Passion....
Vinnie snackar om passion. Konsten är att vara passionerad. Jag tappar numera ganska ofta greppet om vad jag håller på med. Frågar mig hela tiden vad fan jag gör och varför? Ser liksom ingen mening i det hela, speciellt som i mitt fall, då mina bästa bilder togs före 2006. Efter det digitala har det bara blivit skit, precis som för de flesta analoga fotografer. Det digitala knäckte vår själ.
Simon Johansson nya bok, The young ones är fin, mycket fin även om jag som vanligt tycker han går för mörkt i printarna, men han vill ha det så, så varsågod.
Per Nellevad skriver då och då bra bloggar, kommer på djupet då han drar hop fler bilder, senast om blickar, mycket bra.
Om man då som i mitt fall bara gjort skit sedan 2006 så undrar man ju varför och vilken är tanken med att hålla på. Det är väl den här lägsta standarden man ändå lyckas hålla, att man har ett hantverk i botten som man kan stå på. Jag minns Christer Strömholm, inte fan gjorde han något de sista femton åren, det gäller många i min generation. Vi har gjort mycket men allt blir långsammare sämre. Märklig utveckling.
Men andra sidan, då jag lyssnar på Vinnie Colaiuta på U-tube, ser och hör hur han lirar fenomenalt och sedan läser man kommentarerna. Typ, du skulle ha hört honom i sin krafts dagar osv,,,så är det, så jag går tillbaka o kollar honom i sin krafts dagar och nog fan var han bra då, helt ofattbar, men även i sina svagare dagar, som nu, som 66-åring bankar han på ganska rejält, svänger som satan.
Tiden, perspektivet, passionen. Allt är viktigt. Passionen viktigast. Dagen då passionen försvinner rinner livet ner i diket. Svårare än så är det inte.
