onsdag 18 november 2015

Advokaten

Han är en brännvinsadvokat, tänker jag då vi sitter på det klassiskt inredda kontoret. Läderstolar, en bokhylla av dignande mått, men jag ser en flaska whiskey eller två i hyllorna.
Min fru verkar förskräckt, men jag älskar honom. Han har tics och tuggar frenetiskt tuggummi. Han har varit i politiken men stod inte ut.

Han skriker nästan, han tuggar hårt och ett tag tror jag fan han har löständer, men han är min favorit. Jag älskar honom och han gör ett kanonjobb även om det blir svarta pengar.

Henry Miller sa att grekerna är ena jävla gangsters och man måste älska dom för det.

Jag älskar advokaten, jag älskar alla kontor jag får sitta på. För att komma in på banken måste jag trycka på två knappar, som hissknappar. Jag fattar fan ingenting, men ett folk som har hissknappar på banken , som till och med gör det krångligt för folk att komma in och köa på banken,,,ett sådant folk måste man älska. Herrejävlar, EU kommer att gå under om de ska lära grekerna något.

Men, det är ju klart. Man kan ju ta bort hissknapparna man behöver trycka på om man ska komma in på banken. Det skulle ju underlätta lite i alla fall.

När jag ska betala advokaten har frun stannat hemma. Han sitter på sitt kontor, Naxos är lugnt, väldigt lugnt. På Paralian sitter några på de upplysta krogarna bakom vindskyddande plast.
Det är en annan känsla, den kan vara tråkig, men också meditativ. På kontoret är det svalt och han tuggar lika frenetiskt som förut men jobbet han gjort är perfekt. Jag tycker så jävla mycket om honom att jag ger honom en hundring extra. Inte för att jag vet om han behöver det, men för att han gett mig tron tillbaka på människan.

När jag går kommer han ut på trappan och skriker:
- I know where you will stay, it is fantastic it is very fantastic. I know the place,, och så vinkar han och jag går ensam ner mot vattnet och bilen för att köra genom ett grekiskt kvällsmörker som är samma mörker som det som finns i Norrland när vintern kommit på allvar.