tisdag 10 november 2015

Dimma

En viss trötthet kan infinna sig. Jag går på banken för att skicka pengar. De kräver pass. Jag ska ha ett pass med mig. Det duger inte med körkortet eller ID-kort.

Då gav jag upp den biten för dagen. Gick och fika och kollade dubbade cykeldäck. Det kan vara bra om man cyklar mycket. Hade en polare som gick omkull i Slussenbacken och det tog ett år eller två att återställa höften då han kanat omkull på isen ner mot Djurgårdsfärjan.

Skulle hjälpa en polare att skriva en affärsplan, eller en idéplan, om ett jobb. Efter ett tag tyckte polarn inte det var någon bra idé att jobba med, så då släppte vi det också.

Så rullar det på idag. La mig i badet, äntligen. Då ringer telefonen. Mina bilder från Västerbottens museum. Får kliva upp, dyblöt, och öppna. Behöver jag säga att leveransen skulle ha kommit i morgon.

Nåja, ett gäng nyramade bilder är alltid trevligt. Ser att grabbarna hoppar av Landskronafestivalen. Undrar om det blir någon mer? Det kräver entusiaster för att hålla igång en sådan grej. Det är mycket som gjort det svårt att ha en fotofestival i Landskrona, framför allt att stan är stendöd. Det är en vacker stad, skitfin, men folklivet är bortblåst. Stendött.

Vi får se. Vi kan alltid hålla tummarna, som man säger.

Snacka med Polarn, världscupåkarn. Nu är han hemma och vilar sig. Varför det? Kört sönder axeln. Hårt jobb att köra slalom. Verkar som man ska vara gjort av betong och vide om man ska klara sig från skador. Jag minns när jag krossa axeln för två år sedan. Var inte roligt. Gick med armen i en låda i en månad. Två månader senare visste jag faktiskt inte vilken axel jag kört sönder. Kroppen läker alla sår, om har tur och tålamod.

Köpte en toppluva. Varm som fan. För varm, så nu får det frysa på lite så man får valuta för pengarna.

Bilden? Vanadisbadet. Jag hade aldrig varit där då jag kom dit. Jag tyckte mycket om det. Var så osvenskt på något vis. Jag tänker alltid på Harry Schein då jag tänker på badet. Det fanns en tub som ungarna åkte i och den här lirarn flöt omkring framför mina fötter. På den tiden tyckte jag alltid att Sveavägen var en varm gata, solstinn på något vis. Det var en gata fylld av bilaffärer, Porschar och amerikanare. En gata som luktade asfalt och Vanadisbadet var något som påminde mig om Harry Schein och Italien.