torsdag 5 november 2015

leken

Min dotter på St Paulsgatan. Jag snackade med en polare om barn. Om känslan av att ha barn. Det går bara att beskriva på ett sätt. Helt underbart.

För mig delades livet in i, före och efter att fått barn. Och allt och då menar jag allt, blev bättre efter att jag fått min dotter och sedan min son. Inget kan ge mer glädje och givetvis också bekymmer,

Jag älskade att resa med mina barn. Det gav liksom hela resan en mening. Man måste vara den som ger dom tryggheten men också den som ger dom det roliga, det allvarliga, det tråkiga ibland. Barn har en otrolig förmåga till att anpassa sig. De är faktiskt redan som små riktiga kämpar som är beredda att
följa sin far och mor vart det än barkar hän.

Se på flyktingbarnen. Trots alla umbäranden så fyrar de av ett leende då de ser en ny människa. Det är fan otroligt. Det är livets grundsten. Leendet.

Jag brukar tänka på det Leendet. Hur lite som krävs för att rädda en situation, men ett leende leder långt, mycket långt.

Min dotter springer på St Paulsgatan, blåser bubblor, det är sommar. Hennes mamma har satt på henne den där klänningen som var så mycket min dotter.

Konstigt nog minns jag exakt då jag tog bilden. Jag minns ofta helt exakt då jag tagit bilderna. Jag minns också att jag var en annan människa då, för typ 20 år sedan.

Jag hade större förmåga att njuta. Jag tog mig mina stunder, i solen, på fiket. Numera är det som om solen inte finns och stolarna skaver. Det är alltid något som rör sig. Jag får leta upp solen igen, så enkelt är det.