arbeta, gjorde sina kopior på någon timme. Själv var jag morgontidig. Jag brukade kopiera mellan  åtta och elva på förmiddagen.
Ett labb jag alltid uppskattat var det  som Anders Petersen och Olle Lindstedt hade på Borgmästargatan. Det var mörkt och trångt, två förstoringsapparater  bredvid varandra. Ingen toalett, ville man pissa togs det fram en bägare. Var det ännu värre fick man åka hem. Under sängen stod det en låda porrtidningar. Anders hade en kompis som körde tidningar och han levererade alltid en bunt nya tidningar. Att inreda ett labb på den här tiden var en ganska enkel sak. Inte en femtiotusen, eller hundratusen kronors investering som det är med det digitala. En förstoringsapparat, lite skålar, ljus och eventuellt en hyfsad ventilation. Hade man en gång investerat i en förstoringsapparat  fungerade den för resten av livet.
Jag hade inget vidare rykte som kopist, medan Håkan Elofson och Anders Petersen ansågs vara storkopister. Anders dök upp en kväll på labbet. Han höll på att göra en story om ett hyreshus. Han kopierade en kvinna som dansade med flygande kjol. Den kvällen tror jag han gjorde trettio kopior av samma bild. Jag tyckte inte han  var klok, för alla kopiorna var mer eller mindre lika.
- Kolla in den här, är den inte lite mjukare än den här? Han sprang runt och lyfte på kopiorna. Han hade kommit på en ny kopieringsmetod. Alla kopior belystes genom en damstrumpa och sedan fick printen ligga en kvart i badet så den blev riktigt mjuk och grå.
- Dom är bra, sa jag, men jag har alltid gillat den här 60-talsstilen. Agfa Brovira, svart och hårt, som i dina Lemitzböcker..
- Nej, fy fan, dom där tyska ser för djävliga ut, kolla här nu.Vad tycker du?
 Jag hade inte fattat att det var hans arbetsmetodik, att göra om, göra om, göra om. Hela tiden hålla på. På så vis fick han lite ro i själen  och utvecklade sitt arbete samtidigt. Om man jämför med hur  Håkan Elofsson arbetade så var det som natt och dag. Håkan satte alla kopiorna på första eller andra försöket.
Själv har jag aldrig fattat detta hokuspokus med kopieringen. Jag vet vad jag gillar: mörkt, hårt och bra kontrast. Det här mjuka, speciellt det som fotografer ofta gör då dom har storformat, är alldeles för klent och ointressant för mig.

Jag har sett vissa stå och vrida på kopiorna för att titta på dom. Se de olika lagren av vad då? Det tog mig många år att se hur taskiga Cartier-Bressons kopior var: Grå, skitiga, men jag tänkte aldrig på det för upplevelsen av att se bilderna var helt överväldigande.

Jag gick ofta på ett ställe som hette Söders Hjärta. Dit gick också många andra som arbetade med fotografi: Redaktörer, journalister, layoutare. En kväll träffade jag fotografen Hasse Gedda. Han stod i baren med sin cigarr, feta klocka och såg nöjd ut.
- Hur går det? Bor du fortfarande i bilen?
-  Nej, jag har ett hem också.
Gedda trodde jag bodde i min bil eftersom jag sagt i ett tv-program att jag bodde i bilen då och då. Vi var ett gäng som körde runt i Sverige  på somrarna och plåtade på  festivaler. Då sov vi alla i våra bilar.
- Har du några jobb, frågade han? Det var den eviga frågan. Hur skulle vi klara oss? Även om vi levde och bodde billigt så måste man få in lite  pengar.
- Så där, sa jag, men jag skall se om jag inte kan skaffa lite jobb ikväll. Jag kollade runt i lokalen för att se om det var någon jag kände som satt på pengar.
- Vänta här, sa jag till Gedda. Jag hade sett Svante, en chef på SVS, som alltid brukade ge mig ett jobb då det knep. Jag gick fram till honom och frågade om han hade något till mig.
- Kom upp i morgon vid elvatiden. Jag har två stycken som behöver porträtteras.
 - Vad gjorde du? frågade Gedda när jag kom tillbaka till bardisken.
- Fixat jobb, sextusen, två porträtt i morgon.
- Du är inte klok, är det sant? Han bara ruskade på huvudet och jag fick bjuda på öl.
Det fanns alltid folk på barerna och på gatan som  vi höll kontakt med och som hjälpte oss  att överleva. Det här var i slutet av sjuttiotalet till slutet av åttiotalet. I början av nittiotalet försvann allt det här. Varenda jobb och nästan varenda kontakt dog ut och med dom nästan alla frilansare.

Jag hade ett labb på Brunnsgatan 4. I samma hus som Edwall med tiden kom att starta sin teater. Jag älskade området. Mitt labb var en gammal knarkarkvart. Första gången jag kom dit för att inspektera lokalerna gick jag  genom den burgna porten mot gatan, in över gården och  upp i min trapp. Det var risigt och slitet, men härlig känsla i huset. Labbet var två rum och en liten köksavdelning. Det tog en dag eller två att göra det hela till labb. Genom åren har jag haft många labb och det har alltid slagit mig hur enkelt det är att vara fotograf. Man köpte en apparat, några skålar, lite vätskor och så körde man igång.
Den bästa fotografin genom tiderna har ofta kopierats på natten vid ett köksbord och ibland blir jag lite beklämd över den moderna utvecklingen där unga fotografer investerar ohyggliga pengar i utrustning. Det ger inte bättre bilder, men kostar så mycket och det enda man vinner är snabbhet, men till vilket pris?
Jag kom till labbet på Brunnsgatan i början av -80 talet. Då var jag trettiotvå år, en ganska rörig tid i mitt liv. I samma hus fanns Journalistgruppen och med tiden kom också Schlager att flytta in. Det fanns ett taxifik i huset och mitt emot låg dansakademin.
När jag inte hade något att göra gick jag ner på fiket, tittade ut på gatan, kollade in alla vackra dansare som passerade till träningen. I kvarteret fanns också Kameradoktorn, så jag var perfekt placerad. Jag har alltid älskat att sitta och glo på folk. Frågan är om det inte är min bästa och viktigaste arbetsuppgift: Glo och drömma.

Vänsterrörelsen som dragit över Sverige i mer än tio år började mattas ut. Det blev allt mer snack om individualistiska lösningar, men fortfarande hängde vi ihop genom tidningar som Etc, 399, Kannibal, gemensamma fester och Röda Rummet. Det finns några krogar som betytt mycket för den radikala fotografin: Lilla Paris på sjuttiotalet, Röda rummet på  åttiotalet, Söders hjärta på nittiotalet, El Mundo på 2000.

 Det har snackats  mycket skit om sjuttiotalet. Att det var flummigt, ingen ordning, sekteristiskt. Som jag ser det så var den organisering som byggdes upp på sjuttiotalet grunden till den relativa frihet frilansare ändå har i Sverige. 1974 bildades Fotograficentrum. Förutom att visa utställningar, producera tidningen Bild och försöka hjälpa fotografer med jobb, så var FC framför allt ett slags hem för fria fotografer. När man gick till FC kom man hem, idémässigt, bildmässigt och kamratligt. Jag vet inte hur många goda idéer som föddes  på FC, ännu fler dog givetvis, men det fanns luft och vänner på stället. Ur den rörelsen, den organiserade vänstern, föddes en mer radikal kulturvänster, som med tiden skapade Etc, och andra tidningar vi jobbade för.
Etc, som hette Partisano, innan dom bytte namn, var en härlig tidning. Jag tror svensk fotografi aldrig har haft en bättre tidning? Inte för att vi fick betalt, för pengar fanns aldrig. Dom enda gångerna det betalades ut något var väl när Stocklassa kom med sina kamphundar och krävde betalt. Då fick redaktionsmedlemmarna tömma sina egna plånböcker. I och för sig välte den dåliga ekonomin till slut Etc över ända, men egentligen sket vi i betalningen. Vi tyckte vi jobbade för en bra sak. Det såg bra ut i tidningen och framför allt var det roligt.
Jag minns mitt första jobb för Etc. Jag skulle ta några Stockholmsbilder, höll på en hel dag. När redaktionen sedan valde bilderna tog dom en bild av de två knäpp man alltid tar när man  drar fram den nyinsatta filmen. Det var en liten besvikelse, men jag hade  betydligt värre upplevelser av Etc.

En gång åkte jag till Bonn för att plåta Ronald Reagan när han kom till Europa. Jag tog tåget ner för mina sista pengar. Jag skulle samarbete med en svensk journalist. Det var en lång smal  kille, som tydligen varit en bra medeldistansare en gång i tiden. Nu rökte han friskt och såg ganska glåmig ut. Jag frågade hur läget var och var vi skulle bo?
Det verkade vara kontroll på läget. Jag åkte ut till flygplatsen för att vänta på Reagan . På flygplatsen stod alla de internationella fotograferna med sina teleojektiv. Reagan kom nedför trappan, vinkade som man sett en million presidenter göra  och försvann i en bil. Skitbilder.
Jag hittade en dansk affärsman som skulle till Stockholm med flyget. Han lovade ta mina filmer till Arlanda. Jag ringde också Etc för att någon skulle möta honom på Arlanda.
Jag åkte tillbaka till stan och medeldistansaren. Vi åt på en krog, tog några öl. Jag började känna mig sliten, vill gå och lägga mig och sova. Journalisten verkade plötsligt osäker. Just det,var skulle vi sova? Han reste  sig upp, skulle ringa..
Han försvann en kvart. När han kom tillbaka såg han bekymrad ut.
- Jag får inte tag i min kontakt, men vi åker hem till honom.
Vi tog en taxi, en halvtimme utanför stan stannade vi framför en villa. Vi knackade på. Det började kyla på. Det var ändå i slutet av oktober.
Dörren öppnades av en vresig typ.
- Hej, kan vi sova här?
- Nej, det kan ni inte, men kom in en stund i alla fall.
Det slutade med att journalisten sov på tältsäng medan jag ledsnade på hela skiten, gick ut för att åka in till stan. Efter att ha letat efter en taxi i en  kvart gav jag upp, gick tillbaka till huset och sov på gräsmattan utanför. Det var kallt och hårt. Dagen efter släpptes jag in i huset, fick en kopp kaffe innan vi drog till centralen för att ta tåget till Berlin.
När tåget kommer in på Centralen var journalisten försvunnen. Jag letade efter honom, men hoppade  till  slut på tåget när det började röra sig.
Jag letade igenom hela tåget, men ingen journalist. Mina pengar var också slut. Jag skulle inte att klara många dagar i Berlin. En kvinna med varm sovsäck blev min räddning på tåget. Hon erbjöd mig att bo hos henne i Berlin. Jag fick också låna hennes telefon och ringde till Etc för att fråga om mina bilder.
- Vi hade en kille på Arlanda, men ingen kom med dina bilder.
Jag ringde upp dansken.
- Nej, jag ändrade mig och flög till Köpenhamn istället. Vad skall jag göra med filmerna?
- Du kan slänga dom, sa jag. Tidningen skulle ha haft dom igår,.
Berlin var inte förgäves. Reagan kom till Berlin dagen efter. Jag var i centrum vid femtiden. Det hade samlats en del demonstranter och snutarna stod uppradade. En timme senare var fem, sex tusen demonstranter igång och drog  genom stan. Vi följde med tåget som blev alltmer  hotfullt. Många av demonstranterna var maskerade i mc- luvor.
Vi kom in i äldre stadsdelar med gatsten. Snabbt bröt mc-luvorna upp gatsten och började kasta på bilar och fönster. En gammal man kom ut ur sin tobaksaffär med en liten vit pudel. Han var naken på överkroppen, fet och livrädd.
  - Förstör inte min affär, skrek han till luvorna. Den vita pudeln skällde och ryckte i kopplet.
Den första stenen träffade  tobaksaffärens ruta som kollapsade med ett skärande  ljud. Nästa  sten träffade den fete, gamle mannen mitt i bröstet. Han föll ihop medan blodet spred sig på gatan. Hunden skällde och sprang plötsligt fritt.
  - Ge hunden en sten också, skrek en av luvorna. Någon siktade på hunden men den höll sig undan.
Jag fotograferade vansinnet. Vi drog vidare, men den gamle mannen låg kvar medan hunden sprang runt honom och skällde.
Det blev startsignalen till kriget med polisen. En halvtimme  senare var Kreuzberg ett slagfält. Det gick inte att ta sig någonstans. Varje gång en polisbil passerade bombarderades den med gatsten. En tysk fotograf bredvid mig fick en sten rakt i ansiktet och blödde som en gris. Snutarna var inte de värsta fienderna. Mc-luvorna stod för det grövsta våldet. Deras hat var makalöst. Var kom det ifrån? Ibland gjorde snutarna en räd, fångade in en och annan luva. Det var hårda bud med taskiga grepp och  batongen mellan revbenen, men vad kan man begära om man stunden innan försökt döda snuten med gatsten?
 Vid niotiden på kvällen började det ebba ut. Vi smög in på en bar och tog två snabba öl.
  - Jag är helt skakig, sa tyskan. Vilket  våld och varför?
  - Nej, man fattar det inte. Jag har upplevt samma känsla i Baskien  många gånger. Unga killar som är galna av hat. Dom vill bara förstöra och döda. Vad är det för fel på dom?
Vi kände oss husvilla och drog till vår kvarterskrog. Sonja och Vincent , två kompisar till tyskan var där.
  - Var ni på demonstrationen idag, frågade Vincent?
  - Ja, den var helt galen. Jag berättade om den stenade gamle mannen för honom.
  - Jag hörde på nyheterna att tio  poliser var allvarligt skadade och en ung kille, en av demonstranterna, ligger för döden. Han blev visst överkörd av polisen..
Vi dränkte oss i öl. Jag frågade om vi skulle åka till Ruinen, den illegala krogen.
- Nej, sa Sonja. Det är fest i Öst och efter tolv åker vi till Checkpoint Charlie, löser ett visa och åker in och festar lite. Du hänger väl med?
Nog för att jag hade fått vad jag tålde, men en fest i Öst fick bli toppen på mitt reportage från Berlin.
En timme senare stod vi vid Checkpointen och löste visa av en sur  vakt. En taxi tog oss till festen. Vi hade köpt två flaskor whiskey i West-shopen.
Festen var hos några konstnärer. Dom blev överlyckliga över att  ha fått svenskt besök.
På grammofonen spelades plötsligt Sarah Leander. Hon hade en helvetisk röst, hes och skön. Rena kåtdraget.  Jag hamnade på dansgolvet med en mullig östtyska. Jag begravde mig i  hennes värme resten av natten.
Vi snackade inte så mycket. Dansen fick tala. Folk borde dansa mer. Inget berättar så mycket om en människa som hennes kropp.Vid fyratiden var det dags att dra hemåt. Visat räckte inte länge till. Vi pressade in oss i en taxi och åkte tillbaka till västberlin.

Berlinbilderna fungerade och jag var ganska nöjd. Det här var en period då det politiska våldet ännu inte kommit till Sverige med gatudemonstrationer och gatukrig. Jag satt lugnt i mitt labb på Brunnsgatan och kopierade. På kvällen, när jag skulle gå hem till min lya på Rutgerfuchsgatan, passerade jag alltid Röda Rummet. Där satt alla i den så kallade Rödvinsvänstern. Stället skulle stänga och Anders Petersen och Olle Lindstedt var där och jobbade på de sista  bilderna. Jag gick och satte mig vid ett bord med Mats Bäcker, Berno och några konstfackselever. Både Mats och Berno studerade på Konstfack. Jag fattade inte riktigt varför? Dom var redan fotografer med eget bildspråk, men vissa människor verkar ha ett behov av evig utbildning.
Jag tog en kvällsmiddag. Stället hade dagens rätt på kvällen. Något jag föredrog  framför att gå hem och äta ensam i min etta på Söder. Trettio år senare förstår jag fortfarande inte hur vi klarade oss ekonomiskt. Jag gjorde max ett jobb i veckan. Vi fick inga stipendier, och ändå kunde jag sitta på krogen var och varannan kväll, äta ute, dricka öl och ta taxi hem till Söder. Det måste  ha varit  avbetalningssystemet på Kameradoktorn? Allt gick att köpa på avbetalning. Ibland kunde jag få en chock  när jag såg  hur mycket jag handlat på avbetalning. Då blev det panik och oftast sålde jag en kamera billigt. Givetvis en usel affär, men jag kunde leva vidare. Jag hade ständigt något på  pantbanken. Jag var så pass känd på banken att jag inte behövde visa leg. När min far dog pantade jag en klocka som jag aldrig hämtade ut. Ibland skäms jag över det, men i alla lägen då jag pantade något handlade det helt enkelt om att överleva.    

Det var en av kvällarna på Röda Rummet som  någon frågade mig om jag inte ville bli bildredaktör på 399.  Det var en  tidning som jag jobbat åt i olika omgångar. Givetvis fick man nästan aldrig betalt, men det fick  man inte heller på Etc eller någon av de andra tidningarna. Jag tänkte kort på saken, köpte en ny öl och skålade med redaktören. Jag skulle bli bildredaktör.
Tidningen låg på Bastugatan och vi var fulla av entusiasm. Jag arbetade tillsammans med Bruno Ehrs. Trots att vi hade helt olika bildstil så var  vi alltid helt eniga när det gällde att bedöma andras bilder. Jag trivdes med Bruno, kände stor respekt för honom och hans bisarra humor. Efter ett tag försvann Bruno ur bilden  och jag satt ensam som obetald bildredaktör. Jag var verkligen entusiastisk, tittade på bilder hela dagarna. Uppmuntrade en massa unga fotografer, köpte en del reportage och köpte också en del bilder från utlandet. Enda problemet var att det var inte jag som skötte ekonomin. Jag levde i tron att det jag beställt betalades. Först några år senare fattade  jag  att de fotografer jag köpt bilder och reportage av inte fått betalt.

Det var vid den här tiden jag bestämde att jag alltid skall ha betalt, även om det är lite pengar. Det är  ingen konst att sätta upp prislistor och timpenningar. Om köparen säger att det är för dyrt finns inget att sätta emot om man är utan pengar och håller på att börja svälta. Då får man bara ta det som ges och sedan försöka mygla på något sätt.
Jag fick ibland jobb, men oftast gick jag upp på redaktionerna med egna idéer. Arbetaren var ett sådant ställe där man av tradition alltid varit schyssta mot unga begåvningar. En dag  gick jag upp med två reportage från Köpenhamn. Jag visade det första. Ett ganska värdelöst jobb med text och bild  från vaktparaden.
- Nej ,det är inget för oss, sa redaktören.
- Du får det för fem hundra, sa jag.
- Nej, sa han, Det är inte våran grej.
- Okey, sa jag, kolla det här då? Jag visade honom ett jobb från Christiania. Du får det  för femhundra?
- Nej, sa han igen, inte våran grej.        
- Ta båda då, sa jag, för 1200 kr?
 - Okey, sa han. Vi kör de i de två närmaste numren. Du kan hämta pengarna en trappa ned.

Alla hade vi våra metoder. Elofson hade kanske den mest utvecklade. Han var och är ett socialt fenomen. Han gick runt och fikade på olika redaktioner, satt ner några timmar och till slut hade han fått ett jobb. Jag ser fortfarande hur han sitter med en kopp kaffe och röker sina cigaretter, skrattar, tar en kopp till och till  slut har han fått napp.
Vi levde inte fett, men vi levde. Ett tag hade jag både bil, mc, labb, lägenhet och sprang på krogen nonstop, utan att jobba  mer än en dag i veckan med sådant som gav pengar.
Vi öppnade olika arkiv. Mira och Bildhuset. Tiofoto fanns redan. Att starta arkiv var en nytändning, gav oss  lite extra pengar i fickan. Med tiden kom vissa fotografer att specialisera sig på arkivbilder. En i mitt tycke  ganska sjuk inställning. Att bara släppa bilderna, att låta dom verka i vilka sammanhang som helst, är för mig  konstigt. Med åren har jag blivit kritisk till arkiven, men då var det ett sätt att motivera sig själv i mörkrummet och få in lite  extrapengar. För vissa blev det betydligt mer än så. Jag minns Sven Oredsson, denna underbare man, när han visade mig sin  månadsutbetalning från Bildhuset. Det han tjänade på arkivet på en månad var lika mycket som jag drog ihop på ett år.

Ett sätt att plåta för arkivet var våra sommarresor. Varje sommar gav sig ett gäng fotografer ut på vägarna i sina bilar. Vi möttes ofta på festivaler, musikfester och andra sommararrangemang. Jag hade en grön Saab, som jag köpt billigt av en fotograf från Göteborg. Precis innan han gick i konkurs sålde han Saaben till mig. Den hade taklucka. Där satte jag myggnät så jag kunde sova i bilen med öppet tak. Varje sommar var jag ute med Saaben några veckor. Hela tiden sov jag i bakluckan. En Saab är större än man tror. Jag  la in en madrass, hade ett stormkök.
Hultsfredsfestivalen var en av mötesplatserna. Jag körde upp på natten. Sverige är så oändligt vackert.  Jag sov vid en sjö på morgonen och körde in i Hultsfreds festivalområde på förmiddagen. På parkeringen mötte jag bildarkivet Miras  stjärnfotograf  Mikael Andersson.
När vi satt där kom Anders Petersen och Olle Lindstedt in i Anders nya bil. Han köpte den för ett halvår sedan. Dagen efter han köpt bilen hade DN en test med småbilar och Anders bil kom på sista plats. Det var inte populärt att säga något om det.
- Tjena grabbar, hur mår ni, är det något drag?
Dom var lika  uppspeedade som vanligt.
- Det är lugnt, det har inte kommit igång ännu. Vill ni ha kaffe?
Mikael fick plocka fram termosen igen. Jag hämtade en  flaska Jameson i min bil. Nu var vi parkerade för ett dygn eller två, så länge vi stod ut. På Hultsfred kände jag mig ganska obekväm. Jag klarade inte av att låtsas  vara intresserad av folk för att få en bild. Jag avstår hellre att fotografera. Det visar sig att då jag ser tillbaka på fem, sex års resande i Sverige har jag inte producerat en bra bild.  Alla de andra lyckades  bättre än mig. Jag ångrar mig inte. Det var roliga år. Skönt att sova i bilen, extremt mycket ångest och existentiell ensamhet,  men inga bilder. Inte en enda.
Den stora läxan var att arbetssättet inte passade mig. Jag behöver små utrymmen, närhet, tid och förtroende. När jag tittar tillbaka på de andras bilder genom åren så tycker jag inte heller de lyckades mycket bättre.  De tog massor med bra, beskrivande bilder, men ingen har lyckats ta mer än en eller två riktigt  bra bilder.
De unga fotograferna som kom efter oss har allt mer koncentrerat sig på artisterna. De få bilder jag sett  av vardagslivet från festivalerna är skitdåliga, utan gestaltning och närvaro. Så den som vill se den bästa fotografin från festivalerna,  musikfesterna  och marknaderna under 80 och 90-talet får gräva i arkiven.

