Ja, vad säger man nu då?

Det blev som jag förutspådde. Gränserna kommer att stängas, det sägs för ett tag, men jag tror det kommer att bli svårt att backa tillbaka till läget som det var igår. Det kommer att strypas.

Jag vet inte om det finns så mycket mer plats i Sverige, troligtvis gör det så, men det är något med det mentala också. Flyktingfrågan blir det enda punkten på dagordningen. Det måste börja snackas fördelningspolitik, skolor, integration, löner och miljö...

Det jag vet med hundra procents bestämdhet är att en massa människor som satt sitt hopp till Sverige och en slags ny frihet kommer att få ett rent helvete. Var ska de nu ta vägen? Nu sitter de fast i ett ingenmansland. Vem hjälper dom?

Jag vet också att EU svikit dom. Att vi offrar en massa människor för att en hel del länder, de flesta faktiskt, är snåla och ogina jävlar.

Människor offras, så enkelt är det.

Det känns verkligen inte bra. Lotta Lundgren skrev en bra krönika. Handlade om att om man vill få något gjort, då får man göra det. Den var strålande. En annan kristallklar grej är att aldrig hålla på fundera på idéer utan bara göra. Så fort man börjar FUNDERA på idéer så blir det inger. Gör dom.

Va i ett flöde.

Är jag en trist typ. Skriver jag för mycket, gör jag för lite? Ibland blir jag osäker, men jag har ju i alla fall nu gjort 40 böcker. Nåt har jag ju gjort i alla fall.

Bilden då? Jag brukade stå där i hörnan, gamla MultiKulti, hänga, Karina W jobbade på Fotograficentrum, det fanns ett annat galleri i hörnan och jag känner mig hemma i den där korsning. Klevgränd, där mina morbröder jobbade på Järnkompaniet och Krönet, kafét med baststolarna och de fina bakelserna och den gröna saften , som sedan blev en riktigt usel krog, där det skedde  mycket konstigheter.

Anders P med sin katt bodde där ett tag, det var punkarnas håla och proggarnas Svarta månen, ja, det var en jävla bra hörna helt enkelt.