I gryningen får dårarna ro
Varför det blivit som det blivit?
Jag kom på för min egen del, att mitt livslånga frilansande kommer sig ur att jag är för vek och svag för att ha ett fast jobb. Jag skulle aldrig orka med att gå till ett jobb varje morgon, gå hem en viss tid, hela livet.
Det skulle göra mig sjuk, helt enkelt. Därför har jag alltid valt otryggheten, att aldrig veta, men alltid tro att det ska gå. Det är kanske den viktigaste egenskapen hos någon som väljer ett fritt liv, att tro, att tro på att det alltid ska gå.
Det är speciellt. Står och tittar på det vackra trädet på vår gård.
Det har sannerligen varit en turbulent vecka, rena racerloppet, väntan gör en galen, men väntan gör en stark också. Tänkte på hur min fru och Fru Notarien, chefen för hur det går till att köpa hus på ön, började prata om kakor, recept, mitt i allt, och hur ett stråk av glädje och kamratskap plötsligt fyllde rummet. Och vi åt Notariens goda kakor, snacka recept och talade om nästa gång vi skulle ses, hur mycket kakor vi skulle käka då.
Allt är ett öde, allt går om man tror.
Det vackra trädet lyser i morgonsolen. Jag känner mig lite religiös, tacksam, troende, troende på livet o kamratskapet och vad som än sker i livet så kan jag nu säga att jag har gjort allt i livet som jag drömde om.
I gryningen får dårarna ro och så är det. Det vackra trädet är gammalt, stenen jag står på är från 1700-talet och solen är på väg upp över dalen.