Det här med att skildra ett liv, en tid, verkar vara svårt för fotografer. Ännu svårare är ett att få det publicerat. Jag tänker på punken. Hur kunde punken  få sådan dålig beskrivning? Fotograferna på Schlager gjorde en del. Hatte, Tommy Nilsson, Mats Bäcker, Torndahl och några till, men var finns det samlade verket?
Var fanns den engagerade fotografen som såg längre än till Schlagers artiklar? Lars Sundestrand och Micke Borg har fått lite respons i den punkbok som kom 2004, men det är mest  registrerande skitfotografi. När jag sitter och skriver det här får jag ett meil från en ung fotograf i Helsingborg. Jag har skrivit en krönika i F, yrkesfotografernas tidning. Han tycker jag är för nostalgisk. Han tycker jag skall skriva mer om nuet. Det är möjligt han har rätt? Frågan är bara varför han inte skriver själv? När jag bläddrar i mina böcker inser jag hur viktigt det är att det finns folk som skriver till bilderna. Ta Christer Strömholms Paristid. Vem skriver texten? Tor Ivan Odulf skrev en bra bok och har gjort en bra text  till Christers bok Poste Restante. Det är viktigt att tajma författarna och fotograferna i samma tid, så att berättelserna kommer fram.
Det går att leva ett helt liv i gamla bilder, i minnen. Fotografi är minnets poesi. Det finns en stark suggestion i bilder och vi tar dom ofta för att minnas.
- Javisst, skriver jag till den unge mannen. Jag lever mycket i minnen, men också mycket i drömmar. Och i drömmen har jag framtiden. Det enda som är viktigt i livet är att genomföra sina drömmar i nuet.
                                                               
Jag har fått min största inspiration genom böcker, framför allt genom författare. Få fotografer tar sådana bilder som jag blir inspirerad av. Jag vill se existentiella bilder. Om livet, som berättar om möten och livsstilar. Inträngande, ibland betraktande. Ytterst få fotografer lever upp till det. Än färre försöker göra dessa bilder.  Idag, på 2000-talet, är det en barnlek att göra en bok . Jag tillbringade mycken tid i Baskien och Spanien på sjuttiotalet. Spanien blev mitt andra hemland. Efter ett otal resor gick jag till Classon på Galago förlag och frågade om jag fick göra en bok om Baskien?
Det var inte helt nej, Han svävade lite på målet. Jag satte igång och skriva min Baskientext,  samtidigt som jag kopierade upp mina bilder. Det tog mig en sommar. En dag gick jag ner till Classon. Han satt på Grindsgatan i en stor, ljus  lokal.
Överallt låg tecknade serier, halvfärdiga manus, andra färdiga att publiceras. En sann verkstad. Mitt i allt huserade Classon, frodig, bullrande med en cigg i näven.
- Tjena Micke, kommer du på besök. Hur går det med Baskienboken?
- Jo då, lite segt, men framåt. Kan du inte ge mig lite förskott?
Classon såg lite fundersam ut.
- Har du inga pengar? Okey visst. Du får 2000 kr i förskott så du blir klar.
Jag hängde kvar medan Classon fixade fram mina pengar. Jag skrev på ett papper som vi båda glömde bort i samma ögonblick det undertecknats. Jag återgick till att jobba med baskienboken. Vi blev oense om texten. Till slut blev jag förbannad och la ner hela projektet.
Tjugofem år senare höll Classon ett litet tal på en av mina vernissager. Påminde mig om att jag fått ett förskott av honom långt tillbaka i tiden. Att jag faktiskt var skyldig honom en Baskienbok. Det roliga var dock att i hans version var förskottet 20 000 kr. Minnets poesi?

           
Dagarna på labbet var  ganska lika. Jag dök upp först, sedan Britt med hundarna, och till slut Elofson. Britt hade  två hundar som låg på sängen och hårade friskt. Britt tog vänliga, fina porträtt av skådisar och politiker, klassisk stil. Sådant som alltid fungerar. Hon gav labbet en skön energi  med sina hundar och stadiga rytm.
Elofson och jag var det väl lite värre med. Mitt psyke som gick upp och ner. Den ständiga kampen för att  få pengarna att räcka. Kvinnoaffärer som slukade all energi. Jag var mager som ett beläte. Förhållandet mellan mina projekt och de här förbannade jobben som jag hatade att göra. Jag avskydde att tjäna pengar. Varje porträtt var tretusen kronor och inget annat.
Några år senare fick jag en ide om att jag skulle städa bland mina negativ. Jag hade sjuttiotre pärmar med negativ. Efter utsortering hade jag trettio pärmar kvar. Alla beställningsjobb, porträtt, allt som inte hade med mina  privata bilder och projekt kastade jag Det blev två stora, svarta sopsäckar som jag satte ut på gatan till sophämtarna.   Dagen efter då jag kom till labbet var säckarna borta.
Inne på labbet satt Åsa Franck och vaktade dom.
- Jag hittade alla neggen på gatan. Du är väl inte så galen att du tänker kasta bort dom?
- Jo, jag behöver rensa ut skiten. Jag kommer inte vidare om jag skall ha så mycket skit i pärmarna.
- Det är ju historia, sa Åsa. Tänk om någon ringer och vill ha ett porträtt, en ny kopia. Det kan bli mycket pengar.
- Jag vill inte hålla på med sådan skit. Jag gräver inte fram ett skitporträtt för att tjäna fem hundra kronor. Jag avstår hellre.
- Jag står inte ut, skall du kasta allt det här? Åsa såg  förtvivlad ut.
- Tänk efter, sa jag. Hur många bra bilder tar man på en livstid? Två hundrabilder, tre hundra?   Det är fem pärmar. Resten är bara nostalgi. Jag vill inte titta på negativ som jag inte gillar.
- Det tar ju ingen plats, menade  Åsa. Sätt tillbaka pärmarna.
- Nej, det är mentalt. Jag vill inte se. Jag vill avsluta, göra rent. Nu kastas det.
Dagen efter tog sopåkarna negativen. Trettio år senare  kan jag sakna vissa bilder. Några fina skott försvann, men inte mer än fem, sex stycken. Jag ser på det som ett gott förhållande. Något försvann, men minnena består och genom att rensa ut skiten kom jag vidare, fick en lättare packning.

- Skall man gå här och dega hela tiden? Elofson är rastlös, vill iväg igen. Han har precis kommit tillbaka från Sydamerika. Han var där för Etc räkning. Lars Palmgren hade blivit utlandskorre och Elofson hängt på. Det höll på att sluta illa. Han missade planet hem och fick köpa en ny biljett, i första klass. Etc betalade.
- Ja, nu lär vi andra få vänta på våra pengar ett år till, sa jag till honom.
- Var inte ledsen, svarade Elofson. Jag hade det ganska bra. Fria drinkar i första klass.
Vi tittade på hans bilder, små negativkopior. Han hade kommit på något nytt. Snabb färgfilm, pressad, ingen blixt och låta färgförskjutningarna bli en del av bilden.
- Det blir måleriskt. Tänk om man kunde plåta svartvitt på samma sätt, som ett flöde med gråskalor, framför allt slapp kopierandet.
Det brummade till utanför. Det var Magnus, vår nye vän på labbet. Han var reklamfotograf, sysslade mest med att plåta modeller. Han levde gott på att göra portifolios för unga damer som ville in i branschen. Själv blev jag bara trött då jag såg alla dessa små söta tjejer som dök upp för att bli avporträtterade. Magnus var underbar och snäll med tjejera, men hela branschen var helt efterbliven.
-  Har du gammelHondan med dig, sa han och pekade på min svarta Honda med guldstjärnor som stod på gatan.
- Kolla här istället, på Elofssons bilder.
Magnus var inte lika imponerad. Han som kom från reklambranschen gillade inte färgförskjutningarna. Han ville ha det mer exakt. Vi trivdes ihop, trots att vi tog så olika bilder. Vi skrattade åt varandra. Tiden gick och snart var klockan sex på eftermiddagen.
- Helvete, vi måste köpa framkallare och papper på Kameradoktorn. Jag skall kopiera i helgen.
- Dom stänger om fem minuter, sa Magnus.
- Häng på, sa han. Vi tar min hoj. Jag behöver också papper.
Han gasade iväg så jag höll på att flyga av. Det var hundrafemtio på Skeppsbron. En snutbil stod i Slottsbacken. Jag såg hur dom slog på larmljusen då vi passerar som ett streck. Vi hann precis innanför dörrarna på Kameradoktorn.
- Nu är ni sena, säger Tomas och skrattade. Men, vi gör allt för våra kunder.
Vi hann knappt börja rabbla våra beställningar förrän två snutar  äntrade butiken med bistra miner.
- Var det du som körde mot rött på Skeppsbron i full fart? Dom stirrade med elaka miner på Magnus, som såg oskyldig ut.
- Nej,  vi tog det  ganska lugnt, sa han medan snuten krävde fram körkortet.
Jag fixade beställningen med Tomas, medan snutarna förhörde Magnus. Efter tio minuter försvann dom och vi återvände till labbet med material.
 - Det var nära, sa Magnus, men det kommer att bli rättegång.
- Oroa dig inte, sa jag. En sådan där grej kan man inte bevisa.
I rätten faller åtalet eftersom jag hänvisade  till min erfarenhet att arbeta på gatan. Min  fotografiska blick sa  att jag  var  hundraprocentigt övertygad om att poliserna suttit och tittat på Slottet då vi passerade på grönt ljus..
Tyvärr körde Magnus om en bilkö på insidan veckan efter. I bilkön satt en civil polisbil och körkortet åkte all världens väg för någon månad.

Min dröm i många år var att få vara pressfotograf, men med åren har jag helt tappat lusten. Förr sa man att fotograferna var nedtryckta. Dom fick sitta i köket medan journalisterna gjorde sitt jobb, men jag tycker det är likadant idag. Ser på tv-n, presskonferens om mördaren som stack ner Anna Lind. Det är fullt med fotografer framför poliserna som sköter snacket. Digitalkamerorna rasslar fram bilder. På vad då? Denna meningslöshet. Och på order från överåklagaren får fotograferna gå  och sätta sig som små hundar. Jag blir nästan kräkfärdig  över denna meningslöshet, denna behandling fotograferna utsätter sig för. Var finns  integriteten?
En gång illustrerades en artikel på kultursidan i Expressen av en Cartier-Bressonbild. Hela sidan lystes upp, ja hela tidningen faktiskt. Då såg jag vad fotografi kan vara. Ren konst som går på djupet. Jag blir beklämd av den vardagsfotografi  vi matas med i dags- och kvällspressen. Inte blir det bättre av mode och reklambilagorna. Frågan är väl om dom inte gör oss en bit dummare och ledsnare?                                                                

Jag försöker ta redan på vad jag tycker om inom fotografin. Först tänkte jag säga att reportage tråkar ut mig, men vid närmare eftertanke är det inte så. Tänker på Eugene Smiths Contrydoctor, eller hans reportage från stålstaden Pittsburg. Det finns alltid reportage som berör, men dom är alltid gestaltade, bearbetade av fotografen. Inte den här vardagssmörjan som presenteras som oftast utan tanke och skönhet. Cartier-Bressons lättflygande bilder är ren konst som också berättar  något om livet. Krigsfotografen Nachtwey tar samma typ av bilder, fastän sotsvarta, om människans elände. Christer Strömholm har en privat uppgörelse som också är en berättelse om livet. Det finns sport och modefotografer som är så personliga i sitt uttryck att dom berättar mer om livet än vad bilden visar. Jonas Lindqvist på DN är en sådan. Fotografiets betydelse har inget med genre att göra. Det är helt och hållet upp till fotografens besatthet och lust att berätta som avgör resultatet.

Jag tycker om Anders Petersens sökande efter det sexuella läget. Han når aldrig fram, men han söker något han inte får i livet. Det är vansinne, men det känns starkt. Jag tycker om bilder som är rent pornografiska. Dom blir opolerade och det rör mig djupt. På samma sätt som jag helt kan snöa in på bilder av snygga hus eftersom jag letar efter ett litet hus att leva i.
Det finns få fotografer som kan mäta sig med mästarna inom den klassiska musiken. Precis som Bach, Mozart är mästare, är Cartier-Bresson, Strömholm, Petersen mästare inom fotografin. Det finns andra att nämna, men tänk efter själv istället.

Det är försommar. Det är dags för Planket. Christer Strömholm kommer vankande. Han är blek och trött, har precis hämtat sig från sin hjärnblödning. Det är märkligt hur villkoren kan ändra sig. För nästan tio år sedan lämnade han Fotoskolan, slutkörd, med högt blodtryck och drog tillbaka till Paris. Inte mycket händer, förrän han får göra Japannummret i Etc. Sedan kommer det slag i slag. Obscura, Moderna, nyupptäckt. Han är vår största fotograf genom tiderna tillsammans med Sune Jonsson och Lennart Nilsson och Anders Petersen.
Jag har hängt upp mina bilder, går omkring och tittar på andras bilder. Det är en viktig del av en fotografs arbete: Att  titta på andras verk, att delta. Alltid lär man sig något. Planket är ett sätt att umgås. Att ta bild på allvar och lek. Den perfekta kombinationen.
På kvällen är det fest i Christer Strömholms träkåk på Bergsprängargränd. Vi tar några groggar på labbet innan vi går dit. Det är  en underbar sommarnatt. Kvinnorna är klädda i vitt. Jag är väldigt lycklig. Jag träffar Sven Oredsson vid entrén. Han är klädd i vit kostym och en snygg hatt.
- Mina herrar, säger han. Välkomna. Han dricker vin och är väldigt världsvan. Plötsligt tar han ett steg till vänster och försvinner tumlande nedför den  branta grässluttningen.
Vi går in på den lilla gården. Det är fullt med folk. Det här är fotografins höjdpunkt i Sverige. Så mycket folk, så mycket kärlek mellan fotograferna har det aldrig funnits förr och jag kommer troligtvis aldrig heller att få uppleva något liknande.
Peder Alton skriver lite surt att alltför många fotografer lever fotografi, är för fixerade vid hur dom ser ut ( armejacka och Leica runt halsen).
Det känns lite märkligt att minnas dessa rader då jag tjugo år senare ser en framgångsrik reklamfotograf i New York precis se ut så: Combatjacka och Leica runt halsen.
Jag skulle kunna skriva mycket om fotografernas kläder, men en sak är klar. Fotovästarna har förändrat historien. Första hade jag de små eller halvstora Domkeväskorna, men det slutade alltid med att jag fick ont i ryggen. Sedan gick jag över till en ganska enkel fiskeväst, men sedan skulle jag köpa en stor, dyr kameraväst. En sådan där som alla reportrar hade.
Jag åkte till Kameradoktorn, la upp femtonhundra, åkte hem och visade upp den för min fru.
Hennes svar var mycket klart.
-  Har  du den där på dig gör jag slut.
Senare, samma dag, gick jag ut för att köpa  mjölk. I kvartersbutiken mötet jag  en skådespelare från kvarteret. Vad hade han på sig? Jo, en kameraväst av exakt samma sort som min fru förbjöd mig att ha.
Nu såg jag hur ful den var. Jag åkte omedelbart ned till Kameradoktorn och lämnade tillbaka min väst. Min fru sa aldrig något mer,  men hon nekar ihärdigt till att ha hotat med att göra slut på vårt förhållande om jag köpt västen.
 
     
Jag har arbetat mycket utomlands. Den första trippen gjorde jag i början av -70-talet till Nordirland. Jag såg ett reportage i Foto från Nordirland och fotografen hade just en sådan väst som jag berättat om tidigare. Det var lika mycket västen, som temat och äventyret, som lockade iväg mig till Nordirland. Jag reste med en flickvän som också var fotograf. En del fotografer tycker det är skönt att komma iväg från sin älskade. Jag föredrar att ha sällskap, försöka leva ett vanligt liv även när jag är utomlands.
Jag sprang omkring på gatorna i Belfast och det är märkligt hur skönt aningslös jag var. Det är sådant som också ger resultat. Idag är tempot och människornas aggressivitet  uppskruvat.  Om du riktar kameran mot några barn, speciellt om du pratar med dom först, så får du pedofilstämpeln på dig direkt. När jag gjorde min bok " Småmänniskor", frågade en kompis mig hur jag stod ut? Alla tror ju att du är pedofil. Att arbeta som Cartier- Bresson gjorde på 40 och 50 talet går knappt idag.
Då visste troligtvis inte folk vad det var han höll i handen. Den lilla Leican var en ny uppfinning. Idag vet alla vad en kamera innebär och många upplever fotografen som ett hot.
I Belfast hade jag  inte det problemet. Det var bara att plåta på. Det värsta var nog pubkvällarna. Att komma till en irländsk pub för en svensk halvnykterist var ingen lek. Alla skulle bjuda på en öl och det gick inte att  smita iväg förrän alla hade bjudit på en runda. Jag vacklade hem stupfull varje kväll. Hem till filmframkallningen. Jag framkallade  min film på hotellrummet. Det blev inte tillräckligt mörkt att ladda filmdosorna förrän vid niotiden på kvällen. Jag laddade mina dosor i ett stort skåp. Jag kröp in i skåpet, laddade filmen och kunde sedan framkalla i handfatet. Första natten gick filmframkallningen bra. Den andra natten välte skåpet över mig, in i rummet och alla filmerna  blev förstörda. Det visade sig att skåpet hade bara tre ben, och när jag klev snett inne i skåpet så föll det utåt rummet.
Den tredje natten höll jag mig hemma från puben, filmerna laddade jag under tre täcken. Även om det var fruktansvärt hett och luftlöst så fungerade det.
                 
Det kommer ibland unga fotografer och frågar mig hur jag gör för att överleva? Det enkla faktumet är att jag och fler med mig som sysslar med gestaltande dokumentärfotografi inte skulle överleva om vi  inte hade våra stipendier.
Vi lever i en marknad som inte efterfrågar våra produkter. Det är ingen som vill ha en bild förrän den är klar. Att syssla med reportage har ingen ekonomisk  grund att stå på. De frilansare som sysslar med reportage ägnar sig nästan uteslutande åt krig, elände och socialporr. Det är vad som går att sälja. Vill man inte syssla med det, får man gå till reklammarknaden, bröllopsbilder och nyfödda för att få det att gå  runt. Men att överleva som fri fotograf, som berättar om livet utanför de här ämnena kräver ett skrupelfritt samvete och ett bra stipendium.
Jag gör böcker och utställningar. Inget ger några pengar. Vid det här laget har jag gjort närmare hundra utställningar. Nittio av dom har varit förlustprojekt. Jag har gjort  sjutton böcker och femton av dom har varit ett förlustprojekt. Det stora lyftet i mitt liv kom 1995 då jag fick garanterad författarpenning från Författarfonden. Det förändrade hela mitt liv, var lika omvälvande och viktigt som att få barn. Plötsligt hade jag en inkomst jag kunde leva på och som gav mig möjligheter att  ägna mig på heltid åt mina egna projekt. Jag var ganska slut på alla sätt, fysiskt och psykiskt, då jag fick besked om att jag skulle få pengarna. Början av  90-talet  hade härjat friskt bland frilansarna. Nästan alla gav upp, togs in på ams-kurser i data eller något annat trams och kom  sedan aldrig tillbaka som fotografer. Jag hade två små barn, sålde labbet, bilen och flyttade hem verksamheten till köket. När barnen sov mörklade jag i köket och gjorde mina bilder på plastpapper, sköljde dom i diskhon och lät dom torka på hallmattan under natten. En gång när jag inte hade pengar till mat gick jag till sociala och blev utkastad. Det var hårda bud, men jag överlevde och när pengarna från Författarfonden kom, kände jag mig otroligt lycklig. Det är en stor ära att få dessa pengar och jag gör så gott jag kan för att leva upp till förtroendet. Jag vill helst göra en bok vartannat år, samt en utställning eller två varje år.


Träffade JH på El Mundo. Det går bra för honom. Han skulle resa till Paris dagen efter och ställa ut. Jag förstår att han åker dit. Att ställa ut i Sverige känns ganska tröstlöst. Det svänger liksom inte. Jag försökte förklara min känsla, att jag kände mig utanför och att jag inte kunde hitta något som tilltalade mig att fotografera.
- Felet med dom i din generation är att ni trodde ni kunde ändra världen med era bilder, sa han svepande
- Just det, sa jag.  Se på fan, det är precis det saken handlar om. Jag vill tro att mina bilder kan förändra världen. Jag vet att dom kan förändra världen, jag vet att  en del unga människor  börjat  fotografera efter att ha sett mina bilder.
- Jo, på sätt och vis har du rätt, sa han. Det måste finnas något som förlöser livskänslan inom en, så man kommer loss och börjar göra det man vill göra, inte bara gör det som förväntas av släkten.
- Tack JH, sa jag.  Hemmingway och Orwell drog mig till Spanien. Cartier Bresson fick mig att börja resa på allvar. Det var min dröm, mitt sätt att tackla livet på den tiden. Det var litteraturen och fotografiet som fick mig att komma loss.
Vi tog en öl till, sedan måste  jag gå hem till mina barn. Han stannade kvar och tog en öl till och på något konstigt vis var vi avundsjuka på varandra. Han ville ha barn och jag kunde längta efter att ha hans framtid och frihet.

