Jag grät då min vän skickade ett meddelande om att han gått i land från sin stora segelbåt och köpt en ruin på en grekisk ö. Jag grät för att det var min dröm och för att jag var avundsjuk och för att jag var besviken på mig själv som aldrig fått ihop några pengar trots allt hårt arbete, alla böcker och utställningar. Jag var besviken på mig själv över att jag aldrig kunnat köpa en bil som kostat mer än 10 000 kr eller haft råd med en lya som kostat mer än fem tusen kronor i månaden att hyra och ändå har jag bott bättre än de flesta och kört mer bil än de flesta och fått se mer än de flesta. Min vän flyttade in i en ruin på sin ö och jag var avundsjuk till döds. Ett år senare tog det Gudomliga ödet mig i handen och ledde mig in genom en vacker träport till en gård som var en himmelsk dans med marmor, vindruvor, apelsiner, citroner och vildkatter. Det var en ofattbar syn och det Gudomliga ödet, som hade en kvinnas namn, sa att det var mitt, vårt. Tre veckor senare sov vi under bergen och bland oliverna och jag grät inte längre av avundsjuka o om jag grät så var det av lycka. Ett år senare kör jag till hamnen en gång i veckan, ser min vän landa från sin ö, vi dricker en öl, han handlar lite mat, vi sitter ett tag och ser ut över havet, sedan reser han tillbaka till sin ö och jag kör upp i bergen. Vi behöver inte säga så mycket efter fyrtio års gemenskap i trånga liftar, kajutor och grekiska salonger. Jag tror vi är lyckliga. I alla fall gråter ingen av oss längre.
