9 år, ca 5100 inlägg.
Inte dåligt, men kanske dåligt ändå. I alla fall har man legat i.
Jag såg att Ord o Bild, hade ca 700 prenumeranter om år. Själv på min blogg har jag ca tusen läsare om dagen. Det är en konstig tid, konstigt hur det blivit.
Träffade några workshopdeltagare idag. De är verkligen bra. Sedan satt jag med Erik på Harvest, snackade bild och åt fisksoppa. Matt Black, sa jag. Sofia Sandström, sa jag. Det bästa jag sett i år och förra året och året innan.
Matt Black
Sofia Sandström
Jag snackade med en annan människa. Om avsaknaden av liv i svenskt foto. Att det är så mycket gulliga barn och bleka bilder, såriga människor och så lite tilltro till livet.
Vi saknade tilltron, båda två av oss. Jag tror inte på att säga att tiden är hemsk, att det avspeglar sig i bilderna. Det har varit hemska tider ofta och det har skapats den bästa litteraturen och musiken i de hårda, hemska tiderna. Jag tror på att skapa de bilder man bestämmer sig för att skapa, ta fram de känslor i sig, som man bestämmer sig för att visa. Jag tror inte på att bara släppa fram. Jag tror på medvetenhet.
Jag ska strax sova. Erik frågade mig om jag ofta tänkte på döden. Nej, eller rättare sagt, ja. Men, inte på något negativt sätt eller med rädsla, mer som ett konstaterande att inget är givet. I min ålder handlar det mesta om sex. Om det sex man haft, det man ska ha och när man ska sluta ha det sex man vill ha. Det är frågeställningar man inte rår på men som bemästrar en med sin envishet. Det är samma sak med tankarna på döden, livets uppgörelse. Man kan inte kontrollera dom, de bemästrar en, helt enkelt, för de målar upp sig själva som realiteter man måste förhålla sig till.
Det är inget negativt med det, utan mer en slags mognadsprocess, där kodorden heter ärligt tänkande, erkännande och en slags förnöjdhet över vad man uträttat och vad man hoppas uträtta.
