måndag 23 november 2015

Morgon in the end of november

Det är ett stålgrått ljus utomhus. Jag ligger varm i sängen. Tittar igenom en massa fotosajter. Nästan alla är bra, men inte riktigt bra. Och varför är de inte riktigt bra?

De har för mycket distans. Om vi nu ska prata om gatufoto så blir det aldrig riktigt bra om man man inte är nära människorna. Jag skulle vilja säga att det är ett absolut måste och detta måste, närheten, vågar de flesta fotografer, 98 procent, inte uppnå.

Om man tex går till en fotosajt som Fotosidan är det bara Krister Klereus och några få till som klarar detta. Nästan alla andra har för mycket distans. En bra gatufotograf måste ha kontakt och vara nära. Man kan säga mycket om Bresson, att han hade distans, men jag har sällan sett en fotograf som också varit så nära TROTS att han alltid försökte vara anonym.

Petersen är ju fantastisk på att vara nära. Han är ju en gatufotograf också, även om hans produktion spänner över så ofantligt många olika aspekter. Hemma, borta, ute.

JH Engströms Parisbok är ofta nära, lika ofta som den är totalt distanserad men han har ett krispigt,  sårat förhållningssätt.
Sofia Sandström är en enorm poesi och har en makalös närvaro i sina kort.

Cato Lein har ett alldeles eget förhållningssätt. Han jobbar på något vis som Araki, har det organiserade porträtten på artister och författare och samtidigt med de anonyma gatubilderna, i en speciell stämning. Bilderna växer ihop till en slags mörka reportage, en helt egen stil.

Ja, så kan man hålla på, men all bra fotografi kräver närvaro. Så enkelt är det.