Finns det plats för mig i världen?

Finns det plats för mig i världen? Boken om de afganska pojkarna dimper ner i min brevlåda. Margareta Söderberg, den kända sångerskan, har varit redaktör och jag har med bilder i boken. Bidrar med några skärvor svartvita bilder i förhoppning om en bättre värld.

Jag glider ut till Årsta i snöregn på min Orbea gain D40, elracerbike. Jag älskar cykeln, de 28 mm breda däcken känns trygga i halkan och då är det ändå racerdäck. Det är en dyr cykel, mycket dyr, men vissa investeringar är för livet, för lusten, för känslan av att leva. Ungefär som förr då man köpte sin första Leica och visste att den skulle hänga med tills den tog slut. Lust, känsla, äventyr.

På fiket sitter de unga, de så oändligt vackra med sina planer, sina drömmar, sin ljuva framtid. Jag lyfter min Huawei pro 20, vrider in lite tele med tummen och bilden är där. Bilden är där för evigt. En hundradels sekund kommer att leva i evighet. Fotografins underbara eviga väsen.

Jag kommer till Årsta, min polare som jag skulle krubba med säljer inte granar idag utan softar i bingen hemma. Jag går in på Hjälmaren, detta underbara matställe som sett likadant ut i tjugo år. Där i svängen, förr lite flådigare, idag lite kantstött men alltid bra mat. Strömming och potatismos med lingonsylt. Barndomskänsla.

En man säger mitt namn. Min sons gamle lärare. En bra man på en fullständigt hopplös skola, friskola. Min son bytte till Sofia och livet blev normalt igen. Vi snackar lite, det regnsnöar utanför och strax därefter kör jag utan handskar till stan på min Orbea gain D 40.På Twang sitter gubbarna och jag stannar, går in och får dagens goda kaffe.