Saga

Jag tog fram de stärkta, vita lakanen som doftade min barndom. Hon gick omkring och

tände ljus, stannade upp för att andas. Det började komma över henne. Vem som var far

till barnet visste jag inte. Hon ville inte avslöja det. Kanske ett omöjligt parti.

Vi gjorde det vackert. Barnmorskan var mörk och trygg, med de uråldriga redskapen. Hon

undersökte Eva vant.

" Det ser fint ut. Du har öppnat dig ordentligt, kommer att gå snabbt nu". Hon klappade

Eva på låret medan jag satt och såg hur hennes sköte pulserade, öppnade sig som ett

tidvatten.

Eva såg min blick, tog min hand och förde den som en smekning över sig själv.

Jag kände mig märkligt upphetsad över livets styrka, födelse. Hennes kön var burdust

naket. Ljusen brann långsamt ner. Lakanet färgades av svett och blod när arbetet kom

igång på allvar. Evas rygg var stenhård, som svart gravsten och jag kände otäcka

föraningar.

" Ta det lugnt, manade barnmorskan. Du tar i för hårt, barnet kommer i nästa våg."

Eva bet ihop när nästa våg kom. Ett huvud kom ut, den lilla kroppen vändes ett kvarts varv

och gled ut i livet.

" Är den fin, är den fin?". Evas röst skar genom andlösheten.

" Det är en fin liten tjej". Barnmorskans röst var glad och hon la snabbt den lilla tjejen på

Evas bröst. " Saga, hon borde heta Saga", tänkte jag och kände hur tröttheten plötsligt

kom över mig. De små fingrarna rörde sig nyfiket över Evas bröst.

Jag gick fram till fönstret och såg ner på Götgatan. En vit Cadillac passerade. En riktig

krämarbil, en sådan som Dennis Hopper kör. En sådan som jag vill köra. En sådan som

jag en gång vill köra Saga i. Uppför Götgatsbacken, med öppna fönster och neddragen

sufflett. Förbi gamla Järnkompaniet, Krönet, det övergivna bokkaféet och huset där Saga

föddes.

Ja, det var vad jag tänkte då Saga föddes. Ett halvt år senare var hon död. Cadillacen

skulle få köras med stängda rutor och uppfälld sufflett.

Texten från min nya bok Historier från en annan ö.