T-bana Mariatorget
Jag behöver sällan fixa med mina bilder, lite lätt skuggning eller lite upplättning någonstans och sedan låta printen ligga en kvart i badet så det drar i det svarta och högdagarna mjuknar. Allt under lock, givetvis.
Folk går tillbaka till analogt. Ja, tro på det ni. Jesus återkommer nog snart också. Analogt var och är fint, men har man börjat med digitalt så vinner bekvämligheten i längden, enkelheten.
Ja, där stod jag på Mariatorgets T-bana, hejade till höger och vänster då polarna passerade. Hökens klassiska målning fanns på väggen. Finns den kvar? Själv finns jag inristad i väggen på Fridhemsplan. Tänk er själva, en fotograf som är inristad i väggen som konstnärinnan nere på Östermalmstorg. Inte kattskit.
En gång stod jag på en krog, blev snack om konst i T-banan och då sa en brud att hon kände en konstnär som smyckat ut på Fridhemsplan. Då sa jag att jag visste vem det var, att vi jobbat ihop men att han kröka som fan, tröttsamt mycket kröka. Då svarade hon lite ledsamt: Jag vet, det är min pappa.
Ja, vad kan man lära av detta? Att jag är för evigt utsmyckad på T-banan, att man inte ska snacka så mycket på krogen, kanske?
