Apelsinerna

Min fru vill ha salta nötter och sprit. Hon är trött på att köpa hus. Vem är inte det? Man kan ju bli galen på alla papper som ständigt inte finns eller ska komma in eller har försvunnit. Jag vill ha en efterrätt och går ut till apelsinträdet och tar en egen apelsin. På morgonen gick min fru ut och tog en citron.
Det är då det slår mig, enkelheten. Att vi har citroner och apelsiner fem meter från dörren.

På nyheterna ser jag att terroristen gripits, att det är razzior lite överallt. Tänker inte så mycket på det hela här i Monitsia. Jag har aldrig tänkt så mycket på sånt, trots att jag jobbade nära Eta en gång i tiden och hade IRA runt hörnet på Nordirland. Man kan inte gå och tänka att det ska smälla hela tiden. Det är betydligt farligare att gå över Götgatan en måndag morgon.

Däremot är det ju bedrövligt för hjärtat och hjärnan att behöva erkänna att världen är full av folk som vill en ont.

Jag känner att jag vill göra en vacker sång om den här trakten, ett diktpoem i text och bild. Jag ska ägna en längre tid åt det, åt det ursprungliga, vad människan är och vad naturen är.


Xhalki, eller Chalki, ligger tyst, stängt, men inte dött. Den lilla staden sover vintersömn, men den är som en ros som vilar i väntan på vatten och sol. Den kommer att vakna, resa sig i sin gammelitalienska prakt lagom till april då grönskan ligger tät över ön.