Alla fotografer vill göra böcker, och alla tar alldeles för allvarligt på det. Fotograf Tunbjörk och jag snackade om det en dag. Att jag hade gjort  sjutton böcker och han några färre.
- Du gör ju bara tunna böcker, sa han som något konstigt argument.
Alla fotografer måste  inse att även om boken har åttio bilder, så är knappt tjugofem bra, resten är en hög upprepningar.
Det gäller Tunbjörk  också. Det finns ingen anledning att sätta sig på höga hästar för att man har gjort en tjock bok. Nu har Tunbjörk gjort  bra böcker. Framförallt ”Landet utom sig” som är ett mästerverk. Men nog får man säga att hans bok ”Office”  är en bra bok, med många tröttsamma  upprepningar?
Tunbjörk står annars  i en klass för sig som fotograf. Han behärskar allt, färg, svartvitt, porträtt, reportage. Lite väl ofta drar han ironin för långt i sina porträtt, men  han måste berömmas. Han har dessutom gett mig en av de vackraste solidaritetshandlingarna i mitt liv. På den tiden vi delade labb tjänade jag inte tillräckligt för att klara hyran alla gånger. Då gick han och de andra in och betalade min hyra för att dom tyckte det var bra att jag också var med i labbet. Det är sånt man aldrig glömmer.
Det viktigaste med en bok är att den kommer ut. En bok som inte kommer ut, har inget värde. Därför är det viktigaste att den kommer ut, i vilken form och tjocklek som helst.  Om fler fotografer spände av lite, inte var så fixerade vid det perfekta,  skulle vi se fler fotoböcker.

Perioden mellan nittonhundraåttiofem och nittiofem var en ganska mörk period i svensk fotografi. Jag tänker på postmodernismen. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som hände, men det blev tråkigt. Vi hade fortfarande tidningar som Etc, 399 och andra undergroundtidningar. På den här tiden kunde en dagstidning också publicera ett och annat bra reportage, men i slutet av  åttiotalet svängde skutan. Det började med att reportagen blev sämre. Från att man försökt berätta historier  började man lita allt mer på singelbilden. Att en bild skulle både berätta och kännas. Bilderna kom att bli allt mer en illustration till texter.  Några behöll sin personlighet.
Dawid, konstfotografen, hade sin stil, sina skruvar och andra experiment. Jag tyckte aldrig om hans bilder, men han hade en egen stil och gjorde något han trodde på. Med tiden skulle hans bilder också komma att bilda ett eget landskap i den svenska fotohistorien. En annan som stod utanför den vanliga fållan var Denise Grundstein med sina drömbilder.
Fotograficentrum som länge varit en kanal för dokumentär fotografi började ändra inriktning och visade allt mer postmodernistiskt strunt på väggarna. Flera konstnärer började använde  fotografiet och videofilmen i sina arbeten. Dom flesta var som barn i sandlådan. Bara det rörde sig, eller blev en exponerad bild, så var det konst. Om bilden innehöll något, sa något, eller ens förmedlade något  verkade ointressant.

Tyvärr producerade alldeles för få fotografer något  nytt och viktigt. Vi har alla oss själva att skylla, men det är lätt att se hur fotografin gick en riktig kräftgång under de här åren. Jag skulle inte säga något om det hade kommit fram något av intresse, men jag minns inte en enda bra postmodernistisk fotograf.

Till slut blev det för segt på labbet på Skånegatan. Dags att dra iväg på en resa. Sydafrika var på tapeten. Det var långt borta. Perfekt att resa dit på vintern, politiskt korrekt och möjligt att sälja.( politisk konflikt). Jag och journalisten Stefan Lundström flög över Frankfurt. På Frankfurts stora flygplats träffade vi på Aftonbladets journalist Staffan Heimerson. Han satt och skrev på en liten dator medan han väntade på ett flyg.
- Jaha, pojkar, ni skall till Sydafrika, där var jag för ett år sedan. Han började berätta om sina knäck han gjort. Den typiska journalistsjukan, men samtidigt är det bra att höra lite andra journalister och fotografer berätta om platser man skall till.
Vi satt med honom en halvtimme. Det som fascinerade mig mest var hur pigg han var. Jag fattar mig inte på  folk om är pigga då dom skall ut och resa. Själv blir jag helt lealös på flygplatser. Det enda jag tänker på är öl och sova.
Vi kom till Johannesburg. En lång resa, men värmen som mötte då vi klev av planet var värd hela resan. När det gällde jobb och resor brukade jag förlita mig på journalisterna. Det har visat sig att det är i princip omöjligt att sälja ett jobb utan text. När man förhandlar om reportage på redaktionerna så är det texten man snackar om. Fotografen kommer liksom med i farten. Bilder kan man alltid köpa, men en personlig text  hittar man inte så lätt. Stefan brukade alltid ha en fem, sex beställningsjobb i fickan då vi drog iväg på utlandsresor.

Med tiden stod jag dock inte ut med det här upplägget, slutade  arbeta med journalister, föredrog författare eller skrev själv. Jag ville ha en mer novellistisk inriktning på texterna. Att texterna skulle vara mer tidlösa än journalisttexter. Journalistik behövs, men ibland undrar jag inte om journalisterna grumlar sikten mer än dom förklarar livet?
I alla fall kan jag säga det om fotografin. Det mesta vi ser av fotografin gör livet mer krångligt och oförståeligt än det var innan  vi tittade på bilderna.
Överhuvudtaget är fotografkåren ganska ryggradslös. En orsak är att  fotograferna drar på sig för stora kostnader och då blir det också att göra vad strunt som helst för att få det att gå runt. Jag tycker fotografer alldeles för ofta glömmer bort sin makt att påverka Att man saknar moralisk och filosofisk plattform.
Jag hade inga moraliska eller filosofiska problem i Sydafrika. Jag var där för att ta bilder, för att berätta om hur folk hade det och på något vis hjälpa till. Jag tog också en liten risk eftersom jag inte hade något giltigt visa.
Stefan hade ordnat kontakter. Jag fick en livvakt från ANC. Varje gång det krånglade eller stämningen blev hotfull gick han i god  för mig. Då vi hamnade i situationer där den fascistiska polisen kunde fånga oss och skicka oss ur landet gömde livvakterna oss. En gång körde dom oss ur ett stridsområde. Vi låg i baksätet, på  bilgolvet, täckta av mattor. Mina filmer  hade livvakten tagit, och dagen efter fick jag dom tillbaka i ett prydligt kuvert på hotellet.
När jag skulle resa hem, efter en månad,  kom en städerska in  på rummet. Hon blev  glad när jag frågade om jag fick ta en bild på henne, som minne och som gåva. Hon ställde sig lojt, så lojt och behagfullt som nästan bara afrikanska kvinnor kan. Jag tog några bilder och fick hennes adress. När jag kom hem var det den första bilden jag kopierade och skickade. Nästa gång jag kom tillbaka till Sydafrika bodde jag på samma ställe. Jag frågade efter henne, men hon var död. En alldeles för ung kvinna, som dött i en onödig våldshandling. Jag hade i alla fall skickat bilden. Det var en liten, liten tröst.


En morgon då jag skulle kliva upp och skriva det här, stannade jag till vid min Leica M6. Den var sönder, föll ur min ficka förra vintern då jag satt i en lift i alperna. Den föll  tjugo meter ner och slogs sönder för vilken gång i ordningen.?
Jag struntade i att laga den. Nu står den på hyllan, men jag inser att jag måste ta den till verkstaden ändå. En sådan maskin måste lagas. En så smidig och tyst kamera har väl aldrig funnits, varken förr eller senare? Dessutom med objektiv av högsta kvalitet.
Kamerorna idag har återgått till att vara de stora klumpar man såg pressfotograferna ha förr. Både Nikons och Canons proffsverktyg är ohyggligt tunga. Det var en period under sjuttio talet då kamerorna blev mindre.  Men sedan har dom växt igen. Jag satt ganska länge och kände på Leican, en vän som snart skall gå i graven.
Jag skall digitalisera, och alla säger olika. Vem man än frågar så kommer  dom med olika uppgifter. Det är toppen att negskanna. Eller, det är värdelöst, det är dyrt, det går sönder, du kan sitta hemma och göra det, spar in labbkostnader…..
Själv vill jag bara ha ett ställe där jag kan få ut hyfsade kopior i 30/40 och  40/50 format. De senaste fem åren har jag sagt: Om en två, tre år är nog det digitala så bra att man kan använda det och fortfarande säger jag samma sak.
Jag väntar ett år till? Fast visst är jag lockad av att kunna sitta vid skrivbordet och bara plocka bilderna ur kameran rakt in i en skrivare och få kopiorna direkt. Det är en fantastisk känsla av snabbhet och närvaro i arbetet. Att varje dag, hela tiden kunna se vad man gör. Det är något mer komplicerat att först  framkalla filmen, göra kartor  och sedan titta på bilderna. Jag avvaktar ett år till, alltså?


Jag vandrade omkring  i köket en grå majmorgon. De flesta fotografer tycker inte om solsken. Jag älskar solsken. Häromdagen fyllde Ander Petersen 60 år. Han stack till Istanbul för att plåta muslimska män. Det är hans senaste  projekt. Ett projekt i tiden, nu när motsättningarna mellan den muslimska världen och vår västerländska blir allt värre. Anders är en fotograf som blivit allt mer uppmärksammad ju äldre han blivit. Han har börjat söka sig utanför landets gränser. Det är tydligen så det måste gå till när utställningsscenen i Sverige brakar ihop. Inte för att man får bättre betalt  utomlands, men man kommer närmare en fotointresserad publik och kommer till spännande ställen.

Själv känner jag mig tveksam, lockad och lite rädd. Jag ställde ut i Berlin i vintras och det var ungefär som hemma. En annan veteran som det lyfter för är Gunnar Smoliansky. Nu kommer han ut med den ena utställningen efter den andra. Små, intima bilder. Jag tänker på de gamla kompisarna från Erstagatan. Var tog dom vägen? Olle är rörmokare. Håkan och Maud gick till filmen. Många la av helt. Mats är på Operan. Eva träffade jag senast i Grekland. Vi har spritts för vinden, som löv på en bred grå gata.
Själv är jag på gränsen till att lägga av. Jag är i vakuum, för lite respons på grejerna jag gör. Det finns en publik, men var är den? Jag vandrar omkring i köket, kollar på mina 40/50 kopior. Skall jag byta format till utställningen? Skall jag gå ner på 30/40 format? Nej, jag bestämmer mig för att hålla 40/50 formatet. Det blir till att kopiera det sista till hösten.

När jag tänker tillbaka på mina tre största utställningsupplevelser under de senaste trettio åren, så tänker jag på Robert Frank, Christer Strömholm och Maplethorpe. Alla på Moderna museet. Varför var det bra? Därför att det var utlämnande. Robert Franks bilder var av usel teknisk kvalitet. Ovanligt många kopior såg ut som skit, gulnade, oretuscherade.
Det gjorde inget. Det var bra ändå. Strömholms utställning var mycket större. I  samma format, men av bättre teknisk kvalitet. Fortfarande mycket enkelt. Bilderna gick fram i sin enkla form.
Maplethorpe hade en stor,  grymt dyr utställning. Det betydde inte att den fungerade bättre. Snarare var det så att den kändes kyligare och hade vunnit på att gå ner i format. Bli intimare.
Det fungerade ändå för att den var så utlämnande.
Det som slår mig att dessa tre utställningar var gjorda på ett  enkelt och klassiskt vis, och att det fungerar så bra för fotografi. Det skapas ett rum av stillhet, så man kan kliva in i bilden. Det är nog det som är konsten med fotografi: att känna stillheten. Det är kanske så att fotografi är väldigt omodernt i sitt krav på stillhet?

                                                                   
I mitten av sjuttiotalet gjorde jag min första utställning. Några hus skulle rivas i Lund och vi bestämde oss för att göra en utställning för att motverka rivningsplanerna. Första gången jag agerade med kameran, aktionsfoto.
Vi ägnade en vecka åt att fotografera husen som skulle rivas. Helgen gick åt till att göra utställningskopiorna. Thore som var den mest drivne vad det gällde designandet fick ta hand om den fotografiska banderollen. RÄDDA RÅBYGATAN  skulle det stå.
Det var inga fotografiska mästerverk, men ett fotografiskt grupparbete för ett bättre samhälle. Vi satte upp våra bilder på huset, bjöd in pressen ( tre tidningar i Lund) och väntade utanför med några av de  boende. Det var en  kick att se journalisterna strömma till.
Det väckte uppmärksamhet. Dagen efter kunde vi se oss själva på bild.  Bakom oss hängde den stora banderollen  och lyste i klarskrift. RÄDA RÅBYGATAN. Vi hade stavat fel, men i stridens hetta betydde det  inte så mycket. Kanske att vi fick mer publicitet? Ofta är det ju det icke-perfekta som fungerar.

 Den första riktigt bra utställning jag såg var annars den som Anders Petersen och Kenneth Gustavsson gjorde på Stadsmuseum i Stockholm. En mörk utställning om boende, taskiga villkor. Jag minns mest de mörka, talande kopiorna.
Sedan kom de tunga utställningarna på rad. Jean Hermansson, Yngve Baum, Jens Jenssen, nästan alla utställningar som skildrade arbetarklassen eller de utsatta.
Jag minns Strömholms första utställning på Obscura. Den trånga lokalen, som dessutom var väldigt mörk, nästan klaustrofobisk i ett källarvalv i Gamla Stan.
Hur bra  de små  bilderna tog sig i spotlighten från några enkla lampor. Tystnaden och enkelheten i hängningen. På samma sätt  fungerade det ofta i tarmen på Moderna museet. Det var ett ställe där det gick att få ro..
Hemma på väggen har jag några utställningskopior. En har jag bytt till mig av Sven Oredsson. Häromdagen plockade jag ner barnporträttet från Sven, kände på kopian. Jag har haft den i många år nu. Den gulnar långsamt, men den är ett minne av Sven, hans labb, där filmerna hängde oklippta över en spik.

Själv planerar jag alltid två år i förväg vad jag skall göra. Startar ett projekt, sättet upp deadline. Då skall bok och utställning vara klar. Jag har mini-deadlines under  vägen. När texten skall vara klar, när bilderna skall vara kopierade. Sedan kör jag. Om jag har förläggare eller utställningslokal är likgiltigt. Jag gör klar min grej först, uppfyller min deadline. När jag är nästan klar börjar jag jobba på galleri och förläggare. Vill ingen förläggare ge ut boken, ger jag ut den själv. Det kostar inte mer än femtio tusen att ge ut en bok med 40 - 50 bilder i hyfsat tryck. Hittar jag inget galleri? Ja, då sätter jag upp bilderna i en park på tvättlinor. Det enda som betyder något är att det blir klart och att jag genomför min ide.
Hur, när och med vilken ekonomi, skiter jag i. Helst vill jag få mycket pengar, men får jag inga, så gör jag det ändå.
Jag säger så,  för jag har sett så många fotografer som velat ställa ut, men inte anser sig ha råd att köpa de dyra ramarna. Det är en ynklig inställning. Fegt, en ursäkt. Skit i ramarna, var lite modiga istället.

Fotografi har varit mitt liv. Ett sätt att förhålla mig till allting. En ursäkt för min nyfikenhet. Nu vid femtiofyra års ålder känner jag med en viss skräck att jag  inte är lika nyfiken längre. Det är jobbigt och jag går till böckerna för att se om  det finns några fotografer som blivit bättre efter femtio. Jag går igenom hela listan. Bresson, Koudelka,, Brassai, Christer, Mac Cullin, Tuija, Mary Ellen Mark, Petersen. Jag drar namn efter namn. Alla har blivit sämre utom Anders Petersen. Varför mognar inte fotografer som författare? Jag läste just Slas två senaste böcker. Efter att ha fyllt sjuttio skriver han bättre och mer avklarnat än någonsin.  De flesta fotografer efter femtio börjar med en slags stilleben, naturbilder. Trista saker.
Christer Strömholm tog  en del bilder efter femtio som dög, men han började fotografera  som fyrtioåring. Det är något märkligt med fotografi och åldrande. Gunnar Smoliansky lyckas bra, men då gräver han mest upp gamla bilder.
Foto är en ung vetenskap. Det känns som man behöver en ung kropp och ett ungt sinne för att lyckas? Kanske blir man för blyg och rädd som gammal?
Jag har inget svar på den här frågan, mer än att jag känner igen allt hos mig själv. Plötsligt dyker en ide upp i mig. Jag ser mig själv gå  en strand med storformatare  för att fotografera hav och  berg och där emellan skriva poesi.

Mitt fotograferande blir allt mer skrivande. Jag har  alltid tyckt det skrivna ordet är intressantare än fotografi, men det har aldrig passat mig att sitta på ändan hela dagarna och skriva. Får en slags ångest av det, känner mig för ensam. Nu har lärt mig av  andra författare att jag behöver bara skriva några timmar om dagen, sedan kan jag gå ut med kameran, träffa folk, umgås. Problemet är bara att krafterna och koncentrationen inte räcker till att plåta eller skriva samma dag. När jag skriver kommer det dagar då jag behöver fotografera, det känns  kroppen, och den dagen går jag ut med kameran och lägger ned skrivandet. Brassai  är en fotograf som kunde skriva. Sune Jonsson en annan. Genom åren har jag umgåtts med skrivare, oftast journalister , som jag arbetat med och haft som  bästa vänner. Håkan Lahger var den förste. Vi växte upp ihop, kom till universitetet tillsammans. Två arbetarklasskillar, som var intresserade av musik. Vi skildes åt ganska snabbt då Håkan  fick  fast jobb på skivbolaget MNW. Vi gjorde en del jobb ihop under åren, framför allt musikerporträtt.
Stefan Lundström var en fantastisk journalist  jag arbetade och reste med i många år. Vi var som hopväxta, som skildes åt då han en dag sa åt mig att han inte ville bli utlandskorre , utan istället skulle stanna hemma och satsa på sin  familj. Han skulle få sitt första barn och jag tyckte det kändes som ett svek. Nu förstår jag honom, men då fattade jag inte vad han höll på med. Gunnar Lindstedt är en journalist jag jobbat med då och  då, men den viktigaste skrivaren i mitt liv är Tina Messing. Vi levde och arbetade ihop i elva år. Hon skrev fritt, en slags poetisk journalistik. När hon var i form skrev hon otroligt bra. Ibland när jag läser igenom de reportage vi gjorde för Vagabond, (Istanbul och Sifnos) så är det så bra ett reportage kan bli. Hon skrev också en text till min bok ”Småmänniskor”, en text som är ett mästerverk i sig.  Nu skriver jag själv för att jag kommer närmast  det jag vill säga på det sättet.
Att skriva och plåta är för mig också en slags rening av mitt psyke. Fotograferingen är den aggressiva biten. Då jag går ut och stjäl från människor. Skrivandet är meditationen och förlåtelsen. Då jag blir hel igen.



Sitter i solen på Kaffebar, mitt favoritställe på Hornsgatan. Ibland ser jag andra fotografer här. Dawid brukar dyka upp. Stefan Ohlsson och några unga plantor passerar också det här lilla kaffet med stans bästa latte. Läser tidningen, Annika von Hauswolf är intervjuad. Hon sitter tillbakalutad på en stol. Det är en vacker kvinna som jag har stor respekt för. Hon gör sin grej, även om jag tycket hon gör alldeles för små utställningar. Nu har hon tydligen vräkt på och fyllt 250 kvm nere i Köpenhamn. Det känns bra. Det jag ofta har emot konstnärerna som använder fotografiet är schabloniseringen och förenklingen. Att göra en 70/100 cms kopia i svartvitt av ett hus och sedan måla den  röd imponerar inte på mig. Tyvärr är det många kritiker som gillar sådant. I alla fall läser jag vidare i artikeln. Jag fattar inte riktigt vad artikeln går ut på? Att skriva om Hauswolf eller kasta skit på männen?
Artikelförfattaren har långa utläggningar över männens hopplöshet, ojämlikheten inom konstvärlden. Konstfacks anställda män dras över en kam: gubbslem.
Det där irriterar mig. Jag har ändå hållit på i trettiofem år i den här branschen och har aldrig sett en kvinna som hållits tillbaka av en man, eller inte lyckats på grund av sitt kön. Jag skulle nog vilja påstå tvärtom faktiskt. På något vis är det trist att duktiga konstnärer/ fotografer som Grundstein, Lindström, Frank, Hauswolf,  Antonsson,  Rixon, Gotby  kommit att bli en slags  gisslan i konsten på grund av sitt kön. Jag tycker dom är tillräckligt bra som dom är utan att behöva vara ett könsalibi.

