onsdag 4 november 2015

Hur man tänker

Vi hade en intressant diskussion Erik och jag över maten igår. Om hur man bär sig åt på gatan då man plåtar.
Han menade att han gillade Bruce Gliden och att han kunde förstå hans sätt att arbeta, hans aggressiva sätt att plåta, att bilderna var bra.

För mig är det tvärtom. Jag tycker inte bilderna är bra, jag tycker inte de speglar någonting, bara att han skrämmer folk, skapar en aggressiv stämning och förstör för fotokollektivet genom att agera som han gör.

Det är ju en sak. En annan är den personliga attityden man har själv. Erik tog upp att han sett mig plåta i en dokumentärfilm som svt gjorde. Då stod jag utanför en tunnelbanevagn och plåtade in genom fönstret.

Det stämmer och jag minns exakt hur det gick till och jag mår fortfarande dåligt av det agerandet, tyckte och tycker att det var och är ett jävla dåligt sätt att förhålla sig till mina motiv.

Min regel är väldigt enkel. Om någon visar att de inte vill vara med på bild, eller någon blir sur på mig för att jag tar en bild, så använder jag den inte. Om jag tagit en bild och människan inte gillar den, så använder jag den inte heller. För mig kan aldrig en bild vara så viktig att den ska gå före att någon inte vill att den ska visas.

Jag mår helt enkelt dåligt av att köra kameran i nyllet på folk utan att de vill det, eller att publicera bilder mot folks vilja. Enkla, personliga regler.

Det finns fotografer som hela tiden hävdar mantrat: Jag har rätt att ta en bild här, jag har lagen på min sida. Visst, men det sociala spelet då eller relationen med motivet, är inte den viktig?

Min åsikt är ju att i absolut största möjliga mån relatera till motiven, bli vän eller skapa sig en snabb vänlig relation med det man fotograferar. Det betyder ju inte att man inte tar en massa bilder i farten, osynligt, sån är ju fotografins väsen, men det finns enligt mig ingen anledning till att inte lyssna på de som blir fotograferade.

Jag lyssnar mycket på musik nu. Jag fattar inte varför jag inte blev en ny Steve Gadd eller Ginger Baker. Musik är helt fantastiskt. Jag kan räkna upp 100 otroliga musiker, när det kommer till författarskrået kanske 50 författare jag älskar. Inom fotografin kan jag kanske få ihop max 7,8 namn som berör och berört mig.

Ett stort problem jag har med fotografin är att många av mina sk idoler är ensamma, jävligt sorgliga män. Moriyama, Koudelka, mfl, män som knappt har ett socialt liv som lever ensamma, som egentligen inte relaterar till någonting.

Det är märkligt att de tar så bra bilder, de är ju så outvecklade annars. Jag har inget svar på frågan, hur det kommer sig, mer än att jag ofta tycker att bilderna blir för sorgliga, för insnöade på ensamheten och det manliga frihetsidealet.  Larry Clark är ju en fotograf jag gillar, men han är ju på gränsen till pedofil och hans bildvärld är en typiskt manlig, ganska utnyttjande samtidigt som han spelar på sex och övergrepp på ett sätt som fascinerar och skrämmer på ett sätt som jag aldrig sett en kvinna använda sig av.

Det finns en dualism som är svår att sätta ord på. D a´gata, är en fransk fotograf som publicerar bilder som är rena övergreppen, som lever på sin pornografiska karaktär och givetvis är stor i Frankrike där man har ett stort behov av mamma/horankaraktärer.

Jag vet inget land som är så fyllt av konstnärlig dubbelmoral som Frankrike då det gäller det manliga och kvinnliga. Det är en slags kultur med filmer som Mamman och horan, eller författare som Houeelebecq. De kittlar fantasin samtidigt som de är helt out of time då det gäller jämlikhet och förhållandet mellan könen 2015.


En fotograf som Danny Lyon lyckades faktiskt skildra livet och familjen på ett fantastiskt sätt nere i södra USA. Sedan skiljde han sig och reste tillbaka till New York och hade som enda sällskap en orm. Det säger en del om livet, det med.

Om detta kan man ju säga att det är bara att ha sin egen personliga uppfattning. För mig personligen så har allt en tidskaraktär. Förr trodde jag på det manliga frihetsidealet. Nu gör jag inte det längre, även om jag ibland vill, men jag inser att det fungerar inte med ett sådant ideal 2015, för tiden och jämlikheten prioriterar andra värderingen. Det manliga frihetsidealet handlar ju ändå mest om att mannen ska få vara fri och kvinnan göra allt skitjobbet och så kan vi ju inte ha det 2015.