Jag får en kyss av min fru. Det känns skönt. Folk frågar mig ofta vad jag tycker om för fotografi. Saken är den att jag tycker inte om speciellt mycket fotografi. Jag är musicman. Nästan all inspiration hämtar jag från musik. Jimi Hendrix är nog den störste musiker jag hört. Han var och är ofattbar. Det är ett organiskt vrål från djupet av kontinenten. Jag gillar inte att lyssna på honom idag men han skakade loss alla revben i mig, förändrade mig på ett sätt, konstnärligt som inget annat.

Henry Miller, som jag inte heller riktigt gillar idag, förlöste mig också med sin fantastiska stil och med sin glupande livslust. Han o Hendrix är nog de som påverkat mig mest.

Fotografi,  det är bara några som betytt något. Bresson, för sin form och sin förmåga att ladda bilderna med reslust. Det var han och Hemingway som tog mig ut i världen. De visade med hela handen att jag skulle ut och resa.

Jag tyckte om Eugene Smith men har var också för tråkig ibland för mig. Ed van der Elsken var fantastisk men för schavig, slafsig men ändå helt underbar. Bitvis är han mördande bra.

Strömholm är nog den som betytt mest om jag får lägga till Tor Ivan Odulf i hans påse. På något vis var deras samarbete det optimala, texten och bilden. För mig hör de ihop. Och jag fann en mentor i Strömholms sätt att leva röra sig mellan olika boningar, kärleksaffärer osv.

Den siste fotografen att påverka mig är Danny Lyon. Peder Alton skrev en gång att han var ingen vidare fotograf men bra ändå och det stämmer på Danny Lyon. Han har en slags kärlek i sina bilder och hans motiv kunde vara mina och han skriver jävligt bra dessutom. Ständigt på gång och hugger på allt.

De sista tio åren har inte något inspirerat mig mer än musik, trummisar, sångerskor som Beth Hart och trummisar som Steve Gadd. Om jag fick välja ett nytt liv blev jag trummis som Steve Gadd. Jag hade chansen som 15 åring men jag valde något annat.

Populära inlägg