På kvällen går jag på en vernissage med Helena Påls, som visar bilder hon arbetat med i fyra år. Det är en slags porträtt, mycket naket, mycket starkt. I flera år har hon jobbat med Anders Petersen. Han har varit hennes mentor. Visst har han påverkat henne mycket, men han har också hjälpt henne. Jag tänker på den döde Christer Strömholm som kunde få kritik för att han hade  unga kvinnliga fotografer hos sig. So what? Han gillade att umgås med kvinnor. Han lärde ut en del om livet och konsten. Det var upp till alla som jobbade med honom att dra vidare när det var dags. Precis som Helena Påls måste dra vidare från Anders Petersen.
Assistent skall man inte var för länge, då krymper man ihop. Allt det här har inget med kön att göra. Det handlar om individens personlig ansvar, att våga ta steget dra iväg. Att vara assistent handlar trots allt mest om att bli utnyttjad, men också att utnyttja, suga ut allt man kan komma åt och sedan  skapa eget liv.
När jag lämnar vernissagen regnar det. Jag går genom stan, till söder, Kafe 44. Det är tjugofemårsfest av punkens bildande. Jag står längst bak i folkmängden och lyssnar på ett band. Jag tar inte ens fram kameran. Förr tjugofem år sedan skulle jag ha stått längst fram, svettats och slagits för mina bilder.
I  pausen säljer man ett punkfanzine. Jag känner igen bilden på omslaget. Det är en bild jag tog  på Kåren i Stockholm när Sex Pistols kom till Sverige. De som gjort punkfanzinet har snott bilden. Den här gången blir jag inte arg, bara glad. Det känns bra att få vara med och göra historia, ge de unga människorna något att titta på. När jag går hem på natten regnar det fortfarande. Det har varit en hel dag med fotografi, fastän jag inte tagit en bild själv

Bläddrar i min bokhylla. Jag har genom åren samlat på mig en hel del böcker. Det slår mig att det finns två olika sorters böcker. De tjocka, som skall ligga på hallbordet, som en slags skrytmöbel.  Jag sortera de tjocka böckerna, funderar på hur ofta jag öppnat dom efter jag fått dom? En, två gånger. För mig måste en fotobok kunna fungera som ett verktyg, som glädje, lindrare av sorg, som inspirationskälla.

Jag lägger de få böcker som betytt något för mig i ett hörn. Poste Restante av Christer Strömholm. Hans tjocka, svarta, Konsten att vara där, får också plats. Cartier Bressons tegelstenar. De är nog de enda  av alla mina tjocka mästerverk  som jag har haft något utbyte av.
Jag älskar små, tunna böcker, gärna lite medfarna. Valpariaso av Sergio Lorrain, med text av nobelpristagaren Neruda. På insidan  har vännen Anders  skrivit en fin hälsning. Danny Lyons samlade verk är en illa medfaren volym. Han skriver bra, den gode Lyon. Jag tycker om fotografer som kan skriva. Brassai är den bäste i god konkurrens med  Sune Jonsson och Don Maccullin( läs hans Homecoming) . Jag kanske har två hundra fotoböcker och fem, sex betyder något på allvar. Strömholm, Koudelka, Bresson, Lyon. Av den svenska utgivningen finns det bara tre, fyra mästerverk. Sune Jonssons blå huset, Christer Strömholms Poste restante, Tunbjörks första bok, Anders Peterséns samlade verk, resten kan vi dra en barmhärtig  slöja över.
När jag sorterar böcker så sorterar jag  dom efter vilket liv fotografen levt. Hur han eller hon kan påverka mitt liv? Jag söker alltid författare eller fotografer som levt ett liv jag kan lära av. Jag söker inte bildens skönhet, eller något sådant. Jag söker fotografens gestaltning av sitt eget liv i bild. Det är kanske därför jag  finner så få intressanta fotoböcker?


För några år sedan skrev jag krönikor i fototidningen F. Jag fick bra respons, kanske den mest vildsinta från Expressens förre stjärnfotograf Jens Assur. Jag skrev att jag var lite trött på den nya fotojournalistiken, med vidvinkel och förment närvaro. Samtidigt  tyckte jag det var lite tröttsamt att alla fotojournalister samlade på negativa berättelser som aids, krig, horerier. Jens Assur gick ju i taket. Han har alltid påmint om Gunnar Sträng i sin mästrande stil och nu fick jag minsann höra vad jag gick för. Ingen koll, dessutom plåtade jag bara mina egna barn.
En gång sa jag själv till Elofsson: Att plåta barn är löjligt enkelt, så lågt sänker jag mig aldrig. Det var dumt sagt av mig. Det är sådant man säger innan man fått barn.
Assur kommer säkert att ta en massa barnbilder den dagen han själv blir pappa. I min produktion är det mina barnbilder  som gett mig mest feedback. När jag gjorde boken Småmänniskor fick jag enorm respons. Jag hade närmare nittio rescentioner över hela landet och fick massor med brev från barn och föräldrar...
Jag hade fel. Assur hade fel. Barnbilder fungerar.

                                                                               
                                                     
Han bor kvar vid havet. Sängen står i det kombinerade vardags och sovrummet. På väggarna hänger olika slags konstverk och bilder. På en vägg hänger en Jaegger. En bild på hans far och mor. På skrivbordet ligger hans arbete" Kloka ord", del två. Det är vad han arbetar med att sammanställa sitt " Testamente". Vi vet alla att tiden rinner ut.
- Jag har tänkt mig fyrahundra bilder, säger  han från sängen.
Han lyser upp.
- Håll fast vid det svartvita. Det är inte många som behärskar det längre.
När han sover diskar jag och smygstädar hans lägenhet. Jag har köpt med mig mat, tänkte överraska honom med prinskorv. Han gillar prinskorv, men när jag öppnar kylen ser jag att det redan finns för mycket prinskorv.
Det är snart trettio år sedan jag kom i kontakt med Christer Strömholm. Hans  konsekvens och speciella livsstil har alltid påverkat mig. Nu lever han ett ensamt liv vid havet. Jag minns annars hans ord om hur  han helst velat leva.
- Livligt. Det skall vara  varmt och livligt, med en möjlighet till avskildhet. I Paris har jag mått bäst. Jag längtar tillbaka.

Första gången jag träffade Christer Strömholm var i slutet av sextiotalet. Jag kom från Paris, liftade med en  kvinna, med läckande taklister på sin MG-sport. Jag hade träffat henne på färjan mellan Danmark och Sverige. Vi var på väg till Stockholm. I Trollhättan bad jag henne stanna. Jag behövde ringa, hade hört talas om att fanns en fotoskola i Stockholm som var hyfsad. Han svarade själv då jag ringde upp. Korthuggen i rösten.
- Jag hade varit i Paris. Hur länge då? Ett halvt år? Okey, kom upp, visa bilderna i morgon. Skolan har redan börjat, men vi kanske kan anta dig ändå?
Hon som körde bilen, var smal och blond, nästan blekt hår. Jag tog några bilder på henne i bilen innan vi körde vidare. När vi kom till Stockholm visste jag inte var jag skulle bo, så jag följde med henne hem.

Jag gick till fotoskolan dagen därpå, visade mina bilder. Nästan bara nakna eller halvnakna kvinnor. Han tittade kort på mig och frågade var jag bott i Paris? På hotell, rumsnummer 25, vängsänk. Han uttalade det ”vängsänk”. Jag kunde börja direkt.
Jag gick hem, samtidigt hade jag insett att mina pengar var slut. Jag skulle behöva jobba extra på posten, hela vintern för att klara mig. På vägen från fotoskolan gick jag in på Stockholm 1, postkontoret på Vasagatan. Jag fick jobb direkt, skulle börja dagen efter.
Det gick inte ihop med fotoskolan. Jag måste söka mig till en annan skola. Det var så jag kom in på Stockholms fotografiska  skola som låg på Högbergsgatan. Georg Sessler och Björn Myrman var lärare. Jag flyttade in i en kall lägenhet på Blekingegatan 65 och började på Stockholms fotoskola. Mitt labb var i sovrummet. På vintern låg medeltemperaturen runt 8 grader i labbet och jag fick värma framkallningsvätskorna med varmvatten hela tiden för att få fram kopiorna.

Strömholm tappade jag kontakten med. Han försvann till Paris under en lång tid. Det var först på åttiotalet då Elofsson kom att bli hans förstekopist som vi träffades igen på Ploggatan. Strömholm satt bakom sitt skrivbord, piporna på bordet och plirande blick. Jag undrade om han mindes min entré på fotoskolan?
- Jo då, du visade en massa nakna kvinnor. Inga dåliga bilder, men kopiorna var hemska.
Vi övergick till andra ämnen. Håkan berättade historier. Christer satt förnöjt och lyssnade. Jag satt mest och undrade över hur han kunde ha så bra ordning på allting, försökte lära mig hans system, hans sätt att organisera livet.
Nu, trettio år senare, är gräset oklippt i trädgården. En stor katt ligger under trädet och far iväg då jag passerar. En fåtölj står på verandan. Jag slår mig ner och tittar i några av Christers fotoböcker.
Ed van der Elskens Parisbok. Dom arbetade tillsammans på Cafe Mabillon.
Wols, favoritmålaren, som dog ung.
 Läser texterna  i det lilla häftet " Till minne av mig själv".
Inser vikten av bra texter i fotoböcker. Brassai har skrivit några av de bästa fotobokstexterna. Bara tanken på att han och Henry Miller var kompisar är underbar.
I bokhyllan finns Bengt Söderbergs " En livslång kärlek".  Den handlar om en äldre man som bor i Marocko med en yngre man. En bok om homosexuell kärlek och sen mognad, gnistrande hetta och livets slutskede.
Jag frågar om han känner författaren?
- Vi är grannar i Provence. Han tänker mycket, säger Christer lakoniskt.
När jag lagar mat sitter han vid bordet och flyttar piller. Vi talar om kvinnor.
- Har du hittat någon som är bra, behåll henne. Det blir  sällan bättre av att byta.
Trots att han bor ensligt är han omgiven av kvinnor. Unga assistenter, tanterna som kommer och tittar till honom. I grannbyn finns Birgitta och på kvällarna ringer den stora kärleken från Stockholm.
Christer sover igen. Han sover mycket, för att orka, och för att han inte orkar  något annat. Jag vandrar runt i källaren, plockar bland hans bilder. I hallen står några naturporträtt. Om det blir några grå dagar skall han ta fler bilder.
- Har han bråttom? Känner han att tiden rinner iväg, att han inte hinner slutföra arbetet?
- Nej, svarar han. Brådska spärrar vägen mot målet.
Han sover när jag reser. Hans bara ben sticker ut under täcket. Det är högsommar ute. De grå dagarna lyser med sin frånvaro. I sina " Kloka ord"  skriver han att det inte är rekommendabelt för en fotograf att arbeta i solsken.


När hösten kommer brukar min fotografiska inspiration tryta. Jag träffade en gång fotografen Joseph Koudelka på en middag. Vi satt och förhörde oss om hur vi jobbade. Han berättade att han fotograferade mellan februari, då solen kommer upp, till slutet av oktober. Två hundra rullar film brukade han göra av med. November till februari var hans kopieringstid.
Jag lärde mig mycket av det arbetssättet. För det första behöver man inget labb, förutom det två, tre månader man gör sina bilder.  För mig har det alltid handlat om att jag måste spara pengar  om jag skall genomföra mina projekt. Jag spar mig in i mina projekt. På så vis är jag som Koudelka. Han gör inga jobb, överlever på ren och skär vilja. Idag går det bättre för honom, eftersom han är en av världen mest kända fotografer. Han gör ändå inga jobb, han utnyttjar inte situationen på så vis
Vissa fotografer har workshops. Jag är inte mot workshopsystemet. Jag har själv haft ett antal, men man skall komma ihåg att det syftar mest till att försörja fotografen. Visst, det kan öppna ögonen på en del unga fotografer, men  för mig är workshop mer show, försörjning och en kontaktyta för framtida förhållanden , än ett seriöst sätt att  förhålla sig till sina bilder.

                               

Det är en grå dag ute. När jag tittar ut genom fönstret, ser dimman, ser det bildmässiga, tänker jag arkivbild. En neutral, vacker bild, utan människor, som går att sälja till allt.
Något som går att sälja  är boken : En dag i Sverige. Det är ett amerikanskt koncept. Jag har genom åren sett ett antal sådana här böcker och alla har varit lika tama och trista.
Det är dock en bra affärsidé. Först samlar man ihop olika sorters fotografer. Amatörer och proffs och vanligt folk. Självklart kommer alla som deltog att köpa en bok men också deras vänner och anförvanter. Det är ett slags  skildring av Sverige under en dag. Det skapar också många köpare. Sådana här genidrag säljer bra, skapar ett intresse för fotografi, lite fotoklubb över det hela. Samtidigt får man en glad och glättad bild av Sverige. Jag lyfter på hatten för idén och genomförandet, även om jag tycker boken är trist.


Besöker JH Engström och Anna i deras arbetslokal på Ploggatan. Det här var en av Christer Strömholms sista boningar innan han gick bort. I lägenheten bredvid bor Ingalill, en av Christers  kärlekar i livet. Förra gången jag var här låg Christer på sängen iförd morgonrock. De var mörkt och skumt i lyan den gången. Nu är det ljust, bilder hänger på väggarna. I taket hänger målningen löst. Det har inte gjorts många knop för att renovera lyan sedan JH flyttade in. Vi sitter i köket för att JH har ringt  och ville bjuda på frukost. Det innebär att jag bär ned mitt kaffe och DN. Han har storstilat fixat fram en torr macka med prickekorv och ost. När jag slukar mackan i två tuggor och vill ha en ny får Anna leta i skåpen efter hårdbrödet.
- Djävla frukost, säger jag till JH. Skall du svälta ihjäl mig?
Vi sitter i två nedkörda fotöljer och försöker reda ut hur JH skall få ut sin nya bok. Gösta Flemming på Journal förlag har visat intresse men blivit ganska ljummen senaste veckan. JH har inhystat en hel del stipender senaste året och kan lägga en hacka för att själv vara med och finansiera boken. Frågan är bara om Flemming är intresserad av det?
JH vandrar fram och tillbaka i rummet och köket, hämtar den ena fotoboken efter den andra. Jag är ganska likgiltig till verken han visar mig. Faktum är att dummyn till hans egen bok är intressantare än  de böcker han plockar fram. Det är mycket plottrig japansk  fotografi, ännu plottrigare fransk.Jag förstår att han är osalig. Här går en ung man som vill sätta avtryck  världen med sina bilder. Och det är så krångligt.
Att det skall vara så svårt för en duktig fotograf att få ut en  fotobok i Sverige. Allt skall man betala själv. Arbetet, genomförandet, kanske till och med trycket. Allt detta för att sedan kanske sälja fem hundra ex av boken. Det är den svenska fotomarknaden.
Tacka fan för att han vandrar osalig mellan rummen och Anna får leta hårdbröd i skåpen när jag vill ha frukost.

                                           
Får en inbjudan till Vernissage av Åke E:son Lindmans bilder. Innan jag kastar lappen hinner jag uppfatta att det är på Cafe Opera. Det har gått bra för honom, tänker jag och minns mina första upplevelser av E:sons  bilder.
En gång i tiden var jag ordförande i bildarkivet Mira. Åke E:son var en av de unga fotografer vi tog in. Under min jourtjänstgöring på arkivet fick jag i uppgift att sortera in hans bilder. Det var en ren upplevelse. Jag har sällan sett så fin, mjuk och varsam fotografi som den han levererade. Många av oss reportagefotografer på Mira hade  en ganska rå bildstil.
 E:sons bilder var något annat. Hejdlöst romantiska, mjuka i sinnet och fruktansvärt bra. Jag var djupt imponerad av hans känsla för ljuset, tekniken och det är inte alls svårt att första att han idag är Sveriges bästa arkitekturfotograf. Han hade ljuset och förmågan att skulpturera.
 En annan fotograf som på samma sätt har imponerat på mig är Bruno Ehrs. Vi har aldrig varit i närheten av att ta samma bilder och ändå slog det mig hur lika vi tyckte om bilder under den tid vi arbetade ihop på tidningen 399. Det är härligt att förstå, att fotografer som tar helt olika bilder, ändå kan förenas i kärleken till bild. Till och med tycka om samma bilder trots att olikheterna i de egna sättet att arbeta. Bruno har för övrigt gjort ett storartat arbete med att  återuppväcka Goodwins bilder.

Det är svårt att gå fri i den här världen, speciellt som fotograf, eftersom nästan alla bilder man tar handlar om att sälja något. Är det inte livsstilar, så är det skivor eller produkter. Inte ens om man bra jobbar med att plåta folk på gatan går man fri. För några år sedan ville sossarna använda några av mina porträtt på folk till valkampanjen. Det handlade om ganska mycket pengar, och är det något jag behöver så är det just pengar.
Eftersom det var reklam behövde personerna säga ja till att bli  publicerade. Jag visste inte vad någon av människorna hette, men jag visste var jag träffat dom. I en hel vecka hängde jag på olika ställen, dygnet runt för att försöka få kontakt med någon av personerna. Tror ni jag lyckades? Knappast. Det blev inga publiceringar och inga pengar.
                                                 

Jag träffar JH  på El Mundo. Det är trevligt att ta en öl på kvällarna med honom. Han har varit i Göteborg, föreläst på Fotohögskolan, visat sina bilder och hetsat upp dom lite.
Några timmar tidigare har jag varit nere på Galleri Kontrast, visat min nya utställning och bok för Karin Tengby. Hon tycker materialet är väldigt personligt, kanske för personligt? Det  jag frågar mig då jag går därifrån är hur något kan vara för personligt? Det enda jag har lärt mig  under trettiofem års frilansande är att det personliga, provinsiella, är det enda som håller i längden.
Jag köper Oddners tjocka fotobok då jag går från Galleriet, sätter mig på ett kafe, kollar igenom den. Mycket bilder, ingen oro, inget hjärta, ingen personlighet. Jag lämnar boken på kafét. Fem hundra kronor åt helvete. So what?
Innan jag träffar JH har jag varit på Södra latin med min dotter. Hon vill söka musiklinjen på gymnasiet. Det första jag slås av är entusiasmen på skolan, de brinnande  lärarna. Det är en befrielse, en skön känsla att se alla dessa människor som samarbetar, som skapar över gränser.
Min dröm är att fotografi också skall vara så. Att vi arbetar ihop, att vi gör utställningar ihop, kreerar god energi, skapar utrymme och glädje, att vi glöder för livet och bilden. Musik skapas i stunden, improviseras ofta fram. Fotografi är ett satans ensamverkande.
Ibland kan jag nästan bli tokig av längtan efter andra människor i det här yrket. Vi måste återskapa polerna inom fotografin, hitta gemensamma utställningsformer, i stort och smått.

                 
Bestämmer mig för att digitalisera. Köper en skanner, läser igenom instruktionsböckerna. Skitkul. Går ganska snabbt att lära sig det mesta. Några kvällars träning så sitter baslägena i kroppen. Jag lär mig kopiera, beskära, ändra ljus och kontrast. Märker ganska snabbt att det kan bli för perfekt, får nästan en längtan efter att förstöra kopian, göra den lite sämre.
Det här perfekta retar mig. Det går heller inte snabbare att kopiera digitalt än  klassiskt. Jag blir skitsned på att datorn surrar och arbetar så hårt hela tiden. Det värsta är dock att minnet inte räcker till i datorn. Några bilder och minnet är fullt. Jag måste köpa ny dator. Jag blir stum av besvikelse. Det har jag inte råd med just nu. Jag måste också köpa skrivare, har jag heller inte pengar till. Jag får packa ned grejerna i en låda.
- Till hösten, säger jag till mig själv. Om tio månader köper jag ny dator och skrivare. Då skall jag digitalisera, men då är väl min skanner omodern?

Träffar Elofsson på  gatan. Han har blivit femtio, är trött på att jaga jobb.
- Känner mig som en stofil, skittrött på att jaga jobb, säger han. Det finns bara ett sätt att överleva framöver. Jag måste  bli konstnär med mina bilder. Få ut dom i bokform och utställningar.
Jag håller med honom. Han har material för flera böcker. Det borde gå. Vi säger hej och går åt olika håll.
Morgonen efter ser jag i DN att han gjort ett stort reportage från Olivetti i Italien. Nåja, än lyckas den ärrade veteranen ragga jobb.
Fast då vet jag inte att han har ont i hjärtat, känner sig slut och kommer  att åka på en hjärtoperation inom en månad.


Går in på Christer  Strömholms hemsida, läser en text av Anders  Marner. Han skrev texten efter Strömholm dött. Det är inget fel på texten, men jag reagerar på slutraderna. Att Strömholm var en utdöende art. En av de sista som arbetade  på gatan, med den analoga fotografin. Marner skriver att Strömholm inte gillade det digitala, inte ens färgfilm, att den tiden är över. Snarare är det så att den digitala fotografin innehåller så mycket nytt konstnärligt skapande, att det är framtiden.
Jag blir sur på sådant svammel. Det är som att säga att det blev fler nya, mer intressanta böcker när ordbehandlaren kom. Djävla idioti helt enkelt.
Datorn, den digitala kameran, är bara redskap. Det finns fördelar och nackdelar, men inte har den digitala kameran gett oss några nya spännande bilder? Att fotografera är precis som förr ett sätt att meddela sig till omvärlden, beskriva något. Att jobba som Strömholm  kan man lika gärna göra med digitalkamera. Jag kan se en bra sak med digitalkameran. Du kan visa bilden direkt för den du fotograferat, på så viss närmar sig fotografiet musiken. Du skapar i nuet,  men inte ger det några nya bilder med digitalkameran? Det kommer alltid att vara lika svårt eller lätt att fotografera. Det är inte i mediet det sitter, utan i huvudet.

                                                               

Jag har flyttat till Berlin. Det tog slut med den kvinna jag älskat i tio år. Det gav mig en ursäkt att flytta till  Berlin och en annan kvinna. Jag vaknar av att byggjobbarna drar igång vi sju. Dom kör värsta drillborren så jag får huvudvärk. Det är rått och immigt på fönstret. November i Berlin får november i Stockholm att framstå som ett ljus i mörkret. Går ut i köket och kör igång gasvärmaren. Första gången jag kom hit var K bortrest. Jag fattade aldrig hur jag skulle få igång värmen. Det blev en vecka utan värme. Berlin är fattigt och slitet. Det är inte många av mina Berlinvänner som har någon vidare standard. Dom verkar inte heller så intresserade av att ha det så pysmysigt som  svenskar har det. Det finns en klar kulturskillnad. Vi har lärt oss stanna hemma, bo i våra fina, varma lägenheter. Berlinarna går hellre ut. Ölen är billigt och haschet flödar fritt.
Nena, schäferhunden, kommer ut i köket och gör mig sällskap. Berlinarna verkar  vara galna i hundar. Alla tycks ha en okopplad jycke dom tar med överallt. Jag har samma uppfattning om hundar som Strindberg: Deras enda uppgift i livet är att förorena.
Jag går till labbet, ner mot Ostbahnhof. Berlin är en märklig stad. Denna blandning av hysteriskt feta boulevarder, stora torg och slitna, smala gränder. Det är en fruktansvärt ful stad, samtidigt som den är fylld av parker och en slags frihetskänsla.

