Den fina tiden
Då slog det mig hur tiden gått, från 1970 och till nu. Hur tiden fortsätter att gå. Hur fantastiskt fint liv man lever.
En stad kan skildras på många olika sätt. Som David Hurn, tex. Han är 81 år, en riktigt klassisk fotograf, Magnumstorhet, riktigt på topp på sjuttiotalet. Han hade en egen fotoskola också som satte fyr på framför allt den engelska fotografin. Ungefär som Strömholms skola satte fyr på den svenska fotografin.
David Hurn, 81 år, fortsätter att arbeta. Han gör givetvis inte lika viktiga bilder som förr, men det finns en annan sak som är ännu viktigare. Han håller på för att han tycker om att hålla på. Det är det som är livet, att man tycker om.
Inte resultatet, även om det blir bra också. Det är det att man tycker om att hålla på.
Det var Mr Hurn som bjöd in Koudelka att komma och framkalla några rullar i hans boning då Koudelka hade rymt från Tjeckoslovakien. Det var nu inte bara några rullar, jag tror det var 800 rullar,,,ja, ni kan ju tänka själva, 800 rullar, tog ett tag om man säger så.
Jag var i Florens, ingen hit precis och jag tyckte bilderna blev skit, men de växer med tiden. De kanske inte bara var skit? Det är så det är med fotografi. Ett medium som ger tiden en chans att verka på materialet. En tid för anpassning och analys.
När man en gång valt så ska man sedan se till att kasta skiten, resten. Många är rädda för det. Kasta skiten bara, det är helt korkat att spara.
Gör upp, rensa ut, gör nytt. När en fotograf är död ska det bara finnas det bästa kvar, det den fotografen tyckte var det bästa. Det ska inte grävas i några lådor av intellektuella genier och eventuellt komma fram någon annat, nytt skit. Kasta bara, ge inte nördarna något att gräva i. Skapa din egen verklighet.
