lördag 14 november 2015

Höst över världen...

Det var ingen lätt morgon då raden av vänner meddelade på Facebook att de levde. Jag känner att jag förstår inte längre. jag förstår inte hur IS och al Quedia kan gå framåt i Afganistan, hur kriget i Syrien kan få fortsätta, hur palestinierna kan låsas in, hur världen kan vara så ojämlik,, även om jag inte förstår något och inte längre orkar sätta mig in, så känner man ju den oändliga sorgen över allt meningslöst våld.

Det finns de som säger att världen blir bättre, vi blir äldre osv, och det stämmer nog, men det är ju så vansinnigt mycket som inte är löst, som fortsätter att vara vansinnigt.

Jag läser om mannen på järnvägsstationen i Köpenhamn, som vill till sin familj i Finland. Han har åkt gummibåt, slagits av snutar, lämnat allt bakom sig. Det är några timmars resa till båten och Finland och han kommer inte längre. Han är dödstrött, de kära kan han nästan ta på och nu ska han åka bakåt, neråt, längre bort från sina kära. Han sitter på en madrass på ett järnvägsgolv och orkar inte mer.

 Hur känns det? Tänk bara tanken. 

Jag läser en artikelserie om folk som kommit till Sverige. Hur de uppskattar landet men hur svårt det är att komma in i samhället. Hur de också berättar att folk tycker det var bättre förr i de länder de kom ifrån. Förr, den tiden då de hade diktatorer som Kaddaffi osv,,,att den sk befrielsen bara ledde till elände.

Vad svarar man?

Jag orkar inte ta in det. Jag känner som då jag var i Sydafrika och tyckte det var hemskt med alla vänner som dog och fick svaret. Gråt inte, det har vi gjort tillräckligt. Det leder ingenstans. Det är bara handling som räknas.

Vilken är vår handling? Solidaritet. Det måste väl vara det första. Människokärlek.

Sedan trappas det upp mot politiska lösningar, men det är inte min avdelning. Jag är i basen och där finns bara två verktyg. Solidaritet, människokärlek, ett solidariskt, humanistiskt leverne.