På väg till labbet passerar jag ett gäng unga killar och tjejer som är arbetslösa. Dom har redan kört igång med  ölen och rökat. För mig som är droghatare är Berlin en påfrestning. Ibland tycker jag den svenska synen på droger är tröttsam, men när man kommer till städer som Berlin, Barcelona, Amsterdam önskar jag att det fanns  någon slags drogpolitik. Att någon hjälpte de unga att hålla sig undan den värsta skiten. På det senaste partyt jag besökte låg exstacytabletterna som godis på en bricka.
Jag tycker om Berlin. Det är som Stockholm på sextio-talet. Skitigt, fattigt, renoverande. Det är billigare i Berlin än Stockholm, men skillnaden är inte så stor, men det går att komma över lokaler någorlunda billigt. Tyvärr renoveras staden upp i blixtfart. Vårt hus på Stubbenkammerstrasse är fyllt med kulhål, en riktig krigsklenod, men nu renoveras det.
I parken utanför mitt labb sitter ett gäng pundare. Arbetslösheten är säkert 30 procent i Berlin. Det verkar vara ganska hopplöst att få ett jobb i stan. K arbetar som trädklippare, ett populärt jobb i trädtäta Berlin. Uwe, min granne, driver kafe och galleri. Det går dåligt. Han jobbar sju dagar i veckan. Själv skall  jag ställa ut på hans Galleri. Det fungerar mycket bra. Jag arbetar på samma sätt som i Sverige, och får bra press och säljer bilder. Jag blir också erbjuden att göra omslag till  två Cd-skivor. Jag blir överraskad över hur enkelt det var att lyckas i Berlin? Det jag lärt mig hemma genom åren verkar fungera överallt. Det kanske är så att Sverige och svensk fotografi ändå har ett och annat att lära ut?
Jag flyger mellan Berlin och Stockholm två gånger i månaden.
En gång flyger jag hem  bara för att hämta bilder jag skall leverera till köpare i Berlin. När jag checkar in på Arlanda lutar jag bilderna mot disken, glömmer dom och landar tomhänt i Berlin. Det blir en dålig affär eftersom bilderna försvinner på Arlanda.


På vintrarna  fotograferar jag skidåkning. Jag är uppväxt på skidor och skridskor och har med åren blivit skidgalen, slalom av alla sorter. Jag fotograferar i svartvitt. Har Leican runt halsen och något av det första som händer mig är att jag kör omkull, Leican studsar upp i munnen och slår sönder fyra tänder. Det är en lärorik erfarenhet, framför allt dyr. Jag stoppar kameran i innerfickan. Det går bra tills jag kraschar i full fart och Leican  trycks in i bröstet och nästan knäcker alla mina revben. Jag skaffar ryggskydd och en höftväska där jag stoppar Leican.
Nu kan jag krascha utan att krossa revben eller tänder. Det som händer istället, är att jag sitter trettio meter upp i luften i Sierra Nevada, då Leican glider ur höftväskan och faller ner i snön. Jag sitter fast i liften och försöker memorera var kameran faller? Ner i full fart så fort jag klivit av liften. Hittar kameran, men den är helt mosad.
När folk frågar mig hur det går med mina skidbilder brukar  jag säga att det tar sin tid,  att det är lite problem då och då, men att det kommer att bli något. När jag räknar efter har jag fått  ihop tio bilder på tre år, men å andra sidan har jag bara sett tio bra skidbilder under tjugo år. Och med bra bilder menar jag inte den här fotografin skidfotografer sysslar med då dom visar hopp och skutt och en massa pubertalt larv.

När det går dåligt, eller när jag känner att jag behöver tröst, eller koppla av, lägger jag mig i badet. Det gör jag nästan varje dag, oftast vid siestatid.
Det är där jag ligger när JO ringer. Jag umgås med en JH och en JO. JH har precis åkt till Paris. JO är kvar i stan, jobbar extra på en kundtidning och far runt stan och plåtar folk med  digitalkamera.
- Tjena, skriker han. Jag hör att han  sitter i bilen.
- Ligger du i badet, skriker han . Jag hör hur det ekar. Hur är läget?
- Det är skit, har jagat folk hela dagen för att få betalt. Först  ringde jag ett ställe och frågade var pengarna är? Det var något fel på din F skattesedel, sa kvinnan.
- Hur då?sa jag. Har ju skickat in den med fakturan.
- Hittar den inte, säger hon. Hittar inte fakturan heller.
Efter några minuters rafsande hittar hon fakturan och F-skattesedeln.
- Är det okey då, frågar jag? Skicka pengarna omedelbart för nu har ni legat på fakturan i två månader.
- Jag tror inte jag kan det, fungerar inte med våra rutiner. Du får den nog i nästa månadsskifte.
- Herregud, säger jag. Då har ni ju legat på pengarna i nästan tre månader.
- Fy fan, säger JO. Det är samma visa hela tiden. Jag åker omkring med den här förbannade digitalkameran. Jag hatar den. Jag räknade ut  hur mycket det skulle kosta att  köra med vanlig film och papper, mot att köra digitalt och allt skit som hör till, minneskort  och annat. Snacka om att det blir billigare på gammalt vis. Jag skall ta mig fan köpa film och papper för trettio år framåt, stuva in det i en  jordkällare eller frysbox så det håller sig. Jag  hatar den här kameran, skitdålig och det tar evigheter att få fram en bild.
- Var glad för att du har det där påhugget, säger jag. Dom flesta får ju inga jobb alls idag. Plåta gubbar bakom skrivbord är det enklaste och snabbaste jobbet som finns. Snabba pengar, inga krav, alla vill bli av med en så fort som möjligt.
- Har du tid att fika? Nej, förresten, skriker han. Jag ser att jag inte hinner, måste till Gärdet och plåta några gubbar.
Han slänger på luren och jag ligger kvar i badet. Hela dagen har jag  jagat  folk som inte betalar. Alla har dragit på pengarna i mer än två månader. Det är landsting, privata firmor, kompisar  och det spelar ingen roll vad man gör. Ingen hör av sig. Jag måste göra allt, jaga upp dom, vara snäll, ringa tre gånger till, bli riktigt förbannad, skälla och bli av med en uppdragsgivare. Alla tycker det är konstigt att jag blir förbannad. Pengarna kommer, dom är bara lite sena, som dom uttrycker en eller två månaders försening. Om dom bara tänkte tanken att dom skulle få sin lön med två månaders försening kanske dom fattade något?
                               

Gunnar Smoliansky ställer ut på Waldemars udde. Han har en egen, lågmäld stil. På senare år har han börjat komma i ropet. Hans gamla slussenbilder och nu waldermarsudde. Enkla, intima bilder som står sig bra i en hetsig tid. Hans bilder visar också på vikten av att bli gammal som  fotograf. Man skall inte underskatta fotografiets historiska dimension, minnet som friskas upp. Få saker är roligare än att titta på gamla bilder. Min dotter kan sitta i timmar och se på bilder från sin barndom. Bilder som inte är mer än tio, tolv år gamla.
Det är som när jag ser på bilder. Även om bilderna är  tjugofem år gamla, minns jag det mesta från fotograferingstillfället. Det är märkligt och ännu mer märkligt är att den  avfotograferade kan minnas något helt annat  från när bilden togs.  

Man får inte vara en idiot om man skall överleva som frilansfotograf. Amerikanskan Mary Ellen Mark har drivit sitt arbete självständigt, men också med ett finger i luften. Hon har bra kontakter i filmvärlden. Ofta har hon gjort  en bok på ett tema som också kommer ut  som film. På samma sätt försöker jag arbeta. Skall det delas ut ett stort Stockholmsstipendium, så försöker jag året innan  göra en utställning med Stockholmsanknytning. Med lite tur kan det leda till att jag överlever ekonomiskt i två år. Det är den typ av fotografisk prostitution jag kan acceptera hos mig själv. Det är viktigt att göra en utställning om året i min hemstad. Helst på vintern, för då är det nödvändigt med lite party i den annars så sega tillvaron. Att göra en utställning på trettio bilder tar  inte mer än en vecka att snickra ihop och alltid finns det ett kafe eller  någon lokal man kan använda. Det finns ingen som helst  anledning att  ställa ut på muséer. Man ser bilderna lika bra på ett kafe eller i en bilverkstad. Man får inte heller sämre betalt eftersom muserna sällan betalar.
Vad det gäller rescentioner så är jag av den åsikten att du får den uppmärksamhet  du själv arbetar  fram. Om du lägger ner  mycket arbete  på att få press, så får du det. Litar du på att någon annan skall göra  jobbet händer inte ett skit. Det är som med allting  annat: Du måste göra det själv.



Vaknar på måndagen, ilsken som ett bi. Arbetselak. Fick en faktura på 2000 kr på fredagen som jag inte fattar vad den handlar om? I alla fall tar den knäcken på min ekonomi. Snackade med en fotograf i veckan som talade för mellan  sex och tio tusen i månaden i sin mobil. Min fru har knappt råd att köpa mobil, än mindre prata i den, men så gör hon lite nytta också. Hon kör buss. Varför är det så att de viktigaste och nyttigaste  jobben i vårt samhälle är de sämst betalda och då menar jag verkligen sämst betalda. Höj skatten på reklam, höj skatten på all skit som produceras. Svårt att avgöra kanske vad som är skit, men en sak är klar. Samhällsnyttig tjänst måste betalas bättre och pengarna måste tas från pseudojobben, typ  reklamfotografi. Den som vill leva på sin egen fotografi måste vara rik eller vara beredd att slita hårt och leva fattigt. Det går inte  i en storstad som Stockholm där en bostadsrätt på ett rum och kök kostar en million eller mer. När jag började som fotograf levde jag i många år med hyra på under hundra kronor i månaden. Standarden var usel, men vem brydde sig om standard? Allt handlade om nya äventyr, nya resor, nya bilder.
       


                                                       
Den här vårdagen, maj 2004, har jag två ämnen som sysselsätter mig. Hur skall jag få det att gå runt ekonomiskt? Hur skall jag göra med det digitala? Jag har inget labb längre och knappt heller råd att skaffa ett nytt. Jag har prövat det digitala och det är helt hopplöst, samtidigt  är det tydligt att det blir vad som gäller i framtiden. Hela våren har jag sökt utställningslokaler. Olika museér, men museérna håller tydligen på att klappa ihop. Det som verkligen saknas i Sverige är ett samlat fotomuséum. Ett ställe där olika typer av fotografi visas, där du kan se filmer om och av fotografer. Där du kan bläddra och låna hela världens fotografiska tidskrifter och böcker. Givetvis ska det ha ett trevligt kafé. När får vi vårt nationella muséum? Hur kan Finland ha råd att ha ett sådant muséum, men inte vi?
Moderna Museet borde balka av en bit till fotografiet. Det skulle lyfta det där skittråkiga stället ordentligt, fick dom också ordning på sin skolmatbespisning så skulle det kunna bli riktigt trevligt.
Det regnar ute. Jag förbannar det här sociala ulandet. När jag bodde i Spanien, eller nu i Grekland, har jag aldrig  ringt eller meilat för att träffa folk. Det är bara att gå ut så träffar man dom. Lika självklart  är det att käka ute. Inte som i Sverige, där man håller på att skita knäck för vad det skall kosta om man sitter för länge vid  bordet. Senast jag tog en  whiskey i Sverige kostade en sexa 105  kronor. Det är ju kriminellt.
Det var något ditåt jag lät, dessutom gnällde jag över vädret, när jag träffade min granne, en pensionerad  illustratör.
- Åh, ni fotografer. Ni är likadana allihopa. Ni är som clowner, alltid glada då man möter er. Först då man lära känna er, förstår man att ni alla är mörka till sinnet. Inga djupa depressioner, men ni blir galna om inte solen skiner. Alla fotografer jag träffat har varit  som mörka clowner.
Ja, en sak är klar. Efter att ha träffat honom blev jag faktiskt på mycket  bättre humör.

Går  ut på Kafe, tänker på Sven Oredsson, som bodde på Folkungagatan och gjorde det området till sitt distrikt. Där tog han arkivbilder som sålde kanske bättre än några andra i Sverige. Livet kan utspelas på en liten yta. Gunnar Smoliansky har samma princip i sitt arbete. Bilderna tas där han lever och verkar. Så är det väl för de flesta fotografer? Lars Epstein, DN fotografen, bor i Gamla Stan och ibland kan man få för sig att han aldrig kommer utanför den stadsdelen. Vi rutar in våra revir. Jag går på  några kaféer på dagarna. Jag tar mina bilder på väg dit, där, och på väg hem. Egentligen fotograferar jag hela tiden. Målet är rörelsen, men den skall ske inom begränsad yta.
- Varför reser du inte mer, säger folk till mig. Du som är så fri, varför reser du inte mer?
- Har du rest ensam någon gång? brukar jag fråga.
Konstigt nog har de flesta sällan rest ensam, men om man provar på att resa ensam, stanna borta ett tag, så kommer de flesta att tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Ett helt värdelöst liv utan socialt umgänge, maximal sorglig ensamhet.
- Nej, jag reser inte ensam längre, svarar jag. Min dröm handlar inte längre om att resa. Jag försöker gilla läget där jag bor. Res själv. Det slutar alltid med att vi pratar om något annat .

Jag börjar leva ett liv som allt mer liknar det jag levde innan jag fick barn. Går på krogen då och då och finner att jag trivs ganska bra med det. Håller man ölkonsumtionen på rimlig nivå mår man bra och när rökförbudet träder i kraft blir krogen en riktigt bra mötesplats.
Den här kvällen är jag på Hjärtat för att fira min äldste kompis Håkan som fyller  femtiofyra. I början av sjuttiotalet reste vi tillsammans till Asien. Jag ger honom en bild från Afghanistan. Det var en tid då vi reste till Aten, liftade upp genom Turkiet, försvarade en kvinna från närgångna turkar. Vi kom att resa med en slavhandlare och på vårt rum i Kabul var det stort hål under sängen som jag täppte till med en plåtburk. På natten var råttorna som galna på burken för vi stängde av deras transportväg till maten och köket. Genom att göra bilden kom minnena upp. Att sedan Håkan och jag hade olika versioner av den resan är en annan femma.
När vi sitter där på krogen slår det mig hur fantastiskt det är. När vi var i sexton, sjutton års åldern satt vi på hans soffa i barndomshemmet och bestämde oss för att erövra världen tillsammans. Han med texten och jag med bilden, och så blev det. Han är ju en av Sveriges bästa rock och kulturjournalister och jag en hyfsad fotograf.
Samma tankar hade jag dagen innan då jag var på El Mundo. Träffade en  trevlig fotograf som frilansat hela livet, men nu måste ta ett halvtidsjobb som fritidsledare för att överleva. Det var nog på gott och ont. Sådana jobb kan leda till mycket, men jag kände mig lycklig över att ha överlevt alla lågkonjunkturer.

                   
El Mundo. Går ner en sväng, slår mig ned, tar en öl. Vibeke slår ut två vinglas på direkten. JH ser ganska seg ut. En av brudarna i gänget kommer fram och snackar, ganska vindögd. Alla är ganska vindögda. Vibeke slår ut glas nummer tre. JH ringer Anders, som vill snacka med mig. Han berättar att jag fick inga pengar från Stockholm stad, min ansökan var för kortfattad. Vet dom inte vem jag  är? Har jag inte gjort  sjutton böcker och hundra utställningar? Det är ju fan, dricker ur ölen.
Dom andra skall gå vidare till party på Folkungagatan  hos Jens. Disco, låter kul. Vibeke vill ha gruppsex, i alla fall drömmer hon om det. JH ser allt vindögdare ut.
Jag lämnar stället innan Anders dyker upp. Går hem, barnen ser på pretty woman, öppnar balkongen. Det droppar. Det är olika ljud där ute, inser att jag snart har ett rum till att leva i. Känns som en gåva. Våren  är inte långt borta, inte heller det rödmålade fotografiska planket i Vitabergsparken.

Tänker på mina ungdomar, JH och JO. I dag har JH vernissage i Paris. Han satsar hårt, måtte han hålla kollen på supat. Han är hård på drickat när det bär av. Min andra ungdom, JO, har gett sig ut på vandring på Island,. Äventyren hägrar, medan jag själv sitter på balkongen och skriver, gör budgetar och funderar hur jag skall klara mig till hösten? Jag har kommit till ett läge i livet där det vanliga inte intresserar mig längre, inte heller att göra jobb, eller utföra andras tankar. Det är inget enkelt läge, men så har det alltid varit för mig. Det enda jag kan är att genomföra mina egna tankar och drömmar.
Min fru skriver. Hon har kommit till ett läge i sitt liv då hon inte orkar skriva brödtexter, texter på beställning Hon föredrar att köra buss istället. Det ger henne mer skrivlust och hon får tänka på något annat  än att just skriva.
På samma sätt är det med mig, Jag har slutat göra jobb, beställningsjobb. Vet inte varför jag inte klarar av dom längre? Det känns förnedrande på något sätt att göra saker man inte tycker om att göra.

I en  bok av Georg Klein  berättar han om ett  primitivt folkslag. Dom jobbade stenhårt om det fanns någon mening med jobbet, men om dom inte fann någon mening med att  bygga en väg, så la dom av och gick hem. På samma sätt är det med mig. Jag kan inte plåta porträtt på folk, göra reportage om sådant jag inte är ytterst intresserad av. Inte ens pengarna kan locka mig.
Jag behöver inte mer än mat och ett ställe att bo på. När jag har pengar till det slutar jag arbeta för pengar. Då föredrar jag att göra något  som jag brinner för, eller lika gärna ingenting. Ibland undrar jag  om vi inte gör alldeles för mycket, konsumerar för mycket, som vi inte behöver göra. På samma sätt är det med fotografiet. Behöver vi ta så mycket bilder? Jag tycker fortfarande att familjeporträtten är de enda bilderna som verkligen är viktiga. Det andra? Behöver vi det? För minnena? Blunda, så minns du? Eller gör du inte det? Jag drömmer i  svartvitt. Jag har aldrig lyckats skapa en minnesbild i färg. Skärpa är det också ont om  i mina drömmar. Och ändå är allt så tydligt.


Hemingway skrev ofta att man måste hålla sina arbetsredskap i trim, skärpa dom, arbeta med dom varje dag. Ibland då jag ser någon gammal klassisk fotograf med glasplåtebilder så fattar man vilket hantverk det är att vara fotograf. Att en liten bild på 13/18 centimeter kan innehålla så mycket liv. I och med det digitala kommer längtan efter klassiskt hantverk att öka. Tuija Lindström ställer ut på Liljewalchs. Stora bilder. Vete fan om det är rätt melodi, tycker hon tappar bort sig? Hade föredragit en intim utställning. Kopiorna ser ut som skit, trots att dom till synes är perfekta.
Läser DNs portfolio, där dom visar olika fotografer. Jag skickade in mina Naxosbilder men fick nobben. Mycket strunt dom publicerar, men det är i alla fall en slags rörelse i gång. Det ofattbara är att Capas bilder från 40-talet fortfarande är bäst. En anledning till att dom fungerar så bra är att dom inte är perfekta. Det understryker helvetet på Madrids gator då bomberna faller. Jag tycker Capa är fantastisk. Sådana bilder fungerar alltid. Synd att dom tas så säl
Jag sitter med en ny utställning. Den innehåller en del nakenbilder. På andra kvinnor än min nuvarande fru. Jag kan inte ta bort dom för då faller utställningen ihop. Jag vet att hon kommer att bli sur. Helst hoppas jag att hon skall bli upphetsad, men det är väl att hoppas för mycket? Bilderna är från perioder då vi inte var ihop, men det är i alla fall svårt att visa andra nakna, kåta kvinnor för sin fru. Jag drar mig verkligen för att visa dom, men jag måste. Om hon blir ledsen eller sur? Hon måste acceptera det. Gör hon inte det är vår relation över. Det är konstnärens dilemma. Man kan inte refusera sig själv, då bli inget kvar att visa, eller så blir det löjligt  svagt. När jag visar bilderna säger hon att dom är fantastiska, att hon blir svartsjuk, men att jag aldrig får refusera mig inför henne.

Vaknar upp till en av dessa försommardagar. Solen skiner, känner att idag vill jag ta sexbilder till mitt nya projekt. Bläddrar I DN på nätet, kollar Tuija Lindströms bilder. Hennes blandning av dröm och saklighet. Vi brukar ofta diskutera bild på El Mundo. En av invändningarna är att fotografiet är för sakligt. När jag ser på Tuijas bilder ser jag  vilken styrka sakligheten är. Fotografiets vassaste vapen är skärpan och förmågan att berätta sakligt. Hur ofta har man inte läst ett reportage om ett hus, eller ett reportage ifrån en händelse och man har saknat förmågan att beskriva?  En annan sak med Tuijas bilder är att hon blandar färg och  svartvitt. Det är vackert och förstärker framförallt de svartvita bilderna. Jag tänker ibland på Tuija, som en god, gammal vän. Minns alla fester, men kan fortfarande inte förstå varför hon arbetade på Fotohögskolan? I mina ögon helt bortslängda år, men hon tycker säkert inte det? Vem vet vad vi behöver olika perioder i våra liv? Hon kanske behövde trygghet, pengar och en viss social standard? Inget ont i det, men hon tappade så mycket i sin egen fotografi. Anders Petersén gjorde också ett inhopp på Fotohögskolan, vilket inte  heller verkade  vara riktigt genomtänkt?  Själv kan jag bara se utställningarna som Fotohögskolan gjort och tänka: Hur kan det bli så tråkigt och platt med så enorma resurser?  

