4 dec 2019

Är i lite vemod. Efter mina två operationer så har jag fått springa en hel del på sjukhus för koller och det är faktiskt jävligt utarmande. Man hamnar i något tänk, som inte är nu eller framtid. Det är mer konserverande, man går för att ta reda på om man är frisk, blir frisk men egentligen handlar det hela om att man hela tiden lägger en energi på något som är stendött. Alla vill leva, men att gå och tänka på om man lever, hur länge man lever, om man är frisk, tar jävligt mycket energi från livet, levandet.

Ni kan ju tänka er mig, en man som aldrig haft ett jobb, som tycker ett möte i veckan, en bestämd tidpunkt varje vecka är en slags inskränkning i livet. Och ingen liten inskränkning. Redan tidigt i livet hade jag målbilden klar: Alltid fri, aldrig ta ett fast jobb, aldrig gifta sig. Nu har jag gift mig med en fantastisk kvinna men tanken på ett fast jobb ger mig stor ångest, skulle vara som att sitta i en hiss som fastna i källaren på ett öde hus.

Fruktansvärt.

Mitt liv handlar om frihet och frihet under ansvar, men absolut inte tider, möten speciella dagar, utan det bästa livet levs utan tyglar. Dom fixar sig självt, dom sätter man upp själv. Att ha ett jobb kan vara kreativt, men jag kan se på folk som går på kurser tex, de är fantastiskt kreativa då någon pressar dom, då börjar man se vad de verkligen kan, men sedan, utan en ledare orkar de inte riktigt och där ser man också varför vissa är så innihelvetes bra: Det är dom som kan pressa sig själva, som inte behöver ledas eller pushas. De som har den inre brinnande lågan, men det går ju inte att säga högt, men så är det och det vet alla men ingen vill säga det.

Nog om det. Livets vemod.

En annan sak, har besökt många utställningar på slutet. Inget fel på bilderna, riktigt bra ibland, men det som slår mig är att på vernissagerna ser ingen någonting och att det ofta är väldigt samma folk som kommer. Det andra som händer är att jag fan aldrig hört någon snacka om bilderna, bildernas innehåll, mening, varför de satt på väggen osv efter vernissagen, där det givetvis inte sas något om bilderna utan där man kramade om varandra och klingade i vinglasen och inget fel i det men det är en märklig utveckling då folk hänger upp bilder och de aldrig blir använda intellektuellt eller i en offentlig intellektuell kontext. Ta vilken bok som helst som det skrivs om, den blir diskuterad kring innehållet. Fotografi blir inte det, ytterst märkligt.