6 dec 2019
Funderar på det sköna, vackra. Många i den unga generationen är fruktansvärt säkra på det vackra, allt det gör blir så extremt vackert och de når ut med det vackra. Det är en generationsgrej och jag känner mig väldigt utanför. Jag kan inte göra någonting vackert på det sättet de gör saker och ting vackra.
Kollade Sally Mann, om man backar tillbaka från idag och ser hennes barnbilder så känner man plötsligt en dold sorg, en dold skarp kant i hennes barnbilder. En av barnen tog livet av sig längre fram i livet. Sedan hur hon sökt upp de döda, naturen som hon plåtar som ett slags hot och hur honhar följt sin mans dödssjukdom.
Tiden och döden förändrar perspektivet.
Jag tänker på Carl Johan de Geers bok, Med kameran som tröst. En av de bästa svenska fotoböcker som getts ut. Kameran som tröst. Ibland är det så. Jag går in mina kvarter och minns tavelmålarens lokal på Södermannagatan. Nu är det snygg klädaffär bredvid Il Caffe.
Jag kan inte sluta fundera på det här med skönheten i bild. Idag får man laborera med så många olika aspekter. Det räcker inte med att säga något. För medelklassens behövs det också en snygg förpackning. Det är kanske där generationsglappet finns. Form kontra innehåll. Jag är dålig på form.
Läser DNS reaktionära ledarsida. Dom skäller på V för de jävlas med Sossarna och Centern. Nämen så konstigt. Vad jag vet är det Sossarna och Centern som satt igång den här soppan, den här fullständiga sörjan som de lever i för att få behålla makten. Vad menar dom? Ska inte V få ha en åsikt, om SD och M har samma åsikt, så vad ska man göra åt det? Alla måste ju få ha en åsikt. Sossarna tror att de är en fördel att spränga upp det borgerliga blocket. Jag fattar inte varför man inte gör ett eget starkt block med bra politik? Det känns onekligen lite bakvänt hela tänket.