Jag går ut en sväng för att komma igång, går genom Vitabergsparken. Det är fruktansvärt äckligt och skitigt efter en natt med fulla ungdomar. Överallt krossat glas, skitiga förpackningar. Jag dokumenterar förstörelsen. Det finns en story att göra. När jag kommer hem skall jag skriva en liten text och skicka materialet till några tidningar. Överallt finns det saker att berätta om. Saklighet, skärpa och  känsla är  fotografins vapen.



Min fru är mest intresserad av mitt porrprojekt. Hon fattar inte hur jag skall kunna vara trogen om jag fotograferar folk som knullar med varandra. Ärligt talat så fattar jag det inte själv heller. Det får väl lösa sig med tiden? (Lösningen kom att bli att vi skilde oss).
Jag sitter med tre projekt framför mig. Dom är klara, skall bara kopieras. Det är början av september. Jag vill inte gå  in i mörkrummet före det mörknar, i slutet av oktober. Jag kollar genom negghögarna varje dag. Det är kanske två hundra  bilder att kopiera. Det tar en månad, sedan är jag klar med mörkrummet för året. Jag cyklar ner till fotoaffären för att kolla om det finns något papper kvar i dessa digitala tider.
Det finns faktiskt kvar på hyllorna, samtidigt så kollar jag in det senaste på digitalmarknaden. En Nikon D70. Den är behändig och ligger bra i handen, känns lite plastig. Kanske skulle jag gå över till det digitala i vinter? Jag frågar säljaren om kvaliteten. Håller den för en snygg 30/40 kopia. Han svar är helt rakt på sak.
- Nej, säger han. Någon gång kanske, men inte som standard. Nej, det håller inte kvalitetsmässigt.
Jag lägger kameran på hyllan, släpper tankarna  på det digitala ytterligare ett år. Samtidigt känner jag stor respekt för säljaren. Han visste vad jag sökte och han försökte inte överbevisa mig på något sätt. Ytterst proffsigt och ärligt svarat . Det är sådant som skapar förtroende.

Jag  ringer mina ungdomar JO och JH. Hela  året har jag försökt varna dom, att dom skall se över sin ekonomi, inte spendera så mycket i material eller på krogen. JO har blivit tvungen att börja jobba som bagare. Han köpte för mycket prylar och kunde till slut inte ens betala hyran. Hans fotografiska karriär är snart över. Han får börja om som amatör och det  behöver inte vara  dåligt. Fixa pengarna någon annanstans och göra de bilder man själv vill.
Är man smart och vaken ger sådana jobb fotograferingsmöjligheter, betydligt  intressantare  än att fara omkring och ta porträtt för ICA- kuriren.
Min kompis Monika har börjat som skolfotograf. Jag ringer henne varje dag. Någonstans är jag imponerad över hur hon orkar jobba med något så vansinnigt. Varje dag en massa skrikiga ungar och göra en fotografi som är totalt  maskinell.
- Jag är helt slut, orkar snart inte mer: Hon ligger i soffan och stönar efter dagens jobb.
- Upp sex, bygga upp studio, få dom att sitta och vilken satans  ljudvolym. Man behöver hörlurar. Hur står lärarna ut?
Jag njuter av att höra hennes berättelser. Själv ligger jag i badet efter en dag med mig själv, mina egna tankar, mitt ego. Här har jag en människa som sliter för att överleva.
Alla hennes bilder är skit, totalt ointressanta för alla utom för de som är på bilden, men hon arbetar och hennes berättelser är fantastiska.
Hon berättar om tejpade reglage, ungar som inte vill bli plåtade, datorer som krånglar. Det  är två månaders jobb, sedan skall hon ha fått en säck med pengar så hon klarar sig  någon månad.
När hon jobbat klart skall vi åka skidor ihop. Jag tänker på skillnaden mellan oss. Hon arbetar  för att tjäna pengar, för att sedan göra något roligt. Min paroll har alltid varit att tjäna pengar på det jag gör. Varje projekt, varje rörelse måste bli ekonomi i slutändan. Det  blir slitigt, men jag har också alltid kunnat göra allt  jag vill göra. En slags kompromisslöshet.
Min bäste vän, kirurgen Peter, tycker jag lever ett hårt och skoningslöst liv just på grund av min kompromisslöshet. Att jag får slita i onödan. Själv tycker jag att jag lever ett helt fantastiskt liv där jag reser utomlands tre, fyra månader per år, gör precis vad jag vill och bestämmer  över min egen vardag. Det viktiga är känslan, hur man upplever att man lever. Människan har bara en uppgift i livet och det är att genomföra sina drömmar. Känns det bra, är det bra.


Instabilt heter en ny svensk utställning på Kulturhuset. Det är med tvekan jag går och ser utställningen, och den motsvarar helt mina värsta förhoppningar.
Vi är tre personer i lokalen och efter två minuter är jag irriterad över att jag  betalt entren. Det är  frustrerande att se dålig fotografi. Jag förstår inte vad de unga fotograferna tänker med? Allting är som ett förbannat dagis.  Den bäste biten i utställningen är en  ung kvinna som fattat  att det är en dagisutställning och konstruerat månfarare och andra skojfigurer. Hon är verkligen kul, men resten?  Jag fattar mig heller inte på kända fotografer som släpper en enstaka bild i sådana här grupputställningar. Det är  helt meningslöst, deras bilder betyder  ingenting i sådana här sammanhang. Instabilt är det  tramsigaste jag sett på år och dag.

Det dimper ner ett meddelande i mejlen. Från Sundsvall och Mitthögskolan. Det drar ihop sig till bildfestival igen. Jag kollar igenom programmet. d,Agata, den spekulative fransmannen som plåtat sitt eget eländiga liv. Knull i sus o dus, som jag kallar det. Han är en fotograf som jag känner en viss skepsis inför. Han är för spekulativ och jag tycker nog han har utnyttjat sina horor och drogkompisar lite för mycket. Det känns  inte riktigt  som om bilderna är tagna under ärliga förutsättningar. Det känns som om han har mörkat med vad han skall använda bilderna till. Jag kan bli upphetsad och kåt på hans sexbilder och laddade kvinnobilder, men någonstans tar det emot.
Det snöar och jag kommer ingenstans. Tomas Andersson Wij, musikern, ringer och frågar om jag vill hänga med på en miniturne, köra bilen mellan Umeå och Skellefteå. Jag funderar på saken, men avstår.

Däremot kommer jag att tänka på Sune Jonsson som bor i Umeå. Hur har han det efter sin hjärnblödning? Sune Jonsson är verkligen något eget i Svensk fotografi, ungefär som Koudelka. Tyvärr är Jonsson den mest misshandlade  fotografen i svensk fotohistoria. Kan ingen ge ut en bra bok med hans livsverk? Hemma har jag en skitdålig tv-film om den norrländske mästaren. Vem gör en modern, bra film om  Sune Jonsson?
Några kvällar senare går en film om Cartier Bresson på tv. Han är mer än nittio år, har svällt upp lite sedan jag såg honom senast. Han är helt klar i huvudet, lyssnar på Bach och förklarar lite  om sina bilder. Det är egentligen en ganska trist film. Fotografen lyfter bilder från skrivbordet, mumlar något om bilden, tar en ny bild , men vilken produktion. Det är  helt sanslöst så mycket bra bilder han tagit. Jag vet ingen fotograf som tagit så mycket bra bilder. Cartier Bresson har varit överallt och ändå känns det inte hafsigt eller ytligt någonstans.
Cartier Bresson är den störste fotografen i mina ögon. Christer Strömholm, Robert Frank kommer närmast i min grupp av inspiratörer. Danny lyon  berör mig också. Ingen kvinna? Nej, tyvärr är det väl så. Mary Ellen Mark tyckte jag om förr, men de senaste  tjugo årens produktion, efter det att hon gick över till att plåta med Hasselblad,  är skittråkig.

Vaknar till en supergrå dag. Det är lätt att deppa,  men jag försöker intala mig att det gråa är dagens tema. Det är det jag skall skildra. Det är ju så att alla lägen går att dokumentera och idag gäller det gråa. Jag går ut  en timme med kameran, planlöst. Det är aldrig någon ide att ha en plan, eller jaga bilderna. Först kommer äventyret. Att gå ut och sedan kommer vad som händer framför mig. Jag går ner till vattnet. En polisbåt  ligger bakom en skum, skitig båt. Knarkbåt , tänker jag, full av fördomar, inbillar mig att polisen skall stoppa den skumma båten. Det gör dom inte. Dom passerar bara på utsidan och mina fördomar fick sig en nödvändig knäck. Jag tänker på Christer Strömholm som köpte sin lägenhet i Paris för pengar han tjänat ihop på halvskumma båttransporter på femtiotalet.
Det blir en rulle film under promenaden, inga bilder. Det är här digitaldårarna hade sagt: Tänk om du haft digitalkamera så hade du vetat om det blev någon bild. Vad svarar man på det? Dom har ju rätt. Jag hade sett om jag fått någon bild och det gör mig lätt frustrerad. Å andra sidan: är det så bråttom

November går in i december. Det är tungt för en fotograf som älskar sol. Jag funderar över vad jag skulle ha gjort om jag var runt tjugo år? Om jag var en ung, stolt ung man med ambitioner att erövra världen med mina  bilder.
Nu, som femtiosexåring kan jag bara säga en sak: Res, res och res. Det är där man utvecklas och får perspektiv. Tids nog kommer läget då man stannar upp, måste försörja sig,  ha en slags ekonomi och standard. När man får barn får tiden, arbetet och livet en annan rytm, men före det, res.
Mina barn lämnar hemmet om fyra år. Då skall jag utveckla mitt resande igen, vara borta, bo i andra länder under längre perioder. Om man hyr ut sin lägenhet kan man stanna borta länge, leva snålt och njuta av andra kulturer.
Jag har haft olika perioder i mitt liv. De första professionella åren, mellan tjugo och trettio, då jag jobbade som fotolärare, tog de jobb som erbjöds och jobbade extra på sjukhus och skolor.
Efter trettio började jag med projekt på allvar, och finansierade dom genom att helt enkelt göra klar dom och sälja ut dom i form av böcker, utställningar och reportage.
Efter min sextioårsdag hoppas jag kunna flöda igen som en tjugoåring, resa, supa, älska, fotografera i farten. Det är viktigt att komma ihåg att livet skall levas och i livet tar man bilder. Så man inte tar bilder först och lever sedan.

Jag ser en film om den amerikanske krigsfotografen James Nachtwey. Det är en sorglig film om en fantastisk fotograf. Han är märkt av sitt hårda liv, flera gånger har han blivit skjuten och fått diverse hemska sjukdomar. Han är min ålder, strax över femtio, ingen familj, dömd att fortsätta med sitt livsfarliga  hantverk. Troligtvis kommer  han att dö på en krigsskådeplats och på något vis är det också riktigt. Nachtwey  är som en musiker som dör på scen, på sin arbetsplats. Jag lyssnar på hans trötta röst, lågmäld, ser på hans slitna, magra ansikte, känner stor sympati för en människa som vigt sitt liv åt fotografins värsta skådeplatser.

I början av december går jag till tandläkaren. Den årliga kollen, som är vartannat år för mig. Det går helvete. Jag har spräckt en stifttand, som  kostade ett antal tusenlappar då den gjordes och nu kostar den pengar då den åker ut. Jag blir utan tand, kommer knappast att ha råd med inplantat. Det känns deppigt och jag åker till förlaget Max Ström som har glöggfest i mitt barndomshem på Skeppsholmen. Jag träffar Marika Stolpe som äger  förlaget med sin man Jeppe Wikström. Trots att det är tjugo år sedan jag såg henne är hon sig lik. Vi skrattar åt det och hon visar mig runt i det hus som  var mitt barndomshem på femtiotalet. Nu är det ett ordinärt kontorsbygge där allt av värde från den gamla tiden är förstört.


Hemma sitter min son vid datorn. Jag värmer köttgrytan och den bränner fast. Han är så hungrig att han inget märker och jag lägger mig deppig på sängen.
Då, plötsligt, uppenbarar sig perspektivet. Jag bor mitt i smeten. På Söder, i ett  område som för dagens unga upplevs som  centrum av världen.
På samma sätt som jag upplevde Montparnasse och Paris då jag läste Henry Millers böcker. Jag sätter mig upp, börjar skissa på en ny bok med texter och bilder. Jag inser att jag har  en fantastisk dokumentation framför mig.
Jag är klarvaken. Jag har funnit en uppgift, ett ämne som legat  framför mig hela tiden, men perspektivet har saknats. Perspektivet är allt.
Det är inte segrarna som skriver historien. Det är berättarna, författarna, fotograferna, tecknarna. Jag somnar nöjd, en tand fattigare, som om det skulle betyda något?


Jag är tidigt uppe. Nu är alla väder, alla känslor tillåtna. När det kommer till att dokumentera något gäller det att anpassa sig efter  verkligheten. Det gäller att njuta av läget, njuta av det fula, av allt. På mitt morgonkafe är det fullt tryck. Jag kommer in med god energi och kan böra fotografera direkt, snackar loss och det känns fantastiskt. Jag får den underbara känslan i kroppen som säger att jag vill gå hem o framkalla filmen direkt. Det är så det känns när det fungerar för mig. Jag vill hem och se bilderna.
Går på krogen med en gammal kompis. Vi träffades i början av sjuttiotalet på Lunds universitet. Vi skulle båda studera juridik och vi kom snabbt på att det var inget för oss. Nu sitter vi och försöker minnas hur det var, hur vi bodde. Han talar om sitt kollektiv och om sitt hus och om en lägenhet där han bodde. Jag minns inte ett skit av det han talar om. Jag minns knappt hur mina egna lägenheter såg ut och vi är helt överens om att det hade varit bra med bildminnen. Jag säger åt honom att från och med nu skall jag plåta allt för minnets skull.


Min skidåkningsfotografi blir allt mer ett skämt. Jag reser till Sälen för att ta  bilder på försäsongen. Det spöregnar hela vägen upp och då jag kliver ut bilen är det en halvmeter vatten på vägen. Jag går till baren för att trösta mig. Det står tre bilar på parkeringen och i baren härjar polackerna. Dom gör skäl för smeknamnet ” full som en polack”. Dom vacklar  hit o dit, men hem går dom inte. Det gör jag däremot.
Dagen därpå är det kallt och backen är ett isigt helvete. Jag halkar omkring på för dåligt slipade skidor. Några bilder blir det inte, för  vad skall jag plåta? Jag  stannar fem dagar och under den tiden hinner jag får ryggskott, tappa bilnyckeln så jag får bryta upp bilen, köra hundra åk och få knän stora som fotbollar. När jag reser hem spöregnar det och jag har tagit  två rullar film. Vem som helst skulle säga att det är idioti,  men ändå känns det rätt på något sätt?

Jag plockar isär min Retro-utställning jag gjorde 1999. Det är vackra svartvita kopior på fiberpapper. Det slår mig vilken skönhet det finns i välgjorda svartvita kopior. Jag lägger undan  nästan femtio kopior i en kartong. Om tjugo år, om jag lever då, skall jag ta upp dom och låta dom ingå i min sista utställning. Jag har tjugo år på mig att göra nya bilder. Det känns bra och jag minns Christer Strömholms visdomsord: Brådska skymmer sikten.

Jag ligger och pratar med min fru en natt. Hur skulle man göra om man bara hade ett år kvar att leva? Skulle man sätta fart, eller? Hon skulle försöka skriva något bra, leva i nuet med barnen och arbetet. Däremot skulle hon inte resa bort utan koncentrera sig på att försöka få det skrivet som hon vill ha sagt.
Själv skulle jag organisera den stora ultimata boken med mina bilder och texter så det finns något att ta hand om efter jag gått bort. Jag skulle organisera det hela för att undgå en massa  smaklösheter och pinsamheter. Det märkliga är dock vilken bra pådrivare döden är. Bara tanken på att man skall dö får en att skärpa sig, börja fundera på vad som är viktigt i livet. Kanske skulle man tänka på döden oftare, fundera över om man gör rätt bilder, lever rätt och göra sin val efter det? Det leder i alla fall till att jag morgonen efter nattsamtalet kliver upp och sparar ner 300 bilder på cd och går igenom mina texter och sparar dom på en annan cd.
Jag lägger allt i ett kuvert som jag skriver ” efter döden ” på. Nu har jag i alla fall gjort en inbetalning för framtiden och mitt  fotografiska arv.


 Läser en gammal intervju med Frank Horvat och Koudelka. Det är gjort 1987, snart tjugo år sedan och Koudelka talar om att han är rädd för den period i livet som innebär att ”intensiteten ” minskar. Han tror att maximum är kring fyrtioårsåldern.
Jag  håller med honom. En fotograf som lever på gatan, bland folk, som söker och väntar in det maximala uttrycket, har nog sin storhetstid kring de fyrtio. I Koudelkas fall kan man se hur han har mer eller mindre ha slutat fotografera människor. Han går en mer ensam väg, ut i naturen, bland stenblock, halvdöda städer. Det är inte dåligt, men mindre intensivt, mer mediterande fotografi än hans zigenarbilder.
Själv känner jag mig färdig vid femtiosex års ålder. Det lockar inte på samma sätt att gå ut och fotografera. Det lockar  inte heller att publicera sig och göra utställningar. Däremot lockar det att plåta, skriva, skapa bild och poesi bortom muséerna och de stora utställningslokalerna. Jag vill göra smått, obemärkt. Ingen behöver veta att jag tagit bilderna. Det är till och med så att jag skulle föredra det. Jag vill bort från hela svängen med erkännande, publiceringar och kritik.
Mina  bilder kommer i alla fall att leva. Jag vill  bara ta dom och njuta av att jag någon gång per år tar en bra bild, Inget annat tilltalar mig. Andra gör på sitt sätt, men jag förstår inte vitsen med alla fotografiska utbildningar, allt skitsnackande, alla workshops?
Vad skall de här människorna tillföra? Fotografi är världens enklaste  yrke. Det är som att vara författare. Det handlar bara om att  berätta och ha något att berätta.

Börjar morgonen i datorn, läser om Canons nya digitalkamera. Äntligen verkar det ha kommit en kamera som kostar vettiga pengar och är snabb, tålig och ger bra teknisk bildkvalitet.
Klockan är tio på morgonen och det är december. En december utan snö och jag mäter ljuset , 2,8 på 30-del på 400 asa. Vad  säger man? Mörkt, mycket mörkt. Finns det någon mer än jag som har lust att gå och lägga sig igen?
Jag minns skillnaden mot då jag var i Skogsnäs i början av åttiotalet och plåtade. Det var december. Det var kallt, minus tjugo och mer ibland, men det var vackert och snön lyste upp tillvaron. Alla Europas städer är helveteshål på  vintern. Möjligtvis Malaga och Aten kan accepteras? Jag drömmer mig tillbaka till Skogsnäs, där jag åkte hästskjuts på snöiga skogsvägar med barnen.

Journalisten Stefan skulle göra intervju när vi åkte på vintersläden. Han tog upp sin dyra bandspelare och lät folk snacka i micken medan vi forsade fram mellan snödrivorna. Det kunde bli fantastiskt, men det var för kallt. Batterierna kollapsade och då han spelade upp bandet  lät det som en grymtande nyväckt björn. Allt i slowmotion. Själv hade jag två kameror. En som jag alltid lämnade utanför huset. En annan som låg inomhus för att slippa all kondens som blev då jag gick in i huset. Skogsnäs var en fantastisk tid. Jag tyckte om människorna, all denna gästvänlighet och värme.
Dom hade tid för andra människor och deras arbete med sargade ungdomar talar för sig självt. Jag har alltid haft  platser i livet jag älskat. När jag var liten var det hockeybanan, slalombacken eller skidspåren i skogen.
Idag är det Nytorget och kafeérna runt omkring, den grekiska ön Naxos och min balkong.
Jag är en människa som återvänder, hela min arbetsfilosofi går ut på det. Jag är ensam i livet och varje resa och varje stopp måste organiseras  så jag upplever hemkänsla. Mina labb, min lägenhet, mitt cafe. Alla ställen jag stannar  på måste kännas som mitt vardagsrum.
Koudelka är en  fotograf som också återvänder. I många år har han get sig ut på vägarna, åkt samma runda, återvänt till platser där han känt den rätta energin, en plats att fotografera på.
Tunbjörk är en projektfotograf som pallar att vistas i de värsta miljöerna och göra fantastiska bilder. Hans kontorsbilder eller bilderna  från olika storköpmarknader är bilder som jag aldrig  skulle kunna ta eftersom jag skulle bli galen av tristessen. Tunbjörk bara manglar på mellan  varuvagnarna. Själv plåtar jag hellre i Irak än åker till Ikea.

Lena Granefeldt dokumenterar  sin syster som blivit elallergisk. Jag känner en hel del som har problem med det  elektroniska. Det är ett problem som växer, framförallt i takt med att vi sitter allt mer framför datorerna, mobilerna, skanners.
Vi får se vart det tar vägen. Den unga manliga generationen, är den mest blåsta, odugligaste manliga generation som någonsin fostrats. Dom lever framför datorn, saknar  fysik och blir helt blåsta i huvet av all skit dom spelar. Det skall bli intressant att se vad det blir för dokumentationer när dom växer upp?

