Den vita fågeln..
Jag dricker kaffe, min fru har åkt till hästarna. Hennes ork är ofattbar. Ålder märks på det sättet att man börjar kapa i ändarna, man tar inte i på samma sätt. Man saktar av, långsamt, men det sker.
Långsamt går man isär, blir svagare. Man får passa sig. Jag skrev en gång att bli äldre är som att starta en bil i uppförsbacke. Man måste gasa då man släpper handbromsen annars åker man baklänges.
Det regnade, jag mötte en kvinna på den blöta gatan. Hon var inte ung, inte gammal.Jag gissar sextiosex. Mycket vacker, hade en vit mössa och en lite drömmande blick då hon passerade. Jag tänkte automatiskt. Vilken vacker kvinna och med vacker menar jag utseende och utstrålning. Hon log nästan emot mig, nästan, men jag kände att hon såg mig. Tänk att vara så vacker i den åldern, tänkte jag. Vad är jag? Sjuttio... och då slog det mig. Sjuttio. Jag är mer än sjuttio och inte mer med det, men det kändes som en befrielse. Att jag borde befria mig mer. Att jag borde vara mer vacker. Att jag borde bara vara.