En vecka före jul ger jag upp, går till doktorn och magnetröntgar mitt högra knä. Jag har en svag aning om att det börjar bli utslitet. Bakom knäskålen är det inte som det skall. Det ger mig huvudbry, ser mig själv sitta i rullstol om fem, tio år.
Det är så här det är att bli gammal, tänker jag. Och fort går det. För ett år sedan var mitt knä helt okej och nu har det  blivit skit. Hur skall det gå med skidfotograferandet? Skall jag lägga av? Vilka är alternativen? Jag börjar omedelbart fundera i banor på resefotografi  i varma länder? Istället för att deppa ihop ser jag nya möjligheter. Och rullstol?  Jag får byta lägenhet, flytta ner på bottenvåningen, få egen trädgård. Allt känns plötsligt spännande bara för att jag fått problem med ett knä.
- Det löser sig, säger min fru. Du behöver ju inte  ladda på som om du var Herman Maier hela tiden då du åker skidor. Då kan du säkert åka i tio år till.
- Vad är det här, tänker jag? Skall jag behöva åka skidor i tio år till? Jag hade ju precis börja tänka sköna tankar om att befinna mig i varmare länder hela vintern. Skall jag nu tillbaka till det här förbannade slitet på skidor, isiga pister och hopplösa  fjällorter?
Jag går och lägger mig, några visdomar  rikare. Den kanske viktigaste är att om fantasin finns, löser man det mesta. Det finns alltid en framtid.


Min son går till skolan. Klockan är precis 0800. Det är mörkt ute, tre dagar före julafton. Jag har köpt julklapparna. Allt är klart. Funderar över vilken lycka det är att ha barn och hur många manliga fotografvänner som är bra pappor. Fortfarande delar inte män och kvinnor lika på  barnuppfostran, men det kommer allt mer. Jag skulle vilja säga at det kommer i rekordfart. Att vara frilans och ha barn är den ultimata kombinationen. Att kunna vara flexibel, stanna hemma, arbeta hemma om det behövs. Jag behöver bara tänka tillbaka till femtio, eller sextiotalet, så inser man hur mycket det gått framåt med jämlikheten i barnuppfostrandet.
Jag tänker ibland på många  av mina fotografiska hjältar som gav sig ut i världen, lämnade sina barn hemma. Jag tänker inte fördöma dom, det var en annan tid, andra krav, men vad dom har missat med sina barn. Å andra sidan kräver barn  kontinuitet, en slags ordning och det är vad som känns kvävande ibland. Har man tur kan man ta igen det senare i livet  men då är det ju barnbarnen man vill se och uppleva?
Jag har flera pärmar med negativ på barnen och en dag skall jag göra  en barnbok tillsammans  med dom. När jag själv växte upp fanns det kanske femton bilder på mig att  titta på. Mina  barn får en bank med bilder, varje steg i deras uppväxt finns dokumenterat.
Själv skall jag skriva en bok för mina barn om mitt liv, så dom vet min historia och så dom också får veta hur jag upplevde deras barndom.                                                        

Läser en artikel i DN om folk som bor i norra Sverige och inte har ljus på flera månader. Vad gör en fotograf där uppe? Emigrerar? På en annan sida i tidningen ser jag en fruktansvärd bild. Tre valarbetare blir utsläpade ur en bil i Irak och grymt avrättade. Det är en av de värsta bilder jag sett i hela mitt liv. Den är så grym att det är helt sjukt, samtidigt gör bilden mig helt förtvivlad även från andra perspektiv. Det är en krigsbild, en bildbyråbild och sådana är bilder används hur som helst, i vilka syften som helst. Här skildrar det hur några  människor avrättat några män som jobbar för att ha val i Irak. Men det är också lätt att läsa den som att muslimer är galna, våldsverkare. Alla muslimer är galna, alla muslimer är störda, religiösa. Muslimerna håller på att komma upp i judarnas klass vad det gäller att vara illa omtyckta. 

Den nya världsordningen går ut på att skilja muslimerna från de andra. Det är hemskt och det begränsar världen. Vilken  europé vill resa till ett arabland längre?
Jag minns själv då jag reste omkring i krigshärdar som Libanon, Israel, Baskien, Sydafrika. Hur ofta träffade jag inte fotografer och filmare som levde på att sälja en bild eller en filmsnutt på tio sekunder till nyhetsbolag. Hur skall man kunna kontrollera sitt arbete då? Hur kontrollerar AP-fotograferna sitt arbete? Hur vet dom att rätt saker blir sagda till deras bilder? Den simpla sanningen är att det vet dom inte och bilderna används också hur som helst. Vad som är sant och falskt i en bild får vi aldrig  veta. Det avgör redaktörerna  som publicerar den. Nu finns det fotografer som tar ställning i sitt arbete. Eugene Smiths krigsbilder är ett genuint nej tack till krig. Han fick själv betala ett högt pris, med svåra käkskador och livslångt knarkberoende. Don Maccullin är en annan fotograf vars bilder är ett stenhårt ställningstagande mot krig. Han hade en klar ide om varför han fotograferade och med tiden blev  han också bojkottad  på krigsskådeplatserna. Han hade helt enkelt för kritiskt öga. James Nachtwey är en annan krigsfotograf vars bilder bär den sociala patos som gör att man på något vis förstår varför bilderna är tagna. Han ser sig som ett vittne till vansinnet och har liksom  DonMaccullin betalt ett högt personligt pris. Han har blivit allvarlig skadad många gånger. Senast 2003 var har riktigt illa ute då en handgranat kastades in i hans bil och han höll på  att stryka med . Troligtvis kommer han en dag att dö på slagfältet för han verkar inte vilja lägga av som både Maccullin och Smith gjorde. Smith  gick ju över till att beskriva sociala  skeenden i samhället, medan Maccullin sökte en slags meditation genom att fotografera i Indien och i skogarna kring sitt hus utanför London. Den patos och det ställningstagande de här fotograferna visat är ovanligt. Det gör deras bilder tydliga. Man kan gott säga att dom skiter i objektiviteten och tar ställning för något genom sina bilder.


På juldagen drar jag mig nedför backen. Precis på samma sätt som förra året. Medan jag går den korta vägen till Nytorget, några kvarter, hinner jag gå igenom läget från förra året. Det är precis samma värdelösa skitväder som det alltid verkar  vara i Stockholm före jul.  I ett fönster hänger en lapp där det står ” Killar, ni som planerar att råna vår lokal, ni blir fotograferade och allt av värde är borttaget”. En sådan skylt väcker utan tvekan ett visst intresse. Jag tar en bild på skylten. Efter jag gjort det så slår det mig att jag säkert blev filmad och nu är jag misstänkt som rånare, eller ?
Jag halkar vidare nedför backen. Det är helt folktomt. De enda som kommer och kutar är Ulla Montan o hennes man. Dom är på träningsrunda och det är vackert att se hur  dom springer ikapp.
Själv haltar jag vidare. Jag har ont i ett knä. Det är en sak som har skett. Är det ålder som tar ut sin rätt? Troligtvis, och jag käkar vidriga  inflammationstabletter som får mig att bli spyfärdig. På arbetsfronten  har inte skett så mycket. Jag har genomfört vad jag planerat och jobbat med i flera år, men precis innan jag kommer till Nytorget slår det mig att jag skall göra en stor Stockholmsutställning med gamla och nya bilder.
Jag vet inte varifrån iden kommer, men den finns bara  där och samtidigt bestämmer jag mig för att tillbringa nästa vinter i Kambodja, plåta och skriva i huvudstaden. Allt  det här bestämmer jag mig för på den korta vägen ner till Nytorget.

                                                         
Köper tidningen Foto. Vet inte riktigt varför jag gör det? Det är trots allt en av de få tidningarna i Sverige som visar fotografi. Tyvärr visar Foto ganska enahanda fotografi, men det går att  hitta pärlor. Jag ser på japanen Kenro Izus bilder. Dom är tagna med en helvetisk maskin, negativen är i bladform och på 14 x 20 tum. Inte nog med det. Izus har fått Kodak att specialtillverka film åt honom, under förutsättning att han köper film för 80 000 kr åt gången. Och det slutar inte där. Han gör sina papper själv, platinabestryker kopieringspapperen. Han gör givetvis kontakter, i format omkring 30/ 40 cm. Jag tror ingen bild i tidningen är över 13/18 centimeter, snarast mindre. IZUS har alltså levererat bilder som är större än det man trycker och i trycket ser man tidningsrastret. Bilderna föreställer det som sådana här fotografer brukar fotografera, vackra miljöer, berg och klippformationer. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta? Jag kan tänka mig att kopiorna blir  snygga i original, men vilket helvetes jobb för att göra lite bilder. Och vilka kostnader? Och vilken lidelse? Någonstans känner jag mig avundsjuk. Troligtvis tjänar han fett med stålar också på det här vansinnigheterna?

Klockan är halv ett, några dagar före nyår. Jag har plockat fram en massa negativ jag skall kopiera  till en framtida stor Sockholmsutställning. Det blir nog uppåt en hundrafemtio bilder. Jag kopierar dom på fiberpapper. Det är en månads arbete nästa höst.
Jag arbetar efter årstiderna. Maximal skönhet, njutning är vad som gäller. När det börjar regna till hösten, är det dags för mörkrummet, tystnaden och utställningsbilderna.

Jag besöker mitt reservmörkrum i källaren hos en kompis i Enskede. Jag tycker det blir för dyrt att betala 1500 kr i månaden för ett mörkrum så jag hyr in mig i korta perioder då jag skall labba ordentligt. Tiden mellan den  seriösa  kopieringen tillbringar jag i min kompis källare. Jag har sett bilder från den kände Lifefotografen Eugene Smiths mörkrum. En fantastisk röra, kändes som ett drömlandskap med bilder, burkar, lådor. Otroligt kreativt, inte blir det sämre av att Smith menade att lite tobaksrök gjorde kopiorna perfekta. Den svenske fotograf som kommit Smith närmast är väl Per Adolphson. Hans mörkrum är nästan i samma klass som Smiths  kreativa röra.
Mitt mörkrum platsar också. Jag håller till i den kombinerade snickarboden och tvättstugan. Ibland kan jag inte se förstoringsapparaten bland alla tvätthögar.  Och på arbetsbänken ligger borrmaskinerna, hammare, lite lim. Det är bara att ta ett stadigt tag, flytta lite tvätt, driva maskinparken en meter till vänster så jag får upp skålarna, mörklägga fönstren, tända de röda lyktorna och köra igång. Mitt labb kan  heller inte användas alla dagar. När solen lyser för starkt lyckas jag  inte mörklägga tillräcklig. Då får jag ge upp och åka hem. När jag skall labba  hoppas jag alltid på regn och rusk, lite tvätt och inte alltför avancerade snickeriprojekt i källaren.

Det går ändå hyfsat. Roligare än att göra bilderna på datorn och tänk så många stora fotografer som gjort sina bilder i köket på nätterna? Christer Strömholm påstår att han sköljde sina filmer i toaletten  på hotellrummen i Paris. Det var inte så noga, men så fick de filmerna också konstiga svarta prickar med tiden.  

                                                                   
Jag träffar Åsa Franck i Berlin. Hon bor sedan många år i Berlin. Vi träffades första gången i slutet av sjuttiotalet. Jag vet inte hur det gick till. Det enda jag minns med säkerhet var att hon hade en läderväska, rökte starka cigg och diskuterade hetsigt. Det gör hon nu också, då vi sitter i henne  trånga kök i Prenzlauerberg i Berlin. Vi talar om Afrika. Åsa blir så upphetsad så vi får byta ämne men snart är hon lika upphetsad i det nya ämnet också. Åsa visar mig sina senaste bilder. Färgbilder från klubbar i Berlin. Folktomma, öde bilder. Det har hon hållit på med ganska länge. Jag undrar mest hur hon klarar sig ekonomiskt. Hon gör ett jobb då och då, säger hon.

På natten går vi ut på en favoritkorg i närheten. Hon är sig lik från förr. Jag blir allt mer övertygad om att vi människor är oss lika genom livet. Vi blir äldre, tyngre, mer slitna, men inte förändrar vi oss speciellt mycket. Om några veckor skall hon åka till Syrien och plåta något jag inte fattar ett dugg av. Det är också typiskt henne. Hon gör  grejer jag inte förstår mig på, men det är väl därför hon är Åsa?
Några månader senare hjälper jag henne att flytta grejer ur hennes Stockholmslägenhet. Hon skänker en dubbelsäng till mig. Det slår  mig att första gången jag träffade henne höll jag på att snickra ihop en dubbelsäng. Nu får jag en dubbelsäng gratis. Hon har alltid varit generös och när jag frågar om hur det gick med  det nya projektet får jag något kryptiskt  till svar. Jo, men hon skall snart  åka iväg igen. När jag frågar var hon skall bo, får jag också något kryptiskt  svar. Jag nöjer mig med det, släpar hem sängen och sover där tills vi träffs nästa gång,
   
H sitter på mitt favoritkafe en morgon. Det är väl inte så underligt. Han bor runt hörnet. Han ser trött och lite utmärglad ut. Jag har hört ryktesvägen att han  drabbats av cancer, dödlig sådan. Vi har haft våra duster ihop, men också bra tider. På 80-talet delade vi labb ihop. Det var beläget på Högalidsgatan. Det var väl ingen lycklig period. Han ställde krav på andra som han själv aldrig levde upp till. Speciellt det här med hyran var ett evigt trätoämne. Jag flyttade i alla fall till ett eget labb. Vi har båda suttit i styrelsen och varit ordföranden  för Mira  bildarkiv. Han har hjälpt mig en del och det gör att jag förlåter honom för våra duster. När han sitter på kafet den här morgonen med döden i hälarna känns det futtigt att tjafsa om gamla oförätter. Det känns som vi outtalat förlåter varandra för det dåliga och minns det goda vi haft ihop. I alla fall hoppas jag att han också  känner det så ?
   

Naturkatastrofen i Thailand slår ut allt annat. Det är för sorgligt, men jag känner också att jag skulle vilja vara där och plåta och försöka hjälpa till. På något konstigt vis märker man människans storhet vid sådana är katastrofer. Alla kämpar för det personliga och gemensamma. Det är lätt att förstå varför människan är den starkaste djuret på jorden. Vi har förmågan att känna empati  och arbeta tillsammans. Efter två, tre dygn med nyheter mättas jag, börjar känna ett visst trötthet över journalisterna som matar oss med samma hysteri . I tidningarna  publiceras dåliga bilder, nästan alltid utan konstnärlig integritet. Jag längtar efter bilder som beskriver sorgen, eländet, men också människans oändliga storhet och kärlek. Jag hinner knappt skriva det förrän det dyker upp en bild i DN, som är det starkaste och hemskaste jag sett på år och dag. Det som först ser ut som bråte och mjuka stenar indrivna i en bukt är en mängd människor, ryggar och kroppar. Det är en helt otrolig bild och jag tänker hela dagen på bildens ohyggliga innehåll.
Jag ringer mina kompisar i Thailand. Alla har klarat sig. Jag är glad för det, men världen har en kollektiv sorg och på gator och torg tar sig människor samman och försöker ge en skärv till de som förlorat allt. Och någonstans är det där fotograferna skall finnas, för att skildra hoppet, kärleken  och tilltron.

I mitten av januari kommer ljuset plötsligt tillbaka. Gatorna fylls med en ny energi. Jag åker skidor varje dag, försöker fotografera, men det blir för lite bilder, trots att motiven passerar mig hela tiden. Det är för roligt att åka, men jag försöker skärpa mig och ta lite bilder. Jag fokuserar på invandrarkillarna som aldrig sett ett par skidor förr och tjutande flyger nedför backen. Dom är helt galna. Där finns bilder att hämta. Jag ställer mig i backen med kameran beredd. Det första som händer är att jag blir överkörd av en sådan där galning. Han kunde inte bromsa och glider rakt in i mig. Jag letar glasögonen i en halvtimme. Dom har glidit iväg nedför pisten. Mina skidbilder blir alltmer ett skämt.

I natt drömde jag att jag satt på ett podium och skulle svara på hur jag arbetar? Jag svarade ungefär så här: För det första. Det finns ingen plan längre. Jag kan knappt svara på en enda fråga längre, för jag vet inte svaren, och vet inte heller om svaren är det intressanta? Det jag vet är att arbetet börjar med var jag är eller bor. Eftersom jag har barn, och att vara far är min viktigaste uppgift, så arbetar jag där jag bor med mina barn. Jag gör inga beställningsuppdrag utan arbetar med de projekt som finns inom mig. Längtan efter kärlek, faderskapet, kåtheten, min fysiska närmiljö, gatorna, barerna, nätterna, morgnarna, siestan, badkaret. Överallt tänker jag och formulerar mig i dagboksform. Sten läggs till sten, projekten växer fram på samma sätt som ett hus byggs. Det tar två eller tre år att bygga ett projekt med bild och text och få det utgivet eller upphängt som utställning. Alltid två projekt eller tre på gång samtidigt.
Svaren finns i arbetet. Varje svar föder nya frågor. Att färdigställa handlar om ekonomi, publicering, stipendium, ekonomisk överlevnad. Varje period  livet har sina projekt. Äventyret, kvinnorna, kärleken, barnen, tonåren, åldern, döden, staden och landet.
Det handlar om att försöka förstå sin tid, men framför allt sig själv.
Jag arbetar långsamt. Vissa veckor tar jag bara en rulle film, andra inte en bild, sedan kommer perioder då jag tar fler bilder, men jag har aldrig perioder då jag bara är fotograf. Det är alltid så mycket mer: kärlek, barn, skriva, sova, älska, sitta på cafe, drömma. Jag fotograferar då det det finns en bild framför mig. Jag väntar, söker sällan. Ibland finns bilden där och jag reagerar inte.
De otagna  bilderna är betydligt fler än de tagna. Det gör inget. Mitt  liv räknas inte i de tagna bilderna. De otagna  är lika viktiga, lika avgörande. Jag fotograferar för mig själv och för att bli älskad, sedd och ekonomiskt oberoende. Tycker  någon annan om mina bilder blir mitt liv ljust, inte fulländat, men en viss lycka sprider sig i mig.
Det är texten och bilden som är det avgörande. Poesin möter jakten. Meditationen möter aggressiviteten. Mina två sidor. På och av. Mörkt och ljust. Svart och vitt. Färg är omöjligt, kladdigt. Som sagt. Jag har inga svar. Jag vet bara att något pågår. Att jag har en slags kalender där olika saker genomförs. Skidåkning, fotografering, skrivande, kopiering, utställande. Jag arbetar som en bonde, sår, samlar i ladorna och säljer när det är malt och förfinat.

Det finns många fotografer att beundra. Alla dessa som uttrycker något som ligger dom varmt om hjärtat. Det är ett sätt att göra världen bättre. Christer Strömholm, Salgado, Eugene Smith, Bresson, Danny Lyon är mina förebilder. Det finns fler, men man orkar inte söka hela tiden. Det viktigaste är ändå det egna arbetet, de egna tankarna och  erfarenheterna.
Jag har skrivit detta, bäddat om sängen, städat lite, gjort frukost till min son som i sin tur skippade den frukost jag gjort och istället åt upp pannkakorna som var tänkta som lunch och det drev mig tillbaka till punkt noll igen.

Får besök av Petter, en ung fotograf som jag följt genom åren. Han bor numera i Malmö, men vi träffades för några år sedan då han kom till mig och visade bilder. Han har rest till Irland och bott i Dublin och varit en kort sväng i Brighton. Hans bilder är så olika mina. En annan generation, svartare, som en slags krigstillstånd.
Det jag frågar mig är om bilderna representerar fotografens livsinställning eller om det är en sann bild av den tid vi lever i?  Hur jag än vrider på det hela så är det intressant och inspirerande att unga fotografer försöker skildra sin samtid. Det enda jag inte fattar är att inte fler gör det?  

Jag åker till backen för att plåta skidåkning. Stannar en stund med jibbarna, de unga killarna och tjejerna som hoppar och leker i backen. De hoppar och svänger och skrattar  tillsammans. Det står en kille vid stupet med en liten filmkamera. Han filmar varje hopp och sedan samlas man för att kolla i monitorn. Är det den nya fotografin? Jag undrar om jag själv skulle stå där med en filmkamera om jag var i den åldern? Hade jag sysslat med stillbild överhuvudtaget ? Det jag ser är att allt fler filmar istället för att göra stillbilder. De som vill syssla med stillbilder har ingen ljus framtid. Jag tror fortfarande att den som sysslar med att skildra sitt liv och sin samtid på ett konstnärligt sätt har bäst förutsättningar för att kunna leva på sina bilder.

Precis innan jag skall dra iväg till Åre för att plåta kollar jag mejlen en sista  gång. Jag har fått ett meddelande från ett stort museum  Norrland. Det är ett koncist  och kort meddelande: Vi har fullt hela 2005, men du ligger i pärmen med prioriteringar.
Jag känner den här vanmakten som gör att jag vill ge upp som frilansare. För mer än ett år sedan kontaktade jag museet med mitt nya projekt och då sa dom att i början av 2005 skulle det nog fungera att ställa ut. Visst, pyttsan. En samling skitsnackare. Det finns bara en sak som gäller och det är skrivna kontrakt. Det som retar mig mest är att museet troligtvis strukit mig för någon skitutställning som En dag i Sverige, eller   ännu värre: Instabilt.
Det är bara att bita ihop och köra vidare. Jag  kanske skulle skaffa mig ett enkelt kvartsjobb, en dag eller två i veckan, för att dra in pengar och skita i museivärlden? På väg upp till Åre kollar jag i Friluftsliv där jag gjort ett jobb om Anja Persson. När jag sa vad jag ville ha för jobbet tyckte dom det var dyrt och jag fick sänka till hälften. Jag skrev texten och gjorde  bilderna. I tidningen blev det fem sidor och jag inser att jag sålde mig för billigt.

Jag  har varit yrkesfotograf i trettiofem år och aldrig sett det som ett jobb, mer som ett sätt att leva. Nu står det still, vet ej hur jag skall utvecklas, känner mig nästan färdigutvecklad? Det känns hemskt att säga så, men jag vet inte riktigt vad jag skall lära inom fotografin? Jag gör mina kopior som jag vill att dom skall se ut. Jag vet precis hur jag skall fotografera för att jag skall få de bilder jag vill ha. Nu handlar det återigen om att leva så som jag vill för att komma åt att göra de bilder jag vill göra.
När jag ligger i sängen och tar siesta ringer Petter, den unge fotografen med de trashiga bilderna från Dublin, Malmö och Prag. Han har visat dom för Etc, som gör en ny tidning. Dom vill publicera bilderna. Det är bara ett problem. Det finns inga pengar och istället för pengar erbjuder sig Etc att köra bilderna på deras hemsida som har uppåt  hundra tusen besökare enligt redaktören. Petter vill ha ett råd? Vad skulle det vara ? Att det här är normalläget?


Min kompis Monika skall söka sommarjobb på de olika kvälls och morgontidningarna.
- Skall du verkligen söka på Expressen och AB också, säger jag? Dom sysslar ju bara med  idioti hela tiden. Ibland kan jag få en uppfattning om att dom försöker göra oss mer korkade än vi är?
- Nej, men det är bra för mig. Jag kan få nya kontakter och behöver tjäna mer pengar.
Det här snacket har jag hört sedan jag började som fotograf på sjuttiotalet. Att det är bra med kontakter, att man skall utvecklas. Vad är det för bra med en kontakt på en tidning som man varken läser eller respekterar, till och med avskyr? Är det inte bättre att lägga sitt krut på sin egen fotografi eller någonstans där man kan göra något som man kan känna sig stolt över ?

Det är dom små grejerna som gör det. I flera veckor har jag haft svårt att göra något, men en dag går jag förbi en affär med väskor. Hittar en kameraväska där leican o Nikonkameran går ned perfekt. Den sitter som gjuten på axeln. Plötsligt blir det lätt att ta bilder. Jag träffar min grekiske vän Vassilis. Han är fotograf i Grekland, fick sina kykladiska bilder publicerade i en tysk resetidning på 80-talet. Efter det har det inte hänt så mycket. Hans karismatiske morsa tvingar honom att sitta i deras souvenirbutik hela somrarna på ön Naxos. Nu har Vassilis smalnat av och haltar en aning. Han berättar att morsan dött i en trafikolycka och han haltar för att han fått menisken sönderslagen i en fight i Berlin.
- This is my bad year, säger han. First my mother, and then the fight.
Jag vet inte om jag tror honom? Han har alltid klagat over att han måste sitta i souvenirbutiken  halva året istället för att plåta. Och morsan var ju ett  plågoris av Guds nåde. Det här är kanske hans goda år?

När jag tittar på den unge fotografen Petters bilder funderar jag över vad jag själv gjorde i den åldern, 24 år? 1973? Då hade jag tagit studenten, gjort lumpen som kustjägare, börjat studera ekonomi i Uppsala, rest ner till Stockholm, gått längs Hornsgatan och gått in på en fotoaffär, sett en Nikon F utan ljusmätare som jag köpte.
Det var då jag tog beslutet att bli fotograf på allvar. Jag tog tåget tillbaka till Uppsala, försökte ljudisolera kameran med blommig tejp. Det var hippietider och min kamera blev blommig och något tystare. På nätterna gjorde jag bilder i badrummet, på dagarna studerade jag ekonomi och psykologi. 1972 flyttade jag ner till Lund med min blommiga kamera, fortsatte mina studier, som alltmer anpassades efter min framtida karriär som  fotograf. Drama, teater, film blev den  slutliga ämnesinriktningen efter att ha sökt mig omkring i juridiken, psykologin och sociologin.

När jag var 24,  bildade vi Grupp Fem, en bildgrupp. Efter det var jag professionell fotograf. Jag kunde inte mycket, men jag hade inriktningen klar för mig. När jag vacklar i mitt arbete försöker jag minnas och återskapa den här frenesin och intensiteten jag hade inom mig.
Det brann i mig hela tiden, en slags blandning av kåthet, äventyrslust, rädsla, rent av skräck och djävlar anamma. Det var ett stålbad där allting var nytt och spännande. Det viktigaste var äventyret, kvinnorna, mötena och bilderna. Det var en fantastisk känsla som jag inte alltid orkar med längre, men en känsla som då gjorde allt möjligt.

Jag hade aldrig några tankar på utställningar, böcker, utan allt gick hand i mun. Det föddes nytt hela tiden och allt fick anpassas efter det rådande ekonomiska läget. Inga pengar, få och små bilder. Mer pengar, fler filmer och fler bilder. Jag vakade på nätterna, var fotolärare och gjorde ibland ett fotojobb. Eftersom jag hatade att göra fotojobb, och ännu mer att vara fotolärare, så var jag tvungen att överleva på sjukhusvaken  och mina egna projekt.
Petter är i samma läge, lever fattigt, men producerar hela tiden i det lilla, efter vad han har råd med. En kortfilm till tv, en utställning, en resa,, Det växer fram något som är av värde, en bild av hans liv och hans samtid, berättad inifrån. Det är för mig fotografins innersta och viktigaste väsen: Berättandet.

Vartannat år går jag till tandläkaren. Man förstår inte varför en tandutdragning och lite lagande kostar tre tusen kronor? Efter tandläkarens ripp-off går jag på cafe, hittar en ny Nöjesguiden. Dom har haft sin årliga utdelning av bästa cafe, bar, film, krog. Alla konstarter är med, dans, film, konst, musik, men inte fotografi. Hela blaskan är fylld med bilder, men fotografi räknas inte. Jag är den ende fotograf som fått priset och när jag fick det slog det mig att dom aldrig publicerat en enda bild av mig.
Jag slår up DN några dagar senare. JH Engström skall ställa  ut på Hasselblads. Han gör en egen grej, till skillnad från de flesta. Han är dessutom nominerad till ett stort tyskt fotobokspris på 250 000 kr. Hoppas han får det så jag slipper bekymra mig om hans ekonomi ett år.  

Jag blir inbjuden av Joakim Strömholm att vara med på en auktion för Asien. Den skall gå av stapeln på Kulturhuset och mer än hundra fotografer skänker sina bilder. Vi bestämmer att träffas på Fendo, Christer Strömholms gamla labb, där nu Joakim klipper film och förvarar en del av Christers bilder.

Lokalen är sig lik. Christers säng står fortfarande under trappan och ger  mig en minnesbild över hur pass tufft han hade det ekonomiskt långt upp i sextioårsåldern. Det var först efter utställningen på Moderna och efter han fått konstnärsstipendiet som han började få en dräglig ekonomi. Ett typexempel är byråkraterna i Skåne som tyckte han var hobbyfotograf och inte skulle få göra avdrag för sin verksamhet i deklarationen. Då hade han ändå fått Hasselbladspriset och var internationellt erkänd.

Joakim är i den åldern då Christer återvände till Stockholm från Paris och strax senare skulle få sin hjärnblödning. Tiden spelas upp för mig. Jag vet inte om det är riktigt bra? Det känns som om jag måste sätta fart på allvar med mitt arbete. Joakim ger mig några lappar  där Christer  skrivit ”Kloka Ord” och där han använt ett uttalande jag gjort.

Vi går runt i lokalerna, två rum, varav det ena är labb, som inte används som det längre. Jag säger till Joakim att nu lägger jag av med det analoga. Mest för att det känns inte välkommet längre, blir för krångligt, och dyrt at hålla eget labb. Fast jag gör det med sorg i hjärtat. När jag går i Christers gamla labb och minns Christers röst slår de mig vilka minnen Christer lämnar efter sig. Överallt bilder, lokaler, historier, flickvänner.
En människa som Christer dör aldrig. Jag får en svag känsla av att jag borde skaffa mig en arbetslokal som är mitt eget galleri, där mina bilder och andras hänger på väggarna. Där jag arbetar med bild, där det finns en kaffemaskin, där vi föder idéer. En kombinerad utställnings och ideverkstad som sköts och styrs av mig själv. Jag skulle vilja ha lokalen nere vid Nytorget, och samtidigt starta upp en hemsida som är interaktiv, med dagbok, bilder och bildförsäljning.

Hamnar på en bokhandel i City, bläddrar i en fransk fototidning. Stort reportage om den nu döde Cartier Bresson och hans museum. Tidningen är fylld  med bilder av och på Cartier Bresson. Det som slår mig är hans kameraväskor. Små ärtburkar han bär under armhålan.  Iklädd kavaj och slips drar han  runt världen och tar de mest fantastiska bilder och de gånger han använder kameraväska är det dessa små läderhöljen. Det är underbart att se hur lite det behövs för att skapa de bästa bilderna. Enkelheten talar för sig själv. Det jag funderar mest på är slipsen. Kanske är det dags att börja med slips om jag skall uppnå de riktiga fotografiska  höjderna?

Det är första dagen i februari, sitter och tittar på Anton Corbijns hemsida. Jag tycker han är en makalös fotograf. Trots att han sysslar mycket med kändiseri, så känns det som han inte gör det? Som om han fortfarande är alldeles äkta. När jag ser hans bilder minns jag när jag mötte honom på flygplatsen i Amsterdam. Jag med en axelväska som bagage och han med en liten väska på hjul där han förvarade sin Hasselbladare.
Corbijn är en enkel man som tjänar enorma pengar. När jag ser på hans hemsida upptäcker jag böcker han gjort som ingen talar om här hemma. Dom blir inte ens recenserade eller  omnämnda i fotoskrifterna.


JH ringer mig på  morgonen för en kopp kaffe. Jag är för trött, skjuter det till nästa morgon. Undrar om jag var lika trött i 25 årsåldern som nu, 30 år senare? Troligtvis. Trötthet o rädslor hänger ihop, är man rädd blir man trött . När jag var tjugofem var jag alltid rädd även om jag gjorde allting, så jag var nog trött hela tiden. Idag är jag inte lika rädd men lika trött som då. Jag vet inte vad det skall anses som? Utveckling?

Åker ut till Moderna och kollar i shopen efter fotoböcker. Köper Robert Franks Storyline, som verkar vara  en katalog över hans utställning i London. Den är förseglad i plast och jag köper den osedd. Tyvärr blir jag besviken då jag sätter mig på cafeet för att kolla i den. Frank var betydelsefull då han kom i Cartier Bressons kölvatten. Han var en slags skitig och nödvändig motsats till Bressons eleganta gatufotografi.  Franks polaroider faller mig inte alls på läppen. Mystifierande strunt skulle jag vilja säga, men med Frank så överskuggas  hans konst av känslan att han förlorat sina båda barn i knark och olyckor. Det är ett fruktansvärt öde och det lägger sig över och i alla hans bilder.

Ser en liten förhandsvisning av film om Anders Petersen. Det är en sorglig film om vår bäste fotograf. Filmen handlar så mycket om Anders oförmåga  att leva som han lär. Det är en man, som dricker och röker för mycket, som känner sig ensam. När jag sett klar filmen känner jag mig orolig för Anders hälsa, får en känsla av att nu går han snart av eller blir allvarligt sjuk?
Det slår mig att nästan alla filmer jag sett om manliga konstnärer, i slutskedet av deras liv, har varit filmer om trasiga män. Joakim Strömholms film om sin åldrade far var en tung upplevelse om en ensam man.
Jag minns filmen om konstnären Bengt Lindström, som jag träffade en del i min ungdom, I filmen var han gammal, alkad, och anfrätt på alla vis.
Det var smärtsamt att se honom och minnas mina ungdomsår då han var en hjälte med sin konst, sin svarta Cadillac och sitt privata flygplan. Å andra sidan. Hur många människor kan man göra lyckliga filmer om? Inte är det många.


Jag tar helt slut i backen när jag är ute och fotograferar. Jag får släpa mig själv till bilen, orkar knappt köra hem. Det är svårt att förnya sig och inte blir det bättre av att läsa det röda kuvertet om pensionen som ligger på hallmattan. När jag blir sjuttio får jag 8500 kr före skatt. Jag kommer alltså inte ens att kunna betala hyran för min tvåa. Det blir till att bita ihop. En digitalkamera är ett måste och genomslag som stor konstnär( tjäna pengar) likaså. Jag funderar över om jag kan göra något med min pensionsförsäkring, men jag har aldrig råd att betala mer än tre, fyra hundra i månaden. Min moster drev ett fik i många år, tjänade aldrig några pengar, jobbade stenhårt och fick självklart en usel pension. Orättvisorna består hela livet.

Min kompis i Göteborg håller på att gå  under ekonomiskt, får ett jobb och då han skall skriva ut bilderna tar bläcket slut. Han har inte råd att köpa en bläckpatron för fyrahundra kronor. Han pantar en Hasselbladare, köper bläck, skriver ut tjugofem bilder och fakturerar för trettio tusen.
 Jobb kan vara ett helvete. Jag vet inte hur många jobb jag gjort utan att ha pengar att köpa film till dom. Oftast löser det sig. Man får avvända huvudet, men ibland går det för långt. En stor finsk tidning ringde en gång till mig och ville att jag  skulle plåta Björn Borg på tennisstadion. Jag plåtade Björn Borg, gjorde kopiorna och gick till posten.
- Behöver jag skicka dom express? Dom skall vara i Finland om fyra dagar.
- Inga problem, sa tanten i luckan. Det tar två dagar med vanlig post.
Jag skickade bilderna med vanlig post eftersom det portot var billigare. Varje krona var viktig vid den tiden  i min karriär.
Fyra dagar senare ringer telefonen sent på kvällen. Det är en finlandssvensk röst.
- Är det Micke Berg?
Jag fattar direkt att bilderna inte kommit fram i tid.
- Nej, jag är hans brorsa. Han är borta, kommer hem i morgon, svarade jag
- Då ringer jag i morgon, sa finnen och slängde på luren.
Dagen efter ringde han igen. Samma visa. Jag hade inte dykt upp.
På kvällen ringer det återigen och jag svarade.
- Micke Berg.
- Din djävel, hörde jag på andra sidan. Det var du hela tiden? Bilderna har inte kommit fram, du skall få betalt  men vi vill aldrig se dig något mer på den här tidningen.
Han slängde luren i örat på mig, och jag skämdes som en hund. Kan man be om ursäkt i efterskott?

På El Mundo är det som vanlig. Folk super långsamt men säkert ihjäl sig. Själv sitter jag i ett hörn och lyssnar på bra jazz ,samtidigt som jag kollar i fotoböcker. Ägaren till El Mundo verkar vara kompis med Max Ströms förlag. Jag kollar i Jeppe Wikströms Stockholmsbok.
Mest poseringar och telekompositioner. Går vidare till Hammarskölds bok om gravar. Jag stönar över hur uselt de flesta bilderna är tagna. Inte ett uns av gestaltning i en enda bild. Det är en tjock bok och troligtvis har den kommit ut för att en känd människa skrivit texten?
JH o jag sitter och pratar med två underbara kvinnor. Den ena säger att hon tror det var lättare förr. Både JH och jag opponerar oss mot den myten. Varför var det lättare förr? Det kommer alltid att vara lika svårt om man vill göra sin egen grej. Det är ingen skillnad på att vara hjärnkirurg eller långtradarchaffis. Försök backa in ett dubbelsläp i en trång tunnel. Det är lika krångligt eller enkelt som att lappa ihop hjärnan på någon.
Allt man gör, som man gör på allvar, är svårt. Att man däremot inte  upplever det som svårt beror på att man älskar att göra det, och då försvinner svårigheterna. Kvar blir  glädjen och entusiasmen. De är därför jag alltid säger till unga fotografer som frågar hur man gör en utställning? Tänk inte så mycket, sätt igång o gör kopiorna och när du har gjort kopiorna, leta en lokal. Allt löser sig om man tar saker i rätt ordning. Att bygga slott utan grund är som bekant omöjligt. Var sak har sin tid.

Jag satt på Nytorget. Solen sken, bakom mig satt en kvinna, som jag var intresserad av. Solen lyste skarp, skulpterade hennes öppna bröst i sidoljuset.
- Jobbar du aldrig, sa hon?
Jag kände mig irriterad. Hur ofta har jag inte hört detta? Jobbar du inte?
- Vad tror du jag gör just  nu, svarade jag?
- Det ser ut som  du sitter i solen och har det skönt, sa hon.
- Du vänta, sa jag. Så här ligger det till. Jag arbetar alltid, från det jag vaknar till jag lägger mig. Det är därför jag tar siesta på dagarna,  för jag  måste bryta av tankeflödet. När jag går och fikar jobbar mitt öga.
- Jag fotograferar människor, jag är där människor är. Det ser slött ut, men det är ett helvetes arbete att ständigt  avläsa rummet, parken och människorna. En vanlig människa fikar till 99 procent då hon fikar. Jag fikar till fem procent och bevakar till 95 procent. Det gäller hela dagarna. Varje steg är ett steg i en arbetsprocess.
Hon såg lite förundrad ut över min utläggning. Hon kanske skulle prova själv att leva på sina egna idéer istället för att skriva töntiga reklamtexter?  

Inte ens mina barn fattar hur jag arbetar? Min son menade att hans mamma jobbade på samma sätt som mig då hon gick hemma ett år och var sjukskriven och utbränd.
Det är som Italienreportaget jag gjorde i förra månaden. Hade någon från DN gjort det, hade det varit jobb. När jag gör det är det semester. Folk frågar mig: Hur var semestern då?
Det irriterar mig på något underligt vis?

Jag hamnar ofta i samtal med unga människor. Kanske för att jag är ute så ofta, kanske för att jag tycker om att se deras skönhet, lyssna på dom, bli inspirerad av deras drömmar. Härmkvällen träffade jag en ung, mycket smal kvinna på ett nattcafe. Det första jag tänkte var att hon borde äta lite mer.
Efter  ett tag visade det sig att hon visste vem jag var. Att hon inte bara pratade med mig av en händelse. Hon ville något också. Veta hur man gör då man ger ut böcker?
- Jag skriver, sa hon. Jag har skrivit en del noveller som jag vill få ut. Vet du hur man gör?
- Det är enkelt, sa jag. Om det inte är några bilder kopierar du bara upp texten i tio exemplar och skickar den samtidigt till tio förlag. Får du nobben på alla tio kan du ge ut den själv
Hon såg skeptiskt på mig.
- Fungerar det?
- Ja, det fungerar, och skulle det inte fungera så har du i alla fall gjort ett ärligt försök. Du har en bok i näven som kan användas som visitkort och presentation av dig själv.
Hon satt kvar ett tag. Jag bjöd henne på en kaffe och en bulle. När hon gick såg jag att hon skippat bullen.
- Hon är inte tillräckligt desperat för att lyckas, tänkte jag och åt upp bullen själv.

Jag har ofta en dröm nuförtiden. Jag kan till och med rita upp den. Jag har ett litet hus vid en strand i ett varmt land. Ett rum jag sover och arbetar i, ett kök med en gästsäng. Det är bekvämt, mycket böcker och full elektronisk uppkoppling. Jag har hela världen i min dator, som också är min arbetsplats.
När jag går ut på bakgården står det  ett bord under ett träd. Det är där jag sitter de varma dagarna och det är många varma dagar i min dröm. Utanför mitt hus står en motorcykel, någon slags Honda eller BMW, som duger att köra på landsväg och grusväg med. Mitt liv är enkelt. Jag tillbringar största delen av mitt liv i det där lilla huset, skrivande och fixande med mina bilder. Det är sällan jag ger  mig av därifrån. Någon gång varje dag tar jag hojen till
närmaste bar där jag ljuger lite med de andra innan jag återvänder hem till huset och mitt arbete.
För trettio år sedan hade jag en annan dröm. Då klev jag alltid av ett flygplan som landat i ett land i kris, i krig. När de andra människorna klev på planet, var jag galningen som klev av, gav mig ut i äventyret och vansinnet. Jag hade alltid en grön Domkeväska på axeln, ett par extra kalsonger och en skjorta förutom hundra rullar film.
Den gröna väskan står i hallen i den senare drömmen. Den om det lilla huset. Väskan används inte så ofta, kanske när jag skall åka till badet, eller handla något?
När jag tänker på de här drömmarna förstår jag hur jag förändrats på trettio år. Hur lite äventyret lockar på det gamla sättet. Det finns andra äventyr, för äventyr måste jag ha, men dom får  befinna sig på gångavstånd. Det slår mig också att min lägenhet är som det  lilla huset i värmen. Två rum, uppkopplad mot världen, en arbetsplats. När jag går ut, går jag  inte långt. Till baren El Mundo, Cafe Skåningen på Nytorget, eller ut i Vita Bergen. Och där ute, händer små äventyr hela tiden. Det är helt uppenbart att jag långsamt håller på att flytta till de varma landet med det lilla huset. Det är också uppenbart att det är så jag vill ha det.

Det blir höst. Jag kommer hem från mina  Greklandsmånader. Vi träffs på El Mundo. Några av polarna har supit hela sommaren, kommit något steg närmare alkoholismen. Många ser  bra ut, solbrända och friska.
 JH har kommit hem från skogen. Har varit ute och kört bil, sett en älg som stod på vägen. Det är en korkad älg, för den flyttade inte på sig. JH klev ur bilen för att ta några kort. Älgen stod kvar och JH kom på att han inte hade film i kameran, hoppade in, vände bilen, körde hem, stoppade film i kameran och körde tillbaka. Älgen stod kvar. JH klev ur, plåtade älgen med sin mellanformatskamera.
- Jag har alltid velat ha en bild på en älg, sa JH o såg nöjd ut.

Det blir ett slut på den här texten också. Jag började på Erstagatan, någon gång i början av åttiotalet. Nu är det 2005 och mycket har ändrats.
Håkan fick göra sin hjärtoperation, men kom tillbaka till livet. När jag skriver det här har han precis återvänt efter några veckor i Kina. Den konstnärliga satsningen kom av sig och under sommaren fyllde han femtio.
JH hade tänkt  flytta med sin kvinna till Småland. Det sprack i sista stund. Hon stack söderöver, medan han hänger kvar med mig på El Mundo. Senare kom han att flytta med en annan kvinna till Skåne.
Jag skall pröva det digitala. Hittat en kamera jag gillar. Vi får se om det fungerar?
Jag stänger datorn, ser ut över min balkong. Det är grått idag. Jag tar med mig Leican, går ut en sväng. På El Mundo hänger Elofssons bild fortfarande i dörren. Jag viker av till vänster, går uppför Bondegatan. Det är inte långt, bara några minuter, sedan är jag på Nytorget. Där händer det alltid något.

Micke berg , oktober 